I samband med moderaternas framgångar i den senaste tidens opinionsundersökningar har många moderater helt och hållet tappat kontakten med verkligheten. Jag vet inte om det beror på att de tror att de nu äntligen kommer att få en borgerlig regering efter valet 2006, eller om det beror på något annat. Men av någon anledning så verkar dessa moderater tro att de förändringar som partiet har genomgått sedan Fredrik Reinfeldt tog över inte bryter radikalt med vad som utmärker moderat politik. De verkar inte heller inse att det faktiskt bryter med vad som under rätt dos av önsketänkande, fantasi och välvilja skulle kunna betraktas som en liberal politik. Men sanningen är en helt annan…

Bortsett från det faktum att moderaterna under Fredrik Reinfeldt inte förespråkar en ”typiskt” moderat politik, så är det värt att notera att de ”nya” moderaterna i många avseenden direkt sviker mycket grundläggande liberala värden. De förespråkar en politik som man borde tycka går direkt emot deras ideologi (i den mån de har överhuvudtaget kan sägas ha någon). Man kör med en retorik som är på gränsen till helt obegriplig. Ett axplock: De ”nya” moderaterna har kraftigt tonat ned kraven på sänkta skatter (DN Debatt 040304 och DN Debatt 040918). Man har kritiserat regeringen för att de har avskaffat arvs- och gåvoskatten, och sänkt förmögenhetsskatten (SvD 050312). Man har samtidigt föreslagit mer pengar till kommunerna (DN Debatt 041217) och mer pengar till utbildning och sjukvård än vad regeringen föreslår (moderaternas budgetmotion 2004 s. 76). Numera säger man även att det inte är särskilt viktigt vem som producerar utbildningen, utan vad den innehåller och hur den styrs upp (något som i sann ”frihetlig” anda ska bestämmas av moderata politiker) (SvD 050311). Vad gäller de skillnader som finns mellan S och M, så är de faktiskt ytterst marginella och/eller en fråga om rena teknikaliteter.

Låt oss granska lite mer ingående om hur ytliga skillnaderna mellan moderaterna och socialdemokraterna verkligen är.

Ett liberalt parti skulle inte bara vilja sänka skatterna för alla, det skulle inte motsätta sig skattesänkningar för höginkomsttagare. Det skulle inte betrakta sänkt förmögenhetsskatt som ett ont. Det skulle inte betrakta skattefrågan som en fördelningspolitisk fråga. Frågan om att sänka skatterna skulle inte heller handla om att bara göra det mer lönsamt att arbeta. Nej, ett liberalt parti skulle betrakta beskattningen som en fråga om principen om individens rättigheter; rätten till liv, egendom och frihet. Att sänka skatterna handlar ytterst om att folk ska få behålla mer av sina egna pengar. Det handlar alltså om att respektera äganderätten; folks inkomster är inte statens. Detta är hur liberaler skulle förhålla sig rent ideologiskt till skattefrågan. Men det är inte så de ”nya”, eller för den delen de ”gamla” moderaterna ser på saken (jämför med moderaternas partiprogram 2002 s. 24-25). För dem handlar det om i huvudsak om att göra det mer lönsamt att arbeta, öka effektiviteten i ekonomin, öka sparandet. Nu är det absolut inget fel i att vilja sänka skatterna för att göra det mer lönsamt att arbeta, eller öka effektiviteten i ekonomin, eller öka sparandet, osv. Men att man inte vilja tala i termer av ideologiska principer är avslöjande. Vidare är det värt att notera att socialdemokraterna inte är emot skattesänkningar av princip. De vill bara inte sänka skatterna om det sker på bekostnad av välfärdsstaten. Men det vill ju inte moderaterna heller!

Enligt moderaterna har alla ”rätt” till utbildning. Det betyder att det rent principiellt inte skiljer någonting alls från deras påstådda ”ideologiska” fiende: Socialdemokratin. De skillnader som förekommer är ytterst av en teknisk natur, inte ideologisk. Moderaternas skolpolitik går i dess essens ut på att staten ska ta över finansieringen från kommunerna, detta genom införandet av en nationell skolpeng. Det ideologiska motivet sägs vara ökad valfrihet, men det är blott fråga om en ökad valfrihet inom välfärdsstaten. Så skiljelinjen mellan S och M är i denna fråga på sin höjd inget annat än en teknikalitet som kan summeras i en mening: Ska staten eller kommunen finansiera skolan? På det principiella planet är det som sagt inget som skiljer M från S i denna fråga. Finansieringen ska även i fortsättningen vara ”gemensam” vilket betyder att det ska finansieras genom skatt. Staten ska även i fortsättningen stå för utbildning. Även friskolor kommer genom den nationella skolpengen att finansieras av staten.

Enligt moderaterna har alla ”rätt” till sjukvård. Moderaternas sjukvårdspolitik påminner därför i mångt och mycket om deras skolpolitik. Det handlar om att avskaffa landstingen och landstingsskatten och istället övergå till en statlig finansiering. Man vill införa en vårdgaranti som i praktiken bara betyder att man lovar att begränsa vårdköerna till 3 månader. Så den ”ideologiska” skiljelinjen i denna fråga tycks röra sig om huruvida landstingen ska stå för sjukvården eller staten, och om vårdköerna ska vara långa eller längre. Men att detta är förstås inte en ideologisk skiljelinje alls utan bara ytterligare en teknikalitet. Det stämmer förstås att moderaterna vill öppna upp för privata alternativ. Det är bra och önskvärt, men även dessa ska finansieras av staten. Så det moderaterna vill privatisera är alltså bara själva produktionen av sjukvården, inte finansieringen (”Rätt till vård i tid” 050321).

Så som ni kan se står inte moderaterna för en liberal politik. Vidare kan ni också se att Fredrik Reinfeldt faktiskt också bryter med vad som länge har betraktats som en typisk moderat politik. Så då är frågan: Kan moderaternas framgångar i opinionen verkligen ses som en framgång för moderaternas politik? Självfallet inte.