Socialisten Jan Myrdal bidrar, som alla andra socialister, med ännu ett lögnaktigt bidrag till debatten. I sin debattartikel säger Myrdal att det i princip är vår marknadsekonomi som är orsaken till alla problem inom åldringsvården. Han skriver nämligen att: ”de så kallat folkvalda är bundna av marknadsekonomins järnhårda lagar.” Som väntat, eftersom Myrdal är en socialist, kommer han med massvis med lögner för att motivera sitt resonemang. En av de värsta lögnerna i det han säger är detta:

”Vi vet alla också att de som lagar maten till åldringarna, som städar åt dem, som torkar dem i stjärten när de blivit så illa däran att de skiter på sig i sängen är alltför få för att genomföra arbetet i den takt som behövs för de äldres välbefinnande och därtill hålls nere längst ner på inkomstskalan. Kvinnolöner kallas det…”

Orsaken till varför lönerna inom den offentliga sektorn är låg beror inte på att det är för få som jobbar inom den, utan på att politikerna inte sätter lönen i enlighet med lagen om utbud och efterfråga. Och varför skulle de? Det råder ju knappast någon konkurrens inom sjuk- och åldringsvården i Sverige. Vi har ju ett i praktiken offentligt monopol inom sjuk- och åldringsvården. Och politikerna vill ju nu förbjuda de få ”privatiserade” (skattesubventionerade men formellt privatägda) alternativen. (De enda som konkurrerar om de anstälda inom den offentliga sektorn finns antingen utomlands eller i bemanningsföretag. Och denna konkurrens leder mycket riktigt till att de får högre löner.)

När sjukvården är ”gratis” är efterfrågan i princip oändlig. Precis som du och jag säkert skulle köpt massvis med datorer om någon annan (staten) alltid plockade upp notan efter oss, så är också efterfrågan på sjukvård enorm när folk inte längre behöver anpassa sin konsumtion efter storleken på deras plånbok. Så det enda sättet politikerna kan hålla kostnaderna under kontroll är genom att ransonera ut sjukvården, dvs sätta begränsningar på vilken sorts vård man kommer att ge och hur mycket vård, samt hålla nere lönerna. Det är om något de låga lönerna inom den offentliga sektorn som gör att det är för få inom åldringsvården. Om lönerna var högre skulle det säkert funnits fler som hade jobbat inom åldringsvården.

Om folk betalade för sin egen vård, då hade de inte bara fått den vård de hade efterfrågat, de hade också fått friheten att betala för den vård de förtjänar. Denna frihet hade gjort att om de inte var nöjda med vad de fick för pengarna hade de alltid haft möjligheten att byta till ett bättre alternativ. Men bortsett från att det knappast finns så många andra bättre alternativ, så är det ju så att väldigt många inte har råd med eftersom de genom sitt liv har betalat flera miljoner kronor i skatt för att finansiera den offentliga sektorn, som nu försummar dem. (De som röstade för detta system förtjänar naturligtvis att ligga i sitt eget bajs. Men det finns ju faktiskt de inte röstade för detta system och som därför är oskyldiga offer för välfärdsstaten.)

Naturligtvis föreslår denna ärkesocialist att lösningen ligger i att avskaffa vår markandsekonomi. Myrdal skriver: ”Men man kan ju också förändra förutsättningarna. Avskaffa den profitstyrda marknadsekonomin och medvetet utnyttja de enorma resurserna till att tillfredsställa de mänskliga behoven. Inte bara de övres och välbeställdas, utan allas – även åldringars.”

Eftersom politikerna inte är affärsmän har de absolut inget personligt intresse av att göra allt de kan för att, hålla uppe och ständigt förbättra kvalitén på den offentliga sjukvården, äldreomsorgen eller skolan. Orsaken är, bland annat, just den att de själva inte drivs av ett profitbegär. De har inte satsat något eget kapital på verksamheten, det gör däremot kapitalister, varför de har något att förlora på att inte göra sitt allra bästa. Det allra värsta som kan hända politiker är att de kanske blir utröstade i nästa riksdagsval. Politikerna däremot styr endast över offentliga monopol varför de inte behöver ta någon hänsyn till konkurrens. Det finns ju ingen konkurrens. De har bland annat därför inte heller något som helst intresse av att t ex försöka locka över personal från sina konkurrenter genom att erbjuda dem högre löner. Ironiskt nog är det alltså mer profit vi behöver inom sjukvården, äldreomsorgen och skolan. Inte mindre.

Det enda som händer om man stjäler kapitalisternas profiter och företag, för att använda dessa resurser för att tillfredställda mänskliga behov via den offentliga sektorn, det är (förutom det att man förslavar alla affärsmän) att man tar bort precis alla incitament för människor att producera. I praktiken är detta direkt jämförbart med att man stjäler böndernas mat, äter upp den, bara för att senare upptäcka att bönderna i protest vägrar att arbeta som slavar. Sedan är det bara en tidsfråga innan hela landet är drabbat av svält.

Jan Myrdal vet att för att införa det socialistiska ”paradiset” måste man börja med att förneka och sluta respektera principen om individens rätt till liv: ”Det kräver dock att man upphäver äganderättens karaktär av mänsklig rättighet.” Socialism kräver att man förnekar människors rätt till resultatet av deras eget arbete. Men eftersom människor måste skapa allt det som de behöver för att överleva, betyder förnekandet av rätten till egendom att man i praktiken förnekar människors rätt till liv. Det är med andra ord inte undra på att socialism alltid resulterar i slaveri och massmord. Men Myrdal blundar inför verkligheten, inför historien, och fortsätter drömma om det socialistiska paradiset. Ayn Rand har rätt: evasioner är den fundamentala roten till all ondska.