I det senaste numret av den objektivistiska studenttidningen The Undercurrent skriver Vecheslav Silagadze en seriös men inte desto mindre skön hyllning till kaffet…

Det finns forskare som genom att om och om igen spy ut forskningsresultat, som även om de i själva verket inte bevisar någonting, ändå presenteras som ett nytt allvarligt och överhängande hot mot vår hälsa, mot vår miljö, eller mot något annat vi håller kärt. Forskarna ljuger inte nödvändigtvis när de t ex hävdar i en studie att den relativa risken för att drabbas av tarmcancer ev en relativt hög konsumtion av rött kött är 33%. Men när de presenterar detta som ett ”bekräftat” ”starkt samband” då överdriver de inte bara, de ljuger. Varför ljuger de? Därför att de måste motivera sin forskning. Varför måste de motivera sin forskning? Därför att den till stor del numera är finansierad av staten. Ju bättre de är på att motivera sin forskning, desto större är chansen att deras anslag blir större nästa år.

Om politikerna, och allmänheten, inte kan se att vår skattefinansierade forskning producerar några intressanta eller användbara studier, då det blir det förstås svårare för forskarna själva att motivera varför skattebetalarna ska tvingas försörja dem och deras forskning. Av en ”ren” slump tenderar den politiserade forskningen att ge politiskt korrekta resultat som alltid tycks sammanfalla med någon politisk intressegrupp och deras ideologiska agenda. Eller vänta lite. Vadå ”slump”? Bullshit!, som Penn Jillette skulle säga.

Notera dock hur denna mekanism har en tendens att sprida sig och att den gemensamma nämnaren här är just skattefinanseringen. För ett tag sedan avslöjades att SSU i flera år hade ljugit till sig flera miljoner från skattebetalarna genom att ge uppblåsta och överdrivna medlemsuppgifter till Ungdomsstyrelsen. Mera nyligen har det avslöjats att Ungvänster i flera år har gjort precis likadant. Tydligen var tre av fyra medlemmar i Ungvänster bluff. Varför tycker Ungvänster att det är ”OK” att ljuga så här? En kvalificerad gisning säger att allt är tillåtet för att främja ”revolutionen”. Men nu behöver vi inte gissa: ”Att Ung vänster har dubbla system för medlemsrapportering, ett för att söka bidrag, och ett internt, som man grundar ombuden på, bekräftas av flera andra mycket insatta källor: – UNG VÄNSTER HAR mycket god kontroll över hur många de verkligen är. Till skillnad från SSU har man inte använt medlemsfusket i kampen om makten över förbundet, utan för att få mer pengar i bidrag. Detta tycker de är helt okej, eftersom allt är tillåtet i kampen mot den ‘borgerliga staten’, säger en av dem.” (DN.se).

Lösningen är förstås att helt lägga ned den skattefinansierade forskningen, och av samma skäl helt lägga ned alla offentliga bidrag till inte bara ungdomsförbunden utan också riksdagspartierna. Om ett ungdomsförbund eller ett politiskt parti inte kan försörja sig själva genom frivilliga donationer och medlemsavgifter, då har de inte längre något ekonomiskt existensberättigande. Samma sak är det med forskningen. Att forskningen någon dag kanske kan ge oss någonting är inget som helst argument för att tvinga allmänheten att finansiera den. Det finns inget som garanterar att forskning ger användbara resultat. Därför bör det vara upp till var och en att avgöra hur mycket de själva vill avvara till exempelvis forskning. Samma sak är det med politiska partier och ungdomsförbund. Det är omoraliskt att t ex tvinga mig att till viss del finansiera Ungvänsters verksamhet. Det ger dem en massa orättvisa fördelar i opinionsbildningsprocessen jämfört med mig och alla andra som inte får flera miljoner kronor om året av skattebetalarna. Folk borde själva erkännas rätten att själva få bestämma hur mycket de vill bidra ekonomiskt till olika politiska organisationer. Det vore det enda rättvisa och praktiska.

