OK. Igår kritiserade jag Tony Blair för att han gav ett så förvirrat intryck i frågan om vem fienden är. Först säger han att islam är en fredlig religion, att den överväldigande majoriteten av alla muslimer är ”laglydiga” och ”anständiga” medborgare. Men idag känner jag att faktiskt jag borde ge Tony Blair en eloge för att han – till skillnad från George Bush den yngre – vågar nämna namnet på fienden: ”Prime Minister Tony Blair warned on Saturday that an ”evil ideology” of Islamic extremism was bent on spreading terror through the West…” (Guardian). Det är islamisk extermism eller de fundamentalistiska och militanta muslimerna som är fienden. Men även om de bara utgör en minoritet, så uppskattar Mellanösternexperten Daniel Pipes att de kan utgöra så många som 10% av den muslimska befolkningen. Det betyder att vi har att göra med ca 100 miljoner militanta muslimer! Och även om ”bara” 10% av dessa är villiga att gå från ord till handling, så skulle det betyda att vi har att göra med en massiv armé på uppskattningsvis 10 miljoner. Faktum är att om det så bara var 1% ger oss ingen anledning att vara lättade, detta då vi fortfarande talar om ca 1 miljon militanta muslimer!

Vad säger detta oss? Vad är det som börjar bli mer och mer uppenbart för fler och fler debattörer, intellektuella och kommentatorer i de västerländska medierna? Jo att fienden är i huvudsak ideologiskt driven; fienden är religiösa fundamentalister som tar sin religion på blodigt allvar. Detta betyder, vilket många sedan länge har uppmärksammat och konstaterat, att ”kriget mot terrorismen” är ett missvisande namn. Vi borde kalla detta för ”kriget mot totalitär islam” eller islamism. Detta betyder vidare att för att vi ska ha en chans att vinna detta kriget behöver vi inte bara besegra fienden rent militärt, vilket är den allra lättaste biten, utan även ideologiskt. Det handlar alltså om att även segra i idékriget. Hur ska man göra det? Det är helt uppenbart att man inte kan göra det genom bomber och granater; krig är inget ”argument”. Det viktigaste man kan göra för att försöka segra i idékriget är genom att på rationella grunder försvara och stå upp för den västerländska civilisationen och kulturens värden. Det handlar om att visa för oss i väst, men även för de militanta muslimerna, att västvärlden är moraliskt och kulturellt överlägset ett samhälle som bygger på islam. Detta är viktigt dels för att förse västvärlden med den moraliska övertygelsen, och den psykologiska själkänslan och självaktningen som krävs för att med alla medel till hands vara villiga att försvara oss. Det är dels också viktigt för att demoralisera fienden. Om de ser att vi inte skäms, att vi anser att vi har rätten att försvara oss fullt ut, då kommer det att få många extrema muslimer till att inse att vi aldrig kommer att ge efter för deras intentioner att göra västvärlden islamisk.

För att kunna visa att den västerländska kulturen är bäst, krävs det att man vet hur man ska utvärdera fakta utifrån en rationellt validerad värdemätare: Människans liv. (De som vill veta mer om detta rekommenderas att läsa Ayn Rands The Virtue of Selfishness.) Om man håller människans liv som värdemätaren då följer det logiskt att den västerländska kulturen är objektivt sett vida överlägsen alla andra kulturer. Det beror på att den västerländska kulturens mest utmärkande drag är dels vår stora respekt för förnuftet och dels individualism dvs idén att varje människa har rätt att leva för sin egen skull. Ur dessa två grundläggande värden följer vetenskap, teknik, principen om individens rättigheter, kapitalism, liberal demokrati, etc som dess korrolarium. (Jag behöver förhoppnings inte förklara för någon normalt fundat människa varför allt detta är livsbefrämjande och livsbejakande företeelser.)

Så om ni vill göra en intellektuell insats i kriget mot islamism, då kan jag rekommendera er att till en början läsa följande artiklar: Columbus Day: The Cure for 9/11, On Columbus Day, Celebrate Western Civilization, Not Multiculturalism, The Greatness of Western Civilization och Education and the Racist road to Barbarism.

Jag vill avslutningsvis bara påpeka att det är att kristendom inte är ett utmärkande drag i den västerländska kulturen. Till den grad kristendomen har ett inflytande för den västerländska kulturen har den uteslutande varit destruktiv. Detta syns inte minst på altruismens förödande konsekvenser. Ta bara ett sådant faktum som att det är altruismen som håller tillbaka oss i kriget genom att inge skuldkänslor hos våra ledare varje gång de söker använda sig av militärt försvar. Kristendomen har lärt dem att de ska vända andra kinden till – verkligheten och livet kräver att de jämnar fiendens städer med marken. Resultatet blir självdestruktiva och meningslösa halvmesyrer som inte avskräcker staterna som sponsrar terrorism, som får väst att framstå som svaga vilket leder till mer terrorism, samtidigt som amerikanska och brittiska soldater dödas helt i onödan. Nej, de konservativa har fel. Kristendomen är inte vår lösning. Det finns ett sekulärt, rationellt alternativ. Sanningen är att den kristna högern förmodligen utgör ett potentiellt sett större hot mot västvärlden än vad al-Qaida gör, detta eftersom den kristna högern inte arbetar under trycket av den amerikanska militären.