Många bloggare menar att det tyska valet tyder på att många inte vill ha förändring och reformer, även om det är absolut nödvändigt för att Tysklands ekonomi ska ta sig ur massarbetslösheten och den ekonomiska stagnationen. Dick Erixon skriver:

Europa faller allt djupare ner i en mental depression. Tyska folket hade möjlighet att möta framtidens utmaningar offensivt, men ballade ur och vågar inte stå för några förändringar. Kristdemokraterna, som trots allt hade en mycket försiktig förnyelseagenda, har under valrörelsen tappat så gott som hela sitt 20 procentiga övertag över socialdemokraterna. … Detta i ett land med långt över 10 procents arbetslöshet och utan tillväxt. Tyskland har ingen chans att skapa välstånd om man inte reformerar de extremt generösa pensionsvillkoren och den korta arbetsveckan som tillsammans med alla helger innebär att de tyskar som har anställning nästan aldrig är på arbetet.

Johan Norberg ger oss en ledtråd till vad problemet kan vara:

The unemployment rate in Germany is about 12 percent and growth is nowhere to be seen. And despite the welcome gain for the liberal FDP (9.8% +2.4), Germany voted against reforms to change this. This raises the awkward question if there is a certain stage where dependency on the government has gone so far and a change seem so far off that the electorate becomes more interested in defending good terms for unemployment than in creating opportunities for growth and jobs. In that case, sclerosis creates a public demand for even more stagnation. And when that happens, politicians won’t heistate to meet that demand.

Norberg ställer alltså den fullt befogade frågan: Är det så att människor röstar för att förhindra förändringar och reformer, eftersom dem själva är så ekonomiskt beroende av välfärdsstaten? Givet att det faktiskt ligger något i resonemanget så handlar det som jag kan se det om två saker, och det är väldigt viktigt att få sagt detta. Allmänheten besitter rent allmänt väldigt dåliga kunskaper inom ämnet nationalekonomi. Det är inte nödvändigtvis deras fel, men det är så det är. Detta gör dem ofta helt oförmögna att avgöra vad som objektivt sett ligger i långsiktiga rationella egenintresse. För medan sanningen är den att välfärdsétatism och interventionism inte ligger i någons rationella egenintresse, hindrar det inte massorna från att panikslaget rösta mot nödvändiga reformer i tron om att de bara ”försvarar” sig själva.

Idealister kan lätt bli väldigt deprimerade av att bevittna ett sådant beteende. Lösningen är emellertid inte den att man ska börja tala till människors okunskap och missförstånd, att överge allt vad ideologi och principer helt, och att sluta upp som ”realistiska” cyniker. Det finns inget som är mer opraktiskt och orealistiskt än en sådan strategi. Man kan och kommer inte få allmänheten att inse behovet av att genomföra stora nödvändiga reformer, genom att låtsas som att inga reformer behövs. Man kommer inte att få stöd för några reformer genom att använda sig av dåliga ekonomiska såväl som moraliska argument. (För bevis: observera hur de borgerliga i decennier har misslyckats med att få ett förändringsmandat, på den vägen.) Man kommer naturligtvis inte att få människor till att lockas av en friare ekonomi om man går med på allmänhetens misstankar om att ett sådant samhälle inte ligger i deras egenintresse.

Att övertyga människor om behovet av reformer är inte så rysligt svårt som det ibland kan verka eller låta. Det är bara svårt om man bryr sig mer om att bli vald än om att säga de impopulära men nödvändiga sanningarna. Det handlar om att med hänvisning till ekonomiska argument och moraliska argument förklara för människor att det moraliska också är det praktiska. Dvs, att det faktiskt ligger i människors rationella egenintresse att rösta för en fri ekonomi. Om ni tycker att det är svårt, då beror det förmodligen på att ni själva är för dåligt pålästa, i vilket fall ni genast borde börja förkovra er genom att läsa sådana böcker som Atlas Shrugged och Human Action. Det finns inga genvägar till kunskap och moralisk övertygelse.