Att reducera

Carl Svanberg25 kommentarer

Tidigare har jag talat om värdet av att integrera. Jag uppmanade även mina läsare att integrera olika principer. Jag gjorde detta dels för att jag trodde att det skulle vara kul och dels för att jag trodde att det kunde vara lärorikt. Jag tror att många tyckte det var kul och lärorikt. Därför tänker jag nu prova på en annan sak: reduktion.

KUNSKAPENS HIERARKI
Låt mig börja med att etablera kontexten. Vår kunskap har en hierarki. Den har en viss (logisk) ordning. Vi lär oss vissa saker före andra och utan dessa skulle vi inte kunna gå vidare och lära oss resten. Exempel: vi måste först lära oss att uttala varje enskild bokstav innan vi kan lära oss att läsa. Exempel: vi måste lära oss aritmetik innan vi är redo för algebra. Exempel: vi måste lära oss historia i en kronologisk ordning.

Ni kan genom att observera er egen personliga historia säkert komma på hur många exempel som helst på hur er egen kunskap har kommit i en viss ordning och hur varje sådant steg i ert lärande var nödvändigt för att ni skulle kunna komma vidare.

Vi lär oss också begrepp i en viss (logisk) ordning. Ayn Rand skrev:

Concepts have a hierarchical structure, i.e., … the higher, more complex abstractions are derived from the simpler, basic ones (starting with the concepts of perceptually given concretes). (Introduction to Objectivist Epistemology, s 41.)

Låt oss illustrera detta med ett par exempel. Ta begreppet ”föräldralös”. Du hade inte kunnat bilda detta begrepp om du inte först hade bildat begrepp som ”mamma”, ”pappa”, ”barn” och ”förälder”. Eller ta begreppet ”möbel”. Du hade inte kunnat bilda begreppet ”möbel” om du inte först hade bildat begrepp som ”bord”, ”säng”, ”stol”, etc (och sedan satt dessa i kontrast till en massa andra saker som ”bil”, ”cykel”, ”båt”, ”flygplan”, etc vilket i sin tur gör det möjligt för dig att bilda begreppet ”fordon”). Dessa exempel är enkla. Det är betydligt svårare att ta reda på vad begrepp som ”rättigheter”, ”kapitalism”, ”rättvisa” eller ”objektivitet” vilar på. Du kan och bör dock göra det, genom en reduktionsprocess.

Att reducera handlar om att ta sig igenom kunskapens hierarki, att gå igenom hela den begreppsliga kedjan, hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Ty det är ju där vi alla börjar: genom att observera verkligheten.

Ett begrepp som inte går att reducera tillbaka till verkligheten saknar grund i verkligheten. Ett exempel på ett ogiltigt begrepp är begreppet ”Gud”. (Av samma anledning kan och bör man förresten reducera propositioner. En proposition som inte går att reducera tillbaka till verkligheten är falsk. Ett exempel på en falsk proposition är att ”Gud skapade människan för 6000 år sedan”.)

Varför måste vi då bry oss om att reducera? Eller annorlunda uttryckt: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av att reducera? Det faktum att vi lär oss väldigt mycket från andra människor. Det är många begrepp vi inte bildar på egen hand, utan vi plockar upp dem från andra. De flesta sådana begrepp är ganska abstrakta som ”rättvisa” eller ”kapitalism” eller ”kalori” eller ”atom”. Du kan varken direkt se ”rättvisa”, ”kapitalism”, ”kalorier” eller ”atomer”. Dessa begrepp vilar således på en mer eller mindre lång begreppslig kedja som kopplar dem till den varseblivbara verkligheten.

Om vi inte validerar dessa begrepp genom en reduktionsprocess, då riskerar vi att sluta med vad Ayn Rand kallade för ”flytande abstraktioner”, dvs begrepp som vi inte har kopplat till verkligheten. Om man inte vet vilka fakta som ett begrepp vilar på, då vet man varken om begreppet är giltigt eller vad det faktiskt betyder.

Ett tecken på att man dras med ”flytande abstraktioner” är att man har svårt för att komma på exempel på vad det är man pratar om. Man har med andra ord svårt för att konkretisera sina idéer. Således skrev Ayn Rand:

To know the exact meaning of the concepts one is using, one must know their correct definitions, one must be able to retrace the specific (logical, not chronological) steps by which they were formed, and one must be able to demonstrate their connection to their base in perceptual reality. (ITOE, s 67.)

