Idag publicerar jag en ny artikel på min hemsida. Den handlar om varför marknadshyror är den enda moraliska och praktiska lösningen på bostadsbristen i Sverige. Ett smakprov:
Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär. Men mera fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.
Ni kan läsa hela här.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
På sikt är det enda rimliga marknadshyror. Men om man släpper en hårt reglerad bostadsmarknad helt fri blir det otäcka övergångseffekter. Eftersom det nu finns reglerad brist kommer med en fri marknad ”överpriser” att kunna tas ut innan det hela efter många år stabiliseras när byggandet kommer ikapp. Det bör därför finnas ett system för gradvis övergång. Visserligen rättar det till sig så småningom om man släpper det helt fritt men många hyresgäster kommer att råka mycket illa ut. T.ex. kan man släppa hyrorna helt fria för nyproducerade lägenheter och för gamla kan övergången ske inom t.ex. 10-15 år. Förhoppningsvis hinner byggandet då ikapp och bromsar överpriserna. Priserna på hyresfastigheterna skulle snabbt gå upp för ägarna med en helt fri marknad och de skulle göra sig en oförtjänt stor hacka på f.d. regleringen.
Sen är det inte så lätt att bygga lågprislägenheter i Sverige då även byggandet är hårt reglerat, svag konkurrens mellan byggföretagen o.s.v.
Jag är inte helt säker på vad exakt det är för sorts ”otäcka” övergångseffekter vi talar om här. Om vi talar om det som jag själv nämner i min artikel, nämligen att en del folk måste flytta pga de inte längre har råd med hyran, så ser jag inte det som en speciellt otäck effekt alls. Alla har vi väl flyttat någon gång, av en eller annan anledning? Och att flytta av ekonomiska skäl är inget ovanligt alls. Om du syftar på några andra, får du gärna förklara dig, för jag är som sagt inte helt säker på vad det är du menar.
Det finns i vilket fall som helst åtminstone en annan sak man kan göra för att se till att övergången sker gradvis: omvandla hyresrätter till bostadsrätter. På så vis ser man till och med att få med hyresgästerna på det, eftersom de själva kan tjäna pengar på det.
I övrigt har du förvisso rätt i att marknadshyror inte räcker för att det ska bli lönsamt att börja producera billiga hyresrätter. Det beror dels på våra höga skatter på produktionen av bostäder, dels på byggnadsfacken är starka och effektiva på att driva upp lönerna, och på att man har bostadsregleringar som höjer kostnaderna. Men konkurrensen mellan bostadsbolagen är det nog inga fel på. Så det handlar naturligtvis ockås om att avskaffa bostadsregleringarna, försvaga fackens makt att pressa upp lönerna, och sänka skatterna.
Sedan är jag inte säker på vad det är för ”överpriser” du talar om. Det finns inget sådant som ”överpriser” på en fri marknad, och det finns ingen anledning att straffa folk för att de på kort sikt tjänar stora pengar till följd av att en dålig och destruktiv reglering har försvunnit.
Oavsett vad som händer om man avreglerar bostadsmarknaden så är det bättre att göra det snabbt än stegvis och långsamt. På en fri marknad tenderar priser att stabilisera sig förhållandevis fort och bostadsmarknaden är sannolikt inget undantag.
Dessutom tror jag inte nödvändigt att det skulle bli så ultraturbulent på bostadsmarknaden bara för den avreglerades, då det finns incitament för hyresvärdar och dylikt att ha förhållandevis låg omsättning på sina hyresgäster.
(Har, f.ö, ej läst hela din utläggning, ännu. Detta var mer av ett svar till Welander, samt en allmän kommentar om regleringar på bostadsmarknaden.)
Det finns ju något som kallas pris-elasticitet. Dvs hur mycket man kan höja priset och ändå få folk att betala. Sådant som mat och vatten har ju enorm elasticitet medan lyxdildos kanske är något man inte prioriterar så högt när TSHTF.
Överpriser kunde ju vara när någon verkligen missbrukar elasticiteten. Typ kräver en miljon dollar för en flaska vatten mitt ute i öknen, även om han har en hel lastbil full.
Men det är ju lite krångligt det där. Objektivister skulle ju säga att mannen i öknen erbjuder ett värde och allt det där; jag själv skulle som vattenförsäljare få dåligt samvete av dylikt ocker. Men jag går bara på min maggropskänsla…
Dock tycker jag det ska vara lagligt att sälja saker hur dyrt man vill men jag tycker det är moraliskt förkastligt i vissa fall… Men det är min personliga hållning.
Om min polare t ex behöver låna pengar till en livsviktig operation, inte fan tar jag ut högsta räntan jag kan bara för att jag kan.
Robert: Jag håller med. Man bör genomföra det snabbt istället för långsamt. Jag vill här dessutom nämna en sak som jag inte tänkte på innan, och det är ju att de ingångna hyreskontrakten lär ju inte att rivas upp i samma ögonblick som hyresregleringen försvinner. Om och när hyrorna höjs lär det ske först i samband med att man förnyar kontrakten. Så folk kommer definitivt hinna planera.
Lundensis: Överpriser på en fri marknad, kan, om begreppet ska ha en rationell mening, bara betyda en sak, nämligen att man tar ut priser som ingen är villig att köpa varorna för. Men sådana orimliga priser kommer ju ganska snabbt att gå ned just eftersom det inte går att sälja varorna. Så överpriser finns i praktiken inte, mer än under väldigt korta perioder, och är således inget att oja sig över.