Makten är allt för moderatledaren Fredrik Reinfeldt: ”Centerns utveckling kan innebära hårdare konkurrens om de borgerliga väljarna. Moderatledaren Reinfeldt påpekar att det också gäller att vinna väljare över blockgränsen för att kunna ta regeringsmakten. Det har moderaterna gjort i opinionsmätningarna. Reinfeldt förutsätter att Maud Olofsson fortfarande har den ambitionen. – Centern har potential att göra det, säger han.” (Svd.se)

För när centern går ut och förespråkar en radikal och säkert impopulär politik, då känner Reinfedlt svettningar. Han känner nästan en metafysisk panik. Det är som om hela hans värld håller på att rasa samman mitt framför hans ögon. De borgerliga leder nämligen i opinionsundersökningarna och har gjort det ganska länge nu. De har haft ett stort försprång. Även om det är mer än ett år kvar innan valet så finns det stora förhoppningar inom borgerligheten, inte minst bland moderater, att det nu äntligen kan bli ett maktskifte efter nästa val. Det är därför Reinfeldt blir alldeles utom sig när han till sin stora fasa får höra vad centern säger. Hans rädsla för att statsministerposten ska glida ur händerna på honom gör honom livrädd. Så här gör man bara inte. Så Reinfeldt måste naturligtvis protestera, han måste säga ifrån. Så här kan det nämligen inte få fortsätta. Och det måste Maud Olofsson måste förstå, tycker Reinfeldt. Frågan är om Reinfeldt förstår att det alltid är viktigare att ha rätt än att ha makten. Att makt utan nya idéer är meningslös makt. Att maktskifte för maktens skull bara är sjukt och depraverat. Att makten inte är allt.

Vi borde inte hoppas på att centern ska återgå till att bli ett meningslöst socialdemokratiskt parti eller ett slätstruket och politiskt korrekt social”liberalt” parti a la Folkpartiet. Istället bör vi hoppas på att Maud Olofssons liberalisering av centern belönar sig i opinionsundersökningarna. Inte för att det i slutändan borde spela någon avgörande roll, men för att av allt att döma knappast kommer göra Olofsson mindre benägen att göra centern till ett ännu mera radikalt och liberalt parti. Det är den potentialen vi borde hoppas på hos centern.

Centern framstår som ett bättre och modigare parti för varje dag som går. Nu senast röstade partiet igenom att avskaffa sympatiåtgärder under arbetsfred. Bra men framför allt mycket modigt gjort av centern. Det är på tiden någon säger ifrån och börjar protestera mot facken. Och vad som är ännu bättre är CUF:s förslag om att helt avskaffa kollektivavtalen: ”Flera CUF:are krävde från talarstolen att staten ska skiljas från LO och kritiserade fackföreningsrörelsen för att den leker lagstiftare, domare och politiker och för att ha blivit mer eller mindre maktgalen.” Givetvis vågade de patetiska moderaterna inte ta ställning i frågan: ”- Vi har inte tagit ställning.” Men vad värre är att moderaterna, som säger att jobben är den viktigaste frågan inte vågar ta ställning till det trots att det har en enorm betydels för just jobben. Deras bortförklaring är lika patetisk som deras rädsla för opinionen: ”Det känns inte heller som den mest akuta frågan om jag ska vara riktigt ärlig, säger partisekreterare Sven Otto Littorin (m)” (SvD.se). Och att det politiskt korrekta folkpartiet ”liberalerna” inte ens ville kommentera det hela kom ju knappast som en överraskning. Bara kristdemokraternas ledare kunde redan idag ställa sig bakom det, men vad spelar det för roll? Ingen bryr sig väl om vad kristdemokraternas ledare, vad han nu heter, tycker?

På BBC kunde man idag läsa om den omfattande undersökningen som sades sig visa en ökad risk vid relativt stor konsumtion av rött kött:

”Bowel cancer risk was a third higher for those who regularly ate over two 80g portions of red or processed meat a day, compared to less than one a week.” (Min kursivering)

Detta fick Aftonbladet ihop till:

”De som åt mer än två portioner rött kött varje dag visades sig löpa tre gånger så stor risk att få cancer än de som åt mindre än en portion i veckan.” (Min kursivering)

Vad FAN ÄR DETTA?