VÄRDET AV REDUKTION
Värdet av att reducera ligger delvis i att man kan skydda sig från andras missbruk av begrepp. Ett exempel på ett sådant missbruk är att stjäla begrepp. Att begå en begreppsstöld är att använda sig av ett begrepp samtidigt som man ignorerar eller förnekar de fakta som ger upphov till begreppet. Ett exempel är att tala om ”föräldralösa” och samtidigt glömma bort eller förneka att det finns sådana saker som ”föräldrar” eller ”barn”.

Nu pågår detta missbruk så gott som aldrig på denna nivå. Det är vanligare att människor, speciellt filosofiprofessorer, gör sig skyldiga till en begreppsstöld när den begreppsliga kedjan tillbaka till den varseblivbara verkligheten är betydligt längre. Det är således vanligare när det kommer till ganska abstrakta begrepp såsom ”rättvisa” och ”rättigheter” eller propositioner som ”livet är det yttersta värdet”.

Ett exempel är de som talar om djurens rättigheter. De som talar om djurens rättigheter stjäl begreppet ”rättigheter” eftersom de använder det utan att tänka på de fakta som ger upphov till det. T ex det faktum att moralbegrepp inte är tillämpbara på djur eftersom de saknar viljefrihet såväl som förmågan att tänka begreppsligt. (Se Andrew Bernsteins essä ”Animal ‘Rights’ vs. Human Rights”.)

Ett större värde av att reducera ligger i att man kan själv se att ens begrepp och idéer faktiskt är baserade på verkligheten. När vi objektivister säger att Ayn Rands filosofi är baserad på verkligheten då är det inte bara slogan som vi slänger oss med. Vi menar det; det ska tas bokstavligen.

Med några få undantag är hela objektivismen, liksom all annan sann filosofi och vetenskap, baserad på induktion.

Att reducera är motsatsen till att inducera. Att inducera är att generalisera från de varseblivbara konkreterna. Att reducera är att, steg för steg, gå från generaliseringarna ned till de varseblivbara konkreterna.

Genom att reducera identifierar du den logiska hierarkin på din kunskap. Du identifierar med andra ord vad du måste veta, vilka observationer du måste göra, för att inducera objektivismen (och alla andra sanna principer).

Gör du din reduktion rätt, då kommer du att få inte två, tre exempel, utan hundratals eller tusentals eller miljontals. Du kommer med andra ord att få ett flöde av de konkreter som ger upphov till dina begrepp eller som också summeras i form av en princip. På så sätt kan du också rekonstruera din förståelse av objektivismen genom induktion. (Denna aspekt är något som jag lär kommer att återkomma till senare.)

METOD
Så att reducera är, som vi kan se, otroligt viktigt och värdefullt. Men hur går vi tillväga för att reducera? Metoden som jag kommer att redogöra för här är huvudsakligen densamma som Leonard Peikoff går igenom i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. (Den som vill veta mer om reduktion bör läsa sidorna 129-141 i OPAR.)

Jag tänker börja med att reducera ett begrepp. Begreppet jag vill reducera är medvetet på vad jag skulle betrakta som en medelhög abstraktionsnivå. Samtidigt är det ett mycket vardagligt begrepp. Begreppet jag har valt är ”tid”.

Det första steget är att skaffa sig en definition. Då jag saknar tillgång till en svensk ordbok använder jag mig av en engelsk ordbok. Merriam-Webster definierar ”time” som ”the measured or measurable period during which an action, process, or condition exists or continues”.

Nästa steg är att fråga sig: Vilka fakta ger upphov till detta begrepp? Vad måste jag veta för att komma hit? Begreppet ”tid” vilar bland annat på begreppet ”period” och förutsätter att vi vet hur vi mäter dessa perioder. Så jag slog upp ”period”: ”the completion of a cycle, a series of events, or a single action”; ”a portion of time determined by some recurring phenomenon”; ”the interval of time required for a cyclic motion or phenomenon to complete a cycle and begin to repeat itself”.

