I januari började jag läsa teoretisk filosofi A. Den första kursen är en översiktlig genomgång av hela filosofins historia. Det var en ur många avseenden rolig och givande kurs.

Jag tyckte det framför allt var roligt att diskutera filosofierna med andra studenter under rasterna och efter lektionerna, och på textseminarierna. Väldigt många gånger hörde jag folk säga att de tyckte den ena eller de andra filosofen hade en massa viktiga och bra poänger, inte minst Hume och Kant, men sällan eller aldrig var de villiga att leva i enlighet med vad dessa filosofier implicerade. Och detta vet jag eftersom jag explicit frågade dem och de explicit sade det.

När jag sedan fick reda på att Hume själv faktiskt ansåg att livet skulle vara ett helvete om vi försökte leva i enlighet med den skepticism som hans filosofi implicerar, varför vi bör fortsätta att av vana tro på sådana saker som att världen är kasualt ordnad, att det finns en materiell verklighet, ett det finns ett ”jag”, etc, och att det dessutom fanns andra studenter som hade stor sympati för detta sätt att resonera, då fick det mig att börja tänka på en sak jag hade läst. Efter en stund kom jag på det.

Det jag kom att tänka på var det i sanning mycket insiktsfulla Nietzschecitat som Per-Olof Samuelsson brukar ge ibland:

Den enda kritik av en filosofi, som är möjlig och som även bevisar något, nämligen att försöka leva efter den, har aldrig föredragits på ett universitet: utan alltid blott ordens kritik av orden.

Många av mina kollegor har ingen förståelse för varför jag reagerade så häftigt ibland på det jag hörde under föreläsningarna. Jag försökte till en början förklara att jag blev irriterad på den dåliga argumentationen, som jag betraktade som en enda stor och utdragen förolämpning av min intelligens. Men nu förstår jag också att det som gjorde mig irriterad var att jag, till skillnad från mina kollegor, anser att filosofin – om den ska fylla något syfte – måste gå att tillämpa i vardagen, i livet.

Det är ju klart att om man ser på filosofin som en rolig men helt meningslös, opraktisk intellektuell lek, då finns det ju ingen anledning att låta sig uppröras över de praktiska implikationerna som följer om och när man försöker omsätta dessa filosofier till verkligheten. Som exempel vill jag hävda att om man skulle försöka uppfostra ett barn utifrån Humes skepticistiska resonemang, då skulle det enligt mig räknas som ren tortyr. Och detta var, otroligt nog, någonting som en del av mina kollegor instämde med. Ändå såg de inte någon anledning att ens bli litet upprörda över Humes filosofi!

Vad beror detta på? Filosoferna själva blir mer eller mindre uppmuntrade till att inte ens försöka koppla ihop sitt filosofiska tänkande till verkligheten.

Igår började jag på en ny delkurs som heter ”Filosofiska arbetsmetoder”. Den handlar i korthet om logik. Varför är logik viktigt? Ett kort och korrekt svar på den frågan är, därför att verkligheten är fri från motsägelser är det viktigt att också vårt tänkande om verkligheten är fri från motsägelser, om vi vill vara objektiva, dvs om vi vill att våra tankar ska vara förenliga med verklighetens fakta. Detta var inte det svar som vår föreläsare gav oss under gårdagens introduktion till ämnet.

Nej, förklarade hon, filosofer har inte som exempelvis vetenskapsmännen inom naturvetenskaperna, några empiriska medel för att nå kunskap eller verifiera sina slutsatser. Filosofin är ”spekulativ” och därför har filosoferna bara sitt eget ”spekulativa tänkande” som medel för sin verksamhet. Det är därför som logiken är viktig; för att våra rationalistiska luftslott ska vara logiskt riktiga, även om de inte har någonting alls med verkligheten att göra.

Filosofin har sedan länge ett dåligt, men förtjänat, rykte om sig, som säger att det bara är något som ”flummiga” och ”intellektuella” människor, utan någon som helst verklighetskontakt, ägnar sig åt. Filosofi har inget med verkligheten att göra, det fyller inget syfte, det resulterar inte i någonting, etc. Med tanke på att filosoferna själva blir uppmuntrade att hålla sig borta från verkligheten och istället ägna dagarna åt just ”ordens kritik mot orden”, är det väl inte så konstigt att folk i allmänhet ser på filosofin på detta sätt?