Nog dags för mig att skriva ytterligare ett brev till Aftonbladet… *suck*

Jag läste idag ett par nyheter som av allt att döma baseras på skräpvetenskap. I Aftonbladet kunde man t ex läsa att kvinnor som äter smärtstillande mediciner löper en ”större risk” för att drabbas av hjärtinfarkt och stroke. Men det nämndes ingen uppgift. Så jag bestämde mig för att skriva ett brev till aftonbladets reporter (men mer om det senare). Men hade det inte varit för att jag bara tio minuter tidigare blev exponerad för dagens första dos av skräpvetenskap, så hade jag nog inte reagerat som jag gjorde. BBC rapporterar nämligen om en omfattande undersökning som ska ha uppvisat att de som regelbundet äter två portioner rött kött (à 80 gram) om dagen löper en tredjedels större risk för att drabbas av tarmcancer, än de som äter mindre än en portion i veckan. Det betyder att relativ risken för de som äter mycket rött kött, för att drabbas av tarmcancer, är 1,33. Vad många emellertid inte känner till, är att en relativ risk på mindre än 100% inte tas med något större allvar inom epidemiologiska sammanhang.

“In epidemiologic research, relative risks of less than 2 are considered small and usually difficult to interpret. Such increases may be due to chance, statistical bias or effects of confounding factors that are sometimes not evident.” – National Cancer Institute, “Abortion and possible risk for breast cancer: analysis and inconsistencies,” October 26, 1994.

” … when relative risk lies between 1 and 2 … problems of interpretation may become acute, and it may be extremely difficult to disentangle the various contributions of biased information, confounding of two or more factors, and cause and effect.”
“The Causes of Cancer,” by Richard Doll, F.R.S. and Richard Peto. Oxford-New York, Oxford University Press, 1981, p. 1219. (http://www.newscientist.com/opinion/opinterview.jsp?id=ns2306)

“Relative risks of less than 2.0 may readily reflect some unperceived bias or confounding factor, those over 5.0 are unlikely to do so.” – Breslow and Day, 1980, Statistical methods in cancer research, Vol. 1, The analysis of case control studies. Published by the World Health Organization, International Agency for Research on Cancer, Sci. Pub. No. 32, Lyon, p. 36

“Relative risks of 2 have a history of unreliability” – Robert Temple, M.D. Food and Drug Administration Journal of the American Medical Association (JAMA), Letters, September 8, 1999

”My basic rule is if the relative risk isn’t at least 3 or 4, forget it.” – Robert Temple, director of drug evaluation at the Food and Drug Administration.

”As a general rule of thumb, we are looking for a relative risk of 3 or more before accepting a paper for publication.” – Marcia Angell, editor of the New England Journal of Medicine

”An association is generally considered weak if the odds ratio [relative risk] is under 3.0 and particularly when it is under 2.0, as is the case in the relationship of ETS and lung cancer.” – Dr. Kabat, IAQC epidemiologist

Och som Steve J. Milloy från Junkscience.com har noterat, så har den respekterade epidemiologen Ernst Wynder även sagt att en relativ risk mindre än 3 bör tas med misstänksamhet (http://www.junkscience.com/JSJ_Course/jsjudocourse/14.htm; ”Workshop on Guidelines to the Epidemiology of Weak Associations,” Preventative Medicine, 1987, pp. 139-141).

Tyvärr lär detta inte hindra varken journalister, eller forskare som vet att journalisterna inte kommer ifrågasätta dem och deras resultat, från att bilda en ond sammanslutning, där båda bidrar till att orsaka onödig rädsla hos människor. Ty journalisten får sina läsare, medan forskaren får sina ytterligare anslag, från staten, för att bedriva ytterligare forskning. Tragiskt men sant. Så jag kände att jag behövde ta mitt ansvar som den ”oroliga medborgare” jag är. Så jag skrev ett brev till Aftonbladet-journalisten som låg bakom denna artikel:

Anna Krook,

I din artikel (http://www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,659851,00.html) om hur vanlig medicin kan vara farlig för kvinnor så skriver du att kvinnor som äter smärtstillande mediciner av typen cox-2-hämmare löper en större risk för att drabbasa v hjärtinfarkt och stroke, detta enligt tidningen Science. Men du nämner ingenstans i din artikel hur mycket större denna påstådda risk är. Jag tycker det är viktigt, eftersom alla seriösa epidemiologer vet ju att en relativ risk på mindre än 100% ofta avfärdas som ett resultat av manipulation eller ren slump eller liknande, och ofta är mycket svåra att tolka korrekt. Helst ska den relativa risken vara på minst 200-300%, för att seriösa epidiomologer ska göra skäl för sina varningar.