En ”period” är alltså en cykel av rörelser eller händelser. En cykel är en serie av rörelser som upprepas regelbundet, ofta i en viss ordning. Kan vi nu direkt observera några sådana cykliska rörelser eller händelser? Ja. Solen går upp och ned, månens rörelser, årstiderna, etc. (Vi kan även, beroende på vilken tid vi lever i, observera människotillverkade cykliska rörelser i form av våra olika klockor: vattenur, sandur, solur, atomur, etc.) Dessa och andra sådana måste vi alltså känna till.

Vi vet också, med hänvisning till definitionerna ovan, att vi mäter en period genom att relatera olika rörelser till en cyklisk rörelse. Och studerar du hur vi faktiskt använder våra klockor eller naturens cykliska rörelser då kommer du att se att detta är precis vad vi gör när vi mäter tiden.

Tid är nämligen inget annat än ett mått på rörelser; tid mäter hur många rörelser det går på en bestämd cyklisk rörelse. Den måste vara cyklisk om den ska kunna tjäna som måttstock. (Jag använder medvetet begreppet ”rörelse” i ordets vidaste mening.) Exempel: Hur många timmar tar det att köra till Stockholm? Hur många dagar tar det att cykla jorden runt? Hur långt kan jag springa på 10 sekunder? Hur många minuter tar det för mig att värma upp min mat? Hur många månader tar det innan bebisen föds? Hur många år tar det innan objektivismen har tagit över Amerika?

Vi vet nu att för att bilda begreppet ”tid” måste vi känna till att det finns rörelser, händelser och handlingar, varav en del är cykliska. Kan vi varsebli rörelser, händelser och handlingar? Ja. Således har vi nu nått den varseblivbara verkligheten; vi har reducerat tillbaka begreppet ”tid” till de fakta som ger upphov till det.

(Lägg märke till att vi inte har tagit reda på vilka fakta som ger upphov till vårt behov av att mäta tiden. Det är en annan fråga. Vi har inte heller identifierat vilka fakta som motiverar oss att välja vissa (cykliska) rörelser som en måttstock. Men om du vill göra det för fullständighetens skull, då tror jag inte att du kommer ha några svårigheter med det. Att mäta kräver att måttstocken är stabil; en meterstock som hela tiden ändrar längd kan du inte mäta längd med och klockor som hela tiden går fel kan du inte mäta tiden med.)

Metoden är alltså följande: 1. Ta en ordboksdefinition. 2. Fråga er själva: Vad måste jag veta för att komma hit? Kom ihåg att du vill ha svar på följande: Vilka fakta i verkligheten ger upphov till det här begreppet? Så fortsätt tills du kommer till den varseblivbara nivån. Då är du framme.

PROVA SJÄLV
Precis som Peikoff vill jag understryka att det är svårt att reducera. Ibland kan det ta några timmar och ibland kan det ta dagar. Men nästan hur lång tid det än tar är det alltid värt det i slutändan; det är faktiskt väldigt givande.

Jag valde ”tid” eftersom jag ville börja med något som var lite lagom. Men eftersom det är svårt rekommenderar jag att man börjar med de viktigaste, de mest grundläggande begreppen eller principerna. Jag menar alltså grundläggande begrepp som ”gott”, ”rättvisa” och ”sanning” eller grundläggande principer som att ”förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel” eller ”ärlighet är bra”. Ta en sak i taget och låt det ta tid.

Så nu när vi vet vad reduktion är och varför det är bra, vill jag ge för de av er som är intresserade en uppgift till nästa vecka. Försök reducera begreppet ”inflation”.

Nästa vecka ska jag visa dels hur jag reducerade begreppet och sedan tänker jag försöker ge ett par exempel till.

Har ni frågor tar jag emot dem i kommentarerna. Men om ni vill skicka in bidrag, då tar jag denna gång helst emot dem via e-mail: carl.svanberg@gmail.com

Lycka till!

Jag hoppas att du vinner

Carl SvanbergLämna en kommentar

Johnny Munkhammar kommer säkert inte ihåg mig, men jag är i alla fall samma Carl Svanberg som skrev alla dessa ”konstiga” hyllnings e-mail till dig varje gång jag och min kompis Robert hade sett dig fullständigt slakta dina motståndare i någon debatt på TV. Det var alltid roligt och inspirerande att se. Det är en av många anledningar till att jag hoppas att du vinner din kamp mot cancern, Johnny Munkhammar. Men om jag känner Munkhammar rätt, lär han slakta cancern precis som han slaktar allt annat motstånd i sin väg.

