Besök Ninja economist. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Uppdatering: Jag hade fel. Kommentarer är inte överflödiga. Eftersom den här propagandafilmen… förlåt, undervisningsfilmen, är så fylld av felaktigheter och förvrängningar, är det kanske bäst att säga ett par saker rak på sak:

1. Inflation är inte detsamma som generella prisstegringar. Det är ett av flera symtom för inflation, men det är inte inflation i sig själv. Inflation är det när penningmängden ökar snabbare än mängden guld, vilket i praktiken betyder när staten (direkt eller indirekt) ökar penningmängden. För en detaljerad studie i ämnet läs George Reisman Capitalism: A Treatise on Economics sidorna 911ff.

2. Det är centralbanker som ECB som skapar inflationen – från början till slut. Detta framgår bara mycket subtilt i filmen. Men ändå vill man framställa ECB som de som ”bekämpar” och håller inflationen under kontroll.

3. Inflationen, som ECB skapar, är väldigt hög. Bra mycket högre än de där 1-2%:en som undervisningsfilmen talar om. Stefan Karlsson rapporterar t ex följande:

Contrary to the widespread misconception of the ECB as inflation hawks, the ECB have pursued a extremely loose monetary policy. Real short-term interest rates is negative and according to the latest numbers, money supply growth was 8% in October, far above the ECB’s own ”reference value” of 4.5%. And while the ECB is supposed to keep consumer price inflation below 2%, the harmonized index of consumer prices was 2.4% in November according to preliminar figures. But since this excludes housing costs, real consumer price inflation is higher.
– ”Europe Have Too Much -Not Too Little- Inflation”

(Läs gärna hela Karlssons artikel.)

Uppdatering II: Jag hann förstås inte se hela filmen klar förrän jag mot slutet skulle se en annan irriterande missuppfattning/osanning, nämligen den att ”deflation”, olämpligt definierat som ”generell prissänkning”, skulle vara skadligt för ekonomin. Så är det inte. Att priserna generellt sjunker betyder bara en sak och det är att reallönerna stiger dvs att den faktiska levnadsstandarden stiger. Ständigt fallande reala priser är faktiskt någonting som vi har fått leva med nästan uteslutande sedan den industriella revolutionens början.

Detta syns inte alltid i de nominella priserna men om man tittar t ex på hur många timmar det i dag krävs för att tjäna tillräckligt mycket pengar för att köpa olika varor, jämfört med för 100 eller 200 år sedan, kommer man att se att priserna på nästan allting i reala termer har fallit nästan konstant. Det beror naturligtvis på att produktionen av nästan allting har ökat explosionsartat till följd av den massproduktion som industrialiseringen gjorde teknologiskt möjlig och som det kapitalistiska systemet som sådant uppmuntrar till. Det är därför som vi i det kapitalistiska väst hela tiden har blivit rikare de senaste tvåhundra åren. Detta är orsaken, inte välfärdsstaten, fackföreningar och regleringar.

Under slutet av 1800-talet syntes det emellertid även i de nominella priserna, inte minst i det då väldigt kapitalistiska USA. Detta faktum bör ställas i relation till den antikapitalistiska historierevisionism som sprids på universiteten. Om man t ex läser NEK vid Lunds universitet får man helt felaktigt lära sig att priserna på allt möjligt steg i 1800-talets USA, detta till följd av trusterna. Men i verkligheten sjönk priserna, detta tack vare trusterna, vars marknadsfördelar kom av att de utnyttjade sin förmåga att massproducera, och som ständigt såg till att öka produktionen. Som exempel kan det ju nämnas att priset på olja, tack vare Standard Oil-trustens oerhörda och ständigt växande förmåga att massproducera olja, sjönk från 30 cent per gallon 1869 till 10 cent per gallon 1874, ned till 8 cent per gallon 1885. (Se för fler sådana här exempel Thomas DiLorenzos How Capitalism Saved America.) Under samma tid ökade deras marknadsandel från 4% till 85%.

Så att priserna blir lägre och de reala lönerna stiger är ett fenomen som borde behandlas som goda nyheter, men som här avfärdas som ”dåliga nyheter”. Motivationen för detta är historiskt sett att man förknippar deflation med depressioner. Orsaken till detta förvirrade resonemang är dels en felaktig definition på deflation. Men dels också oförmågan att se att deflation är vad som händer när inflationsbubblorna, skapade av centralbankerna, spricker. Deflation i den negativa bemärkelsen, dvs kraftigt minskad penningmängd med alla problem det innebär (svårare att betala tillbaka lån, konkurser, etc), skulle inte vara möjlig om vi inte hade någon inflation till att börja med. Och om vi hade t ex guldmyntfot, då skulle vi aldrig få någon deflation eftersom när guldpengarna väl har skapats, kommer de aldrig att försvinna. Rädslan för fallande priser motiveras från ECB:s sida även med att om priserna hela tiden sjunker, då kommer företag vänta med att investera och konsumenter vänta med att handla. Men detta är återigen ett fenomen som historiskt sett har sina rötter i vad som händer efter inflationsbubblan har spruckit och ekonomin går igenom en depression.