Om det nu visar sig att den relativa risken i detta fallet är lägre än 100%, då tycker jag att du gör dig skyldig till sensationsnyheter som endast ser till att skrämma människor helt i onödan. Att du därutöver dessutom påstår att detta är ett resultat av att man inte testar medicinerna på kvinnor, eftersom mannen är en ”norm”, så bidrar du därutöver till andra (enligt mig) obefogade slutsatser om ”manliga strukturer” i samhället.

Så svara mig, hur mycket större risk löper egentligen kvinnor, enligt tidningen Science? Ge mig gärna också namnet på artikeln.

Mvh,
Carl Svanberg

Om jag får något svar kommer jag naturligtvis att rapportera om det.

Häromdagen kom det uppgifter om hur som tros vara den tjugonde kaparen i 11 september-attackerna, Mohamed al Kahtani, hade blivit utsatt för ”hårda tortyrmetoder” vid Guantanamo. Självfallet blev det en massa väsen kring detta i medierna. Den ena skulle fördöma det hårdare än den andra. Men vad var det för slags ”hårda tortyrmetoder” al Kahtani hade blivit utsatt för? Det har handlat om att han har blivit väckt av droppar av vatten, blivit väckt av Christina Aguileras dåliga musik. Han har blivit tvungen att kissa på sig, att vara naken, att ha en massa bilder på nakna kvinnor runt om hans hals, blivit retad av en kvinnlig förhörsledare, etc. Observera att det inte handlar om någon FYSISK tortyr. Det handlar om att PSYKOLOGISK tortyr som syftar till att bryta ned honom mentalt, så att han blir villig att tala. Är detta verkligen vad som avses med ”hårda tortyrmetoder”? Enligt min bok är det inte det. Därmed inte sagt att det är roligt, men så vadå? Jag menar, vem bryr sig om al Kahtani? Är det ”synd” om honom? Absolut inte. Vidare får vi inte glömma bort att denna ”hårda” tortyr faktiskt gav resultat. Låt mig citera Pentagon:

The interrogation of Kahtani has enabled the Department of Defense to gain a clear picture of Kahtani’s strong connection to al-Qaida leadership to include Osama Bin Laden.  For example, while Kahtani repeatedly offered various cover stories ranging from claims of being in Afghanistan to buy falcons to claims he was coming to the U.S. to buy a used car, interrogations were able to uncover the truth.

…

Using approved and monitored interrogation approaches, including additional authorities approved by the Department of Defense in December 2002, Kahtani admitted he had been lying.  He also admitted:
 
• He had been sent to the U.S. by Khalid Sheik Mohamed, the lead architect of the 9/11 attack;
• That he had met Osama Bin Laden on several occasions;
• That he had received terrorist training at two al-Qaida camps;
• That he had been in contact with many senior al-Qaida leaders.
            More importantly, he provided valuable intelligence information helping the U.S. to understand the recruitment of terrorist operatives, logistics, and other planning aspects of the 9/11 terrorist attack.  He also provided information that:
 
• Clarified Jose Padilla’s and Richard Reid’s relationship with al-Qaida and their activities in Afghanistan
• Provided infiltration routes and methods used by al-Qaida to cross borders undetected
• Explained how Osama Bin Laden evaded capture by U.S. forces, as well as provided important information on his health 
• Provided detailed information about 30 of Osama Bin Laden’s bodyguards who are also held at Guantanamo

Sådan här ”tortyr” är enligt somliga kommentatorer, intellektuella och andra förståsigpåare inom medierna, helt enkelt oacceptabelt. Nu är det definitivt är omoraliskt och grymt av en diktaturstat att tortera oskyldiga människor av ingen annan anledning än att sätta skräck i befolkningen i allmänhet och frihetskämparna hos oppositionen i synnerhet. Men vad finns det för argument emot att tortera terrorister? Al-Qaida medlemmar som al Kahtani lär besitta mycket värdefull information, information som kan användas för att stoppa framtida attacker mot USA, som i sin tur kan rädda livet på tusentals, kanske hundratusentals oskyldiga amerikaner. Vi måste komma ihåg att terrorister har inga rättigheter alls, så man kränker inte någons rättigheter om och när man får för sig att tortera dem för att få fram användbar information. Det är i sjävla verket inget annat än en indirekt form av självförsvar.