Vadå vinklade nyheter?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Under rubriken ”Europe Socialists Suffer Despite Capitalism’s Woes” skriver New York Times:

Even in the midst of one of the greatest challenges to capitalism in 75 years, involving a breakdown of the financial system due to “irrational exuberance,” greed and the weakness of regulatory systems, European Socialist parties and their left-wing cousins have not found a compelling response, let alone taken advantage of the right’s failures.

Det är uppenbart att denna journalist, Steven Erlanger, inte har en susning om vad han skriver om, utan helt okritiskt bara har accepterat den konventionella ovisdomen.

Debattforum

Carl SvanbergLämna en kommentar

Liberal Debatt har lagts ned. Jag har inte varit där på år och månader. Jag var där mest för att läsa inlägg av Per-Olof Samuelsson och Henrik Unné. Kvalitén blev hela tiden sämre och redan för några år sedan, med troll som ”Lucas”, var den ganska låg. Jag saknar alltså inte Liberal Debatt men en del av er gör det kanske. Och för er finns det nu ett alternativ. Filip Björner har nämligen startat ett nytt debattforum som heter Debattsidan för den som är debattsugen.

För ett fritt bankväsende

Carl Svanberg8 kommentarer

INTRODUKTION
Under 1800-talet hade USA en era av laissez-faire inom bankväsendet. USA upplevde också den ena bankpaniken efter den andra. Dessa ständigt återkommande bankpaniker visade oss vad som händer om vi lämnar bankväsendet fritt från statens upplysta överseende. För att stabilisera ekonomin och bankväsendet, blev vi tvungna att reglera bankerna och införa The Federal Reserve. Detta hör till den så kallade konventionella visdomen. Men detta är inget annat än en myt.

REGLER BAKOM BANKPANIKER
Det är sant att USA har upplevt väldigt många bankpaniker. Men det var inte bankpanikerna som gav upphov till statens omfattande inblandning i det amerikanska bankväsendet. Tvärtom. Det var statens inblandning som gav upphov till bankpanikerna. Det amerikanska bankväsendet har aldrig varit fritt från statlig inblandning. Sanningen är att det amerikanska bankväsendet är och har länge varit en av de mest reglerade industrierna i världen.

Det som ligger bakom denna myt är att bankväsendet under åtminstone andra halvan av 1800-talet verkade under så kallade ”Free banking”-lagar. Detta har skapat stor förvirring. Före ”fribanks”eran kunde bara ett fåtal med speciella tillstånd av staten och/eller politiska kontakter starta en bank. Under ”fribanks”eran kunde ”vem som helst” starta en bank, under villkoret att de underkastade sig en massa statliga regleringar.

Dessa statliga regleringar gjorde det svårare för bankirer att agera som rationella affärsmän. Man förbjöd banker att ha mer än ett kontor. Man förbjöd i praktiken också all mellanstatlig filialexpansion. Detta gjorde många banker beroende av sin regionala industri och det blev i praktiken omöjligt att sprida sina risker genom att ha kunder i andra delar av landet. Många banker blev således underdiversifierade och underkapitaliserade. Samtidigt tvingades banker att backa upp sin sedelstock med statsobligationer. Man gjorde inte detta för att ge bankerna ”stabilitet”, utan för tvinga dem att finansiera delstaternas budgetunderskott.

Genom den här typen av regleringar tvingades bankerna att lägga alla sina ägg i samma korg. Och det var dåliga ägg. Statsobligationerna tenderade nämligen att falla i värde eftersom många var rädda för att delstaterna skulle gå i konkurs. Det gjorde att bankerna mycket lättare blev insolventa och insolventa banker var, enligt lag, tvungna att gå i konkurs. Detta är också en förklaring till att det amerikanska bankväsendet drabbades av många fler bankpaniker än övriga världen. (”Banking Crises”, Charles W Calomiris, ss 2-5. Fribanksskolan, Per Hortlund, ss 134-136) Experter uppskattar att 80% av de banker som gick i konkurs gjorde det som en följd av denna reglering. (Ibid, s 50.) Så redan från början hade regleringarna gjort förutsättningarna dåliga för bankerna.

