I Expressens ledare citeras idag ett typiskt öde i dagens Sverige:

”Jag står inte ut längre,” skrev Gisela Edvardssson i ett brev till försäkringskassan i fjol. ”Värk, domningar, kramper i båda benen. Varje månad får jag kortisonsprutor i mina knän, jag äter värktabletter. Detta är mitt liv! Hjälp mig! Jag har ingen livskvalitet kvar och är bara 65 år. Jag kan inte få vård här i Stockholm och jag har inga pengar så att jag kan få vård på Sophiahemmet.”
Om Giselas öde kunde man läsa i Dagens Nyheter i går. Hon var utsliten efter ett hårt yrkesliv i skolkök. 2001 blev hon sjukskriven. Fyra smärtsamma år senare skrev hon sitt förtvivlade brev till försäkringskassan – som emellertid tyckte att hon gott kunde stå kvar i den solidariska vårdkön.
Men tack och lov finns EU, och möjligheten för dess medborgare att söka vård över gränserna. Inspirerad av tyska släktingar åkte Gisela till ett förstklassigt privatsjukhus i Tyskland och blev opererad på nolltid. Försäkringskassan tvingades hosta upp slantarna i efterskott.

Till slut fick alltså även Gisela sjukvård. En del noterar ju att den betalades genom skatten, via försäkringskassan, och vill säkert ta detta som ett intyg för att välfärdsstaten återigen kom till räddningen och hjälpte stackars svaga Gisela. Detta kan således tas som ett argument för den ”trygghet” som välfärdsstaten sägs generera. Men observera hur välfärdsstaten i själva verket har förvandlat svenskarna till tiggare! Svenskarna har, i egenskap av att vara beroende av staten för allt ifrån delar eller hela av sin försörjning liksom tillgång till sjukvård och utbildning, ingen trygghet alls. Precis som i fallet med tiggare hänger massvis med svenskars öde uteslutande på byråkraters och politikernas godtycke, humör och nyck. Otroligt nog vill en del på fullaste allvar påstå att parasitism och välfärdspolitik är ”praktiskt” och förenligt med människors egenintresse. Sanningen är den rakt motsatta. Verkligheten är att välfärdsstaten föder fattigdom, tiggeri och otrygghet.