Det enda vi behöver veta är: Är personen i fråga en terrorist? Om så, då är frågan: Kan man få ut information från honom eller henne genom tortyr? Om ja, då är den enda frågan som återstår vilken sorts tortyr man ska välja. Vilken tortyrmetod man väljer är enligt mig ganska fritt fram. Ta till vilka metoder som helst – men man bör givetvis välja de som är mest effektiva. Det finns inget värde i att tortera folk för sakens skull, eller som ”hämnd” för personens gärningar. Det är sjukt att plåga folk för att det är ”roligt” att plåga de som förtjänar det. Men att säga att vi inte ska tortera terrorister alls är enligt mig inte begripligt. Om det är moraliskt försvarbart att döda dem i självförsvar (vilket det definitivt är), varför skulle det då plötsligt vara fel att plåga fram svar ur dem som kan rädda livet på andra?

Nu kan man förstås fråga sig: Fungerar tortyr? Eller kommer tortyr bara att leda till värdelös information? Nej. Tortyr fungerar, det visar inte minst fallet med al Kahtani (se ovan). Kanske fungerar det inte i varje enskilt fall (det finns säkert en och annan envis jävel som inte viker sig för något, kanske för att de inte har något att förlora). Det fungerar självklart inte heller om personen i fråga faktiskt är oskyldig. Om man är oskyldig då har man ingen meningsfull information, och allt man kan göra för att få en tillfällig lättnad från plågorna, är ju att slänga ur sig värdelös information. Detta faktum, vilket USA säkert är medvetna om, får dem säkert inte att tortera folk som de inte har några starka misstankar om helt i onödan. Det är varken moraliskt eller praktiskt. Men det betyder inte att det inte finns metoder som fungerar i de flesta fallen. Då jag inte är en expert på området tänker jag inte fälla några omdömen om vilka metoder som man bör välja, allt jag kan och tänker sanktionera är de beprövade metoder som fungerar.

I en ny artikel berättar Nima Sanandaji hur mycket hans familj kunde utnyttja välfärdsstaten, och hur det generösa välfärdssystemet förstör självansvaret genom att göra det meningslöst för folk att försöka försörja sig själva genom eget arbete. Det lönar sig för många att leva på bidrag från staten, och detta är en lärdom som tyvärr många invandrare utnyttjar. Men inbilla er inte att svenskar är ett dugg bättre. För som Sanandaji påpekar är det flera hundra tusen svenskar som bland annat utnyttjar den generösa välfärdsstaten genom att sjukskriva sig fast de är i stånd att jobba. Och som om detta inte vore illa nog bidrar även välfärdspolitiken till att förstöra alla ekonomiska incitament till högre studier. Sanandaji skriver bl a:

One thing that my up growing has shown me is that there is little incentive to work and educate yourself in the Swedish welfare system. According to the Institute for Labour Policies the average salary of a person who has studied at a university for three years is only five percent higher of somebody who is uneducated. Most Swedish families would have higher income if they lived off government and made some money working in the black market.

”For a long time the strong work ethics in Sweden has prevented people from exploiting the system. But this seems to be changing. The work ethic has dramatically fallen in Sweden. More and more people are finding ways of living off government as an alternative to working. Between 20 and 25 percent of the working age population does not work. Between 1997 and 2003 the number of people who were on sick leave increased by more than 200,000, a dramatic number for a small country such as Sweden.

”There hasn’t been a great epidemic sweeping the country during this period, but rather a change in attitude. Today 62 percent of the employees in Sweden believe that it might be OK to take a sick leave even though illness doesn’t stop you from working. This attitude is probably simply an adjusting of ethics to the Swedish system. What can you expect in a country where 9 out of 10 females who are living off sick leave would have less money in their pockets if they went back to their jobs?

Läs hela här.

För ett par dagar sedan kunde man läsa följande i SvD:

Andelen undernärda barn ökar i USA samtidigt som hela två tredjedelar av befolkningen är överviktiga eller mycket feta. År 2003 upplevde 11,2 procent av nationens familjer matbrist – motsvarande siffra 1999 var 10,1 procent, visar officiell statistik som togs fram inför den nationella dagen mot hunger i USA som uppmärksammades den 7 juni.

Vem var det som tog fram dessa uppgifter? För de verkar inte stämma överens med andra officiella uppgifter från USA:

Is Hunger Widespread?