Samtidigt uppmuntrade staten på alla tänkbara sätt bankerna att agera kortsiktigt, oansvarigt och irrationellt. Redan under under 1800-talet skapade staten en ”skyddad verkstad” för bankerna. Istället för att låta bankerna gå i konkurs som en följd av dåliga affärer såg man till att backa upp bankerna med statliga centralbanker såsom The First Bank of America och The Second Bank of America. Precis som dagens ”The Fed” fungerade dessa statliga centralbanker som ”bankernas bank” och var således ständigt redo att låna ut för att rädda bankerna undan en konkurs. Dessutom hjälpte staten dem att undvika konkurs genom att om och om igen ge dem rätten att slippa betala ut kundernas pengar vid bankrusningar. Att staten går in för att rädda bankerna undan deras dåliga affärer är alltså inget nytt. Staten började med detta redan under 1800-talet. Nu som då skapade detta en ”moral hazard”-situation. Man uppmuntrade bankerna att fortsätta ta större och större risker, att låna ut mer och mer pengar, med mindre och mindre pengar i reserv. Ju mindre reserver, desto större likviditetsrisk.

Bankerna blev på en och samma gång tvingade att ta risker som de inte ville och samtidigt uppmuntrade att ta fler risker som de inte borde. Staten hade genom sin inblandning på en och samma gång gjort förutsättningarna för sunda affärer sämre och samtidigt gjort bankerna till en privilegad aktör på marknaden. Det är därför inte undra på att det amerikanska bankväsendet var instabilt under 1800-talet: de statliga regleringarna gjorde det svårt att bedriva rationella affärer för banker, samtidigt som de direkt uppmuntrades till att göra irrationella affärer.

REGLERINGAR FÖDER REGLERINGAR
Idag försöker politikerna rida ur finanskrisen genom inflation och ”billiga krediter”. Även på 1800-talet strävade politikerna efter samma sak. Dels eftersom de tyckte det var önskvärt att alltid kunna finansiera statens utgifter med sedelpressarna och dels eftersom de, liksom många affärsmän, tyckte att det var bra för ekonomin att det var lätt att komma över ”billiga krediter”.

Ibland gick det dock inte att komma över ”billiga krediter”. Då klagade affärsmän, bankmän och politiker på att bankernas kreditexpansion var begränsad. De sade att penningmängden var ”inelastisk”. Det är sant att penningmängden var ”inelastisk”. Det berodde framför allt på att man hade tvingat bankerna att backa upp sin sedelutgivning med statsobligationer.

Men istället för att verka för att motverka statens destruktiva inblandning från bankväsendet, drog man den felaktiga slutsatsen att orsaken till problemet var själva ”inelasticiteten”. Vad de beklagade sig över var att det överhuvudtaget fanns en gräns på hur mycket pengar dessa banker kunde låna ut. Politiker och affärsmän klagade med andra ord över att de inte kunde få någonting i utbyte mot ingenting.

Så de flesta drog den felaktiga slutsatsen att vad som behövs är en bank som kan bära upp hela systemet och ge oss denna ”elasticitet”. Vad man sökte efter var en centralbank som kunde fungera som ett slags skyddsnät för bankerna. De ville alltså ha en statlig centralbank med en obegränsad makt att trycka nya pengar ur tomma intet. Därmed skulle man aldrig ha ont om ”billiga krediter”. 1913 fick de som de ville. Då grundades The Federal Reserve.

Lägg märke till vad som är orsak och verkan här. The Fed skapades inte för att för att hejda den instabilitet som det fria, oreglerade bankväsendet skapade. Nej, den skapades som en följd av de instabilitet som staten direkt och indirekt hade skapat. Införandet av The Fed är därför ännu ett exempel på hur statlig inblandning i ekonomin tenderar att skapa ekonomiska problem, som politiker sedan använder som en förevändning för att öka statens inblandning i ekonomin.

Alla våra erfarenheter sedan 1913 visar med all önskvärd tydlighet att The Fed inte gett oss någon stabilitet. Jag behöver egentligen bara nämna Den stora depressionen för att illustrera detta. Men om det känns för avlägset i tiden, då hänvisar jag till den nuvarande finanskrisen. (För detaljer läs min artikel ”Blandekonomins kris”.) Eftersom statens inblandning i bank- och penningväsendet är orsaken till instabiliteten kan de aldrig utgöra lösningen på instabiliteten.

