I Sudan pågår det ett folkmord. Militanta araber, Janjaweed, ägnar med hjälp av den sudanska regeringen sig åt ett folkmord. Uppskattningsvis har 2 miljoner flytt. 180 000 har dödats.

Det som händer är onekligen hemskt. Det är därför inte undra på att många reagerar som de gör. De blir förbannade över att ingenting händer. Att FN, USA, EU, Sverige – västvärlden – inte griper in och sätter stopp för det hela. De kräver att någonting görs. Att någon gör något. Premissen är att vi har en moralisk skyldighet att rädda människorna i Darfur. Men har vi det? Nej. Inte om varje människa har rätt att leva för sin egen skull.

Vi får inte heller glömma bort att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Det är inte statens uppgift att skicka iväg våra pengar eller våra soldater, på ”humanitära” räddningsaktioner. Tvärtom är det, om våra intressen inte står på spel, statens moraliska skyldighet att inte skicka iväg våra pengar och soldater till den ena oroshärden efter den andra.

Det är därför alltid med en viss förundran jag kan se så kallade liberaler, kräva att vi ska börja behandla människor som medel för andras ändamål, som om de vore offerdjur utan några rättigheter. För det är precis vad de säger, implicit, när de indignerat kräver att västvärlden ska ”göra något”. Tydligen slutar västerlänningar att ha rättigheter, så fort en oroshärd uppstår någonstans i världen.

Vad är det som händer? Det är altruismen som spökar. Ayn Rand skrev:

En gång när en student frågade Barbara Branden: ”Vad kommer att hända med de fattiga i ett objektivistiskt samhälle?” – svarade hon – ”Om du vill hjälpa dem, kommer ingen att hindra dig.”

Detta är hela frågeställningens kärna och ett perfekt exempel på hur man vägrar att acceptera motståndarens premisser som grund för diskussionen.

Bara enskilda människor har rätt att avgöra när och om de önskar hjälpa andra; samhället – som organiserat politiskt system – har ingen rätt alls härvidlag.

…

Om en människa spekulerar om vad ”samhället” borde göra för de fattiga, accepterar hon därmed den kollektivistiska premissen att människans liv tillhör samhället, och att hon, i egenskap av samhällsmedlem, har rätt att förfoga över deras liv, bestämma deras mål eller planera ”fördelningen” av deras ansträngningar.

Detta är den psykologiska bekännelse som är underförstått i sådana frågor och i många frågeställningar av samma slag.

I bästa fall avslöjar den en människas psyko-epistemologiska kaos; den avslöjar ett felslut som man kan kalla ”den frusna abstraktionens felslut” och som består i att ersätta en vidare abstrakt klass med en särskild konkret som tillhör denna – att i detta fall ersätta den vidare abstraktionens ”etik” med en specifik etik (altruismen). En sådan människa kan således förkasta den altruistiska teorin och hävda att hon accepterat en rationell kodex – men genom att inte integrera sina idéer fortsätter hon tanklöst att närma sig etiska frågor i av altruismen fastställda ordalag.

Oftare avslöjar emellertid denna psykologiska bekännelse en djupare ondska: den avslöjar i vilken enorm utsträckning altruismen undergräver människors förmåga att fatta begreppet rättigheter eller värdet av ett enskilt liv; den avslöjar ett medvetande ur vilket en mänsklig varelses verklighet har utplånats. (”Kollektiviserad etik”, Själviskhetens dygd, översättning av Per-Olof Samuelsson.)

Det är därför sådana ”liberaler” som Henrik Alexandersson och Mathias Sundin, utan moraliska betänkligheter kan gå ut och kräva uppoffringar till höger och vänster. För dem verkar det som om de enskilda människor som kommer att offras för att rädda folket i Sudan, inte riktigt finns.