Om du nu tror att det enligt objektivismen vore i sin ordning att t ex låna ut pengar till en kompis för en livsviktig operation till en väldigt hög ränta, då tror du helt fel. Man skulle även kunna argumentera för att det vore fel att ta ut så kallade överpriser på vatten i en öken, i alla fall om personen som vill köpa den verkligen behöver vattnet, om det nu är som så att man själv har massvis med vatten att tillgå. Och precis som du själv säger: bara för att man har rätt att göra det, betyder inte att det _är_ rätt att göra det.
Svanberg: förklara gärna det där sista…
Lundensis: Svaret på din fråga är att om personen verkligen är din vän, då är det ju hans liv ett värde för dig, varför det vore osjälviskt och därmed omoraliskt av dig att inte låna ut (eller t o m själv stå för själva finanseringen) för operationen på villkor som din vän kan ta sig an. Du skulle ju gå miste om ett stort värde om du inte gjorde vad du kunde för att hjälpa din vän i nöd. (Den enda möjliga restriktionen här är ju att man inte bör hjälpa folk om det direkt skadar en själv.)
Att vara egoist betyder inte att det _enda_ som är viktigt i ens liv är sig själv och ingen annan. Det är ett vanligt men allvarligt missförstånd. Egoister värdesätter naturligtvis andra människor i den mån de på olika sätt gör våra liv bättre, rikare, roligare, osv. Det innefattar, i viss mån, även i någon mening totala främlingar i den mån de gör våra liv bättre t ex i egenskap av att vara produktiva och tänkande människor.
Att hjälpa totala främlingar är också ett uttryck för att man försöker bevara sina värden. I fallet med att hjälpa totala främlingar, vilket är förenligt med vårt egenintresse så länge det inte kräver uppoffringar från vår sida, så är det värde man i grunden slår vakt om, mänskligt liv.
Om man värdesätter mänskligt liv – vilket man oundvikligen gör i någon utsträckning eftersom det värde man tillskriver andra människor i egenskap av att vara just människor också är indirekt det värde man tillskriver sitt eget liv som människa – då bör man också se till att under specifika omständigheter, hjälpa människor i nöd, men, som sagt, bara så länge det inte leder till en självuppoffring. Att då sälja till överkomliga priser eller t o m ge bort en flaska vatten till en människa som håller på att dö av törst, efter en lång vandring i öken, är inte osjälviskt. Det är inte osjälviskt eftersom det inte är en fråga om att offra sig själv. Man skadar inte sig själv genom att avstå från en flaska vatten om man nu har gott om vatten. Det är ett uttryck för välvilja, vilket inte är samma sak. Välvilja av den här naturen jag har beskrivit, är ett uttryck för ens själviska strävan efter att vinna eller bevara de värden som gör vår tillvaro bättre.
För detaljer skulle jag rekommendera dig att läsa The Virtue of Selfishness av Ayn Rand, Loving Life av Craig Biddle och Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.
Bra förklarat! Det här med objektivistisk välvilja är lite nytt för mig…
Lundensis: Om den där killen ute i öknen är Bill Gates, kan man gott ta en miljon dollar för vattenflaskan, för det är ändå bara växelpengar för honom. Är det någon annan, lär man inte få mycket vatten sålt med den prissättningen.
Sedan är det väl rätt synd om dig, ifall du bara stött på illvilliga objektivister. Det finns en del välvilliga också. ;-) (Även om de bor på otillgängliga ställen, som Strängnäs eller Ramlösa.)
(Nedtecknat efter ett par öl på det lokala ölschappet…)
Ok, en förklaring av vad jag menar med överpriser. Om man släpper en hårt reglerad marknad fri tar det tid innan utbud och efterfrågan möts. Det tar ett antal år innan utbudet kommer ifatt. Marknaden är fri men övergångseffekterna är inte alltid snälla. Det finns en moralisk fråga också. Många har betalt hundratusentals kronor svart för sin hyreslägenhet. Detta värde kommer omedelbart att försvinna vid fri prissättning. Nu kan man ju säga att de får skylla sig själva. Men jag tycker man ska ta hänsyn även till dessa människor.
Det finns också en annan moralisk fråga att inte ändra förutsättningarna för snabbt. Att tvingas folk flytta hals över huvud till en annan ort är inte alltid en så liten fråga. Och det handlar nog om många hyresgäster i innerstaden. Men moral är inte lätt, det finns flera aspekter på det bl.a. orättvisan att bo långt utanför tullarna och betala högre hyra än de som bor ”för billigt” inne i stan. Men jag tycker det är rimligt att ge folk en 10-årsperiod på sig att gradvis anpassa sig. Politiskt tror jag det skulle vara ett stort misstag att släppa hyrorna fria över en natt. Politiska risken för ”återreglering” ökar då. Men målet är en fri marknad, det är bara vägen dit där våra åsikter skiljer sig.
En liknelse. Först reglerar man tandläkarnas löner och avgifter så få vill utbilda sig. För litet utbud, stor efterfrågan men låga priser. Sen släpper man priserna fria vilket medför vad jag kallar för överpriser. För litet utbud, mindre efterfrågan och höga priser. Och det blir så dyrt att folk inte har råd med tandläkarbesök så nya subventioner och regleringar införs! Klassisk sossepolitik.