ETT FRITT BANKVÄSENDE ÄR LÖSNINGEN
Vad är lösningen på alla problem inom det genomreglerade bankväsendet? Det är förstås att ta bort statens destruktiva inblandning. Bara med ett fritt bankväsende kan vi slippa de hemska följderna av kreditexpansion.

Ekonomen Ludwig von Mises:

Free banking is the only method available for the prevention of the dangers inherent in credit expansion. It would, it is true, not hinder a slow credit expansion, kept within very narrow limits, on the part of cautious banks which provide the public with all information required about their financial status. But under free banking it would have been impossible for credit expansion with all its inevitable consequences to have developed into a regular – one is tempted to say normal – feature of the economic system. Only free banking would have rendered the market economy secure against crises and depressions. (Human Action, s 444.)

Varför? För det första skulle det inte funnits någon stat som kunde backa upp bankerna. Om bankerna gjorde dåliga affärer till följd av oansvarig kreditexpansion, då skulle de själva få betala. De skulle gå i konkurs. De skulle inte uppmuntras att fortsätta med sin dåliga affärsverksamhet, utan skulle tvingas lära sig att göra bättre affärer, precis som alla andra affärsmän måste göra inom alla andra delar av ekonomin. Risken för bankrusningar skulle motivera bankerna att vara mycket återhållsam i sin kreditexpansion.

För det andra skulle det ta många år för banker att bygga upp ett gott rykte om sig. Det skulle kräva flera år av goda affärer, av att göra vad man lovar, att sköta sina affärer och så vidare. Man kan inte tro att man ska kunna bygga upp ett gott rykte omkring om man samtidigt ägnar sig åt omfattande kreditexpansion. Det är mycket lätt att märka det om man verkar under konkurrens. Det behöver inte ens finnas någon särskild risk för stor bankrusning för att konkurrensen ska ha en inverkan på bankerna här. Allt som krävs är att ett fåtal större kunder blir minsta lilla fundersamma.

För det tredje om en bank lånar ut för mycket, då kommer en del av bankens kunder att handla med andra som är kunder i andra banker och när pengarna till slut hamnar i dessa banker kommer de att kräva ut tillgångarna från den expanderande banken. Om de inte kan betala ut detta går de i konkurs. Så det ligger inte i deras intresse att ägna sig åt omfattande, oansvarig kreditexpansion. Detta är den så kallade motstående klirningarnas princip. (Märk väl att denna princip motarbetades i 1800-talets Amerika genom lagar som förbjuda mellanstatlig filialexpansion. På så sätt skapade man lokala och regionala monopol vilket motverkade de motstående klirningarnas princip.)

Det är inte bara teoretiska faktorer som talar för detta. Ser vi till historiska fakta ser vi att de länder som inte hade många av dessa regleringar, dvs ett friare bankväsende, hade också ett stabilare bankväsende än det i Amerika. Ta Kanada, Skottland och Sverige som exempel. Deras bankväsende var mindre reglerat än det amerikanska och betydligt mer stabilt.

Kritiker till ett fritt bankväsende alltid använder sig av exempel från USA för att bevisa att det inte är en bra idé, men de tittar aldrig på länder där bankväsendet var ännu friare och fungerade ännu bättre. Under de 70 åren som Sverige hade ett fritt bankväsende gick, för att ta ett exempel, inte en enda bank omkull. Och ”trots” Kanada inte hade någon centralbank gick inte en enda bank omkull under den stora depressionen. Detta ska jämföras med USA där över 9000 banker gick i konkurs.

Det amerikanska bankväsendet var aldrig helt fritt, men det var i många avseenden friare än dagens system och följaktligen var kriserna under 1800-talet betydligt mindre än de som kom under 1900-talet. De flesta kriser som uppstod var mycket korta och milda jämfört med allt som kom under 1900-talet.

För att få perspektiv observera att fler banker gick i konkurs under 1930 (806) än under bankpanikerna 1873, 1884, 1890, 1893 och 1907 tillsammans (737). Den stora depressionen skulle sluta med att ytterligare tusentals banker gick i konkurs. (Elmus Wicker, ”Banking Panics in the US: 1873-1933”.) Ekonomen Charles W Calomiris påpekar dock att: ”None of the U.S. banking panics of the pre-World War I era saw nationwide banking distress (measured by the negative net worth of failed banks relative to annual GDP) greater than the 0.1% loss of 1893”. Detta kan jämföras med Den stora depressionen: ”U.S. Bank failures resulted in losses to depositors in the 1930s in excess of 3% of GDP”. (Ibid.)