How many people in the United States experience hunger? The best answer to that question is provided by the Household Food Security Survey, conducted by the U.S. Department of Agriculture each year since 1995. The USDA defines hunger not as the use of food pantries, but as physical dis comfort caused by actual food shortages due to a lack of funds to obtain food. The USDA makes clear that hunger is not the same as malnutrition and that most hunger experienced in the United States is short-term.[13]

According to the USDA, on a typical day, less than one American in 200 will experience hunger due to a lack of money to buy food.[14] The hunger rate rises somewhat when examined over a longer time period; according to the USDA, some 7.0 million Americans (2.4 percent of the population) were hun gry at least once during 2003.[15] Nearly all hunger is short-term and episodic rather than continuous.

Some 92 percent of those who experienced hunger in 2003 were adults, and only 8 percent were children. Overall, some 462,000 children (or 0.6 percent of all children) were hungry at some point in 2003.[16] In a typical month, roughly one child in 400 skipped one or more meals because the family lacked funds to buy food.

Has Hunger Increased?

According to the USDA, overall hunger has declined slightly since measurement began in 1995. In that year, 4.1 million households had at least one person who experienced hunger at some point during the year. By 2003, the number had fallen to 3.9 million households.[17]

Hunger among children, however, has declined substantially since the mid-1990s. As Chart 4 shows, the number of hungry children was cut in half between 1995 and 2003. According to the USDA, in 1995, there were 887,000 hungry chil dren; by 2003, the number had fallen to 420,000.[18] Put another way, the USDA classifies only 0.6 percent of children as hungry.

What About Food Insecurity Without Hunger?

The USDA also reports on the number of households that are “food insecure without hun ger.” Advocacy groups often label these families as “at risk” of hunger, although the USDA explic itly states that these households are not hungry and do not face food shortages. These families do face financial constraints in purchasing food at some point or points during the year, and they report anxiety that, at some future time, they may not be able to buy sufficient food. They may tem porarily substitute cheaper foods for regular items in their diet.

According to the USDA, 26.6 million individuals (or 9.3 percent of the population) were “food inse cure without hunger” at some point during 2003. This condition is generally temporary. The number of persons who were food insecure without hunger was roughly the same between 1995 and 2003.[19]

Conclusion

Overall, some 97 percent of the U.S. population lives in households that reported they had “enough food to eat” during the entire year, although not always the kinds of foods they would prefer. Around 2.5 percent stated that their families “sometimes” did not have “enough to eat” due to money shortages, and one-half of 1 percent (0.5 percent) said they “often” did not have enough to eat due to lack of funds.[20]

According to the U.S. Department of Agricul ture, the number of Americans who are “hungry” has changed little since measurement began in 1995. The number of hungry children, however, has declined substantially.

Policymakers should be wary of the claims of “increasing hunger” made again by the U.S. Confer ence of Mayors in its 2004 report. Year after year, the mayors’ hunger report shows an alarming increase in use of food banks. The mayors have consistently reported that use of food banks in major cities has increased at an average rate of 16 percent per year for the past decade and a half. According to the mayors, food-bank use roughly doubles every four years.

The mayors’ figures, however, seem implausible; they are contradicted by other more reliable sur veys. The continuing broadcast of alarming but inaccurate figures can only distract from real prob lems facing the nation.

Så jag tycker att sådana här uppgifter, som dyker upp då och då, ska tas med en nypa salt. Det är säkert bara något som motståndare till Bush och hans nedskräningar i de ”sociala förmånerna”, har hittat på eller manipulerat fram (på samma sätt som ROKS hittar på uppgifter om hur många kvinnor som varje dag misshandlas till döds) för att bilda opinion mot kapitalismen.

I en ny rapport från Internationel Policy Network, förklarar Fredrik Erixon varför bistånd inte fungerar. Tvärtom så har det en destruktiv inverkan på de länder som tar emot bistånd. Bistånd tenderar att få regeringerna att spendera pengar på politiska projekt som ofta skadar befolkningen. Bistånd hjälper även korrupta och diktatoriska regimer att fortsätta styra. Bistånd tenderar även att underminera den ekonomiska utvecklingen när staten använder dem för dåliga invesetingar som dessutom slår ut privata investeringar. Fredrik Erixon förklarar att det avgörande för huruvida ett land lyckas bygga upp ett välstånd inte är bistånd eller infrastrukten som kan byggas upp av välstånd, utan snarare sådana grundläggande instutioner som äganderätten. Det är bl a Botswana ett bra exempel på. Ni kan läsa om och ladda