Varför denna skilllnad? Calomiris förklarar:

Loss rates tended to be low because banks structured themselves to limit their risk of loss… Market discipline (the fear that depositors would withdraw their funds) provided incentives for banks to behave prudently. The picture of small depositors lining up around the block to withdraw funds has received much attention, but perhaps the more important source of market discipline was the threat of an informed (often ‘silent’) run by large depositors (often other banks). Banks maintained relationships with each other through interbank deposits and the clearing of public deposits, notes, and bankers’ bills. Banks often belonged to clearing houses that set regulations and monitored members’ behavior. A bank that lost the trust of its fellow bankers could not long survive. (Ibid.)

Förklaringen var med andra ord att marknadskrafterna fick ett större utrymme.

SLUTSATS
Orsaken till bankpanikerna i 1800-talets USA var inte den fria marknaden. Orsaken var de statliga interventionerna i bankväsendet. The Fed infördes inte för att bota instabiliteten på den ”oreglerade” bankväsendet utan, tvärtom, för att bota instabiliteten orsakad av den reglerade bankväsendet. Det enda alla dessa erfarenheter borde lära oss, en gång för alla, är att vi inte har råd med alla dessa statliga interventioner i bankväsendet. Lösningen är inte mer stat, utan frihet. Lösningen är laissez-faire inom bankväsendet.

Mjukvarupatent – för eller emot?

Carl Svanberg49 kommentarer

Eftersom en del fortfarande vill diskutera det här med patent, i synnerhet mjukvarupatent, tänkte jag göra det lite lättare för er.

Det har nämligen blivit otroligt svårt att följa debatten som pågår här. Jag vet inte hur jag ska göra för att förändra detta. Därför låter jag er fortsätta debatten här.

Det kan hända att jag kommer med ett eget inlägg om saken. Jag har nämligen läst och tänkt lite mer på detta och andra relaterade ämnen.

Ordet är fritt för alla – förutom piratpartister.

För att få en så absolut smidig debatt som möjligt, för alla inblandade, rekommenderar jag att man håller sig till en poäng per inlägg. Så har man väldigt mycket på hjärtat, dela då gärna upp det i fler inlägg. Detta är bara en rekommendation, jag straffar ingen som väljer att ignorera den.

Oljans värde

Carl Svanberg3 kommentarer

Alex Epstein från Ayn Rand centrumet för individens rättigheter har skrivit en bra artikel om varför vi bör fira att det nu är 150 år sedan oljeindustrin föddes:

Thursday marked the 150th anniversary of a seminal event in history: the birth of the oil industry. On that day in 1859, Edwin Drake struck black gold with the first commercial oil well — creating an industry that would provide the lifeblood for modern civilization.

And yet no one seems to care.

In previous generations, the birth of the oil industry was celebrated, and deservedly so. Oil has sustained and enhanced billions of lives for more than 150 years by providing superior, affordable, ultraconvenient energy — and is as vital today as ever.

Ta reda på varför du också bör uppskatta oljan. Läs ”Let’s Celebrate Oil’s 150th Birthday And The Value It Adds To Our Lives”. Besök också Ayn Rand centrumets nya hemsida In defense of oil.

Aktuell länk

Carl Svanberg22 kommentarer

Jag har om och om igen, i olika sammanhang, hänvisat människor till min artikel ”Perfekt konkurrens är perfekt nonsens”. Jag har i samma veva funderat på hur det kommer sig att ingen verkar ta sig till det jag säger. Det verkar ju som att de ignorerar alla mina argument. Men nu har jag en möjlig förklaring till detta: den länk jag har hänvisat till är sedan flera månader inaktuell och jag har tyvärr inte lagt märke till det förrän nu. Å andra sidan har ingen som jag har gett länken till bemödat sig med att säga till mig att länken inte fungerar. Därför misstänker jag att många av dem aldrig gjorde ansträngningen att läsa min artikel. Men ändå. Nu har jag i alla fall uppdaterat länken så nu bör den fungera.

Sigfrids farliga flirt

Carl Svanberg84 kommentarer

Moderaten Karl Sigfrid skriver idag på SvD Brännpunkt att moderaterna ska vara Internetoperatören Black Internets ”bästa vän”. Sigfrid lägger fram tre principer som moderaterna bör ta ställning för:

Den första principen är att rättigheter är lika viktiga i internetmiljön som i den fysiska miljön. Den andra principen är att entreprenörer ska uppmuntras och inte tyngas av föråldrade regelverk. Den tredje principen är att vi ska ha en marknad på nätet där den som erbjuder de bästa produkterna vinner – inte den som är bäst på att dra sina konkurrenter inför rätta.

Låter rimligt. Men vad menar egentligen Sigfrid? Detta är, vad jag vet, inte ett argument för att avskaffa de omoraliska, irrationella och skadliga konkurrenslagarna. (Se min artikel ”Perfekt konkurrens är perfekt nonsens”.)

De flesta moderater vet nästan inget om nationalekonomi och ännu mindre om kapitalismens sanna natur. De förstår inte att fria företag, på en fri marknad, inte resulterar i några skadliga monopol. De förstår inte heller att konkurrenslagar är oförenliga med med principen om individens rättigheter och därmed, i grunden, kapitalismen.

Nej, detta är istället ett argument för att sanktionera en verksamhet som går ut på omfattande piratkopiering: The Pirate Bay. Det vill säga en omfattande, systematisk kränkning av individens rättigheter.

Black Internet riskerade att betala vite eftersom de genom att ge The Pirate Bay sin bredbandsuppkoppling gjorde sig själva till medvetna medhjälpare till brottslingar. (Ja, brottslingarna är bland annat de som driver The Pirate Bay såväl som alla som laddar ned upphovsskyddat material via The Pirate Bay.)

Det är alltså ”rätten” att piratkopiera som Sigfrid står upp för, inte rätten till (intellektuell) egendom. Och enligt moderaten Sigfrid är det statens uppgift att skydda de förra, men inte de senare.

Sigfrid förklarar:

Det övergrepp mot internetleverantören Black Internet som begicks i dagarna aktualiserar samtliga tre principer. Stora, kapitalstarka intressen kan i dagens Sverige ta en liten internetleverantör till domstol och med hot om böter tvinga dem att censurera en kund.

”Övergrepp”? ”Censurera”? ”Stora, kapitalstarka intressen”? Detta pekar på hur liten, för att inte säga obefintlig, förståelse för principen om individens rättigheter Sigfrid har.

Förvirringen är total: Det är ett ”övergrepp” när man försöker skydda sin rätt till egendom, men att (hjälpa till att) kränka rätten till egendom, dvs piratkopiering, är däremot inget övergrepp.

Sigfrid gör en poäng av att Black Internet togs till domstol av ”kapitalstarka intressen”. Vad har det med saken att göra? Har man inte rätt att försvara sig med alla lagliga medel bara för att man är rik? Vad hände med ”lika rättigheter” för alla?

Vad är det för ”censur” Sigfrid pratar om? Vilka åsikter har undertryckts? Vilken debatt har omöjliggjorts? (Detta är retoriska frågor.)

Förresten. Vad spelar det för roll om The Pirate Bay bidrog med någon meningsfull och intelligent diskussion (vilket naturligtvis är rent nonsens)? Man har ingen rätt att debattera eller yttra sig på bekostnad av andras rättigheter. Det är därför inte censur att man stänger ned Internetuppkopplingen för kriminella.

Det värsta är att jag skulle inte bli överraskad om Sigfrid faktiskt förstår innebörden av vad han skriver men att han helt enkelt inte bryr sig om sanning, rättvisa och människans rättigheter, helt enkelt eftersom han är en moderat politiker som söker ”politisk gångbarhet” före allt. Sådant har man nämligen sett, många gånger, på nära håll. Titta bara på vår nuvarande statsminister.

De enda som är värre än moderater som Karl Sigfrid, är alla påstådda anhängare av kapitalismen som röstade på det moraliskt och politiskt genomruttna, anti-kapitalistiska, piratpartiet. Men lägg märke till att det är dessa väljare som Sigfrid nu flirtar med. Så om moderaterna följer Sigfrids väg, då kommer moderaterna att bli ännu mindre relevanta för oss som söker ett fritt, kapitalistiskt samhälle. För om man inte förstår, erkänner eller respekterar principen om individens rättigheter, då kan man inte heller argumentera för kapitalismen. Kapitalismen är nämligen det sociala systemet som bygger på principen om individens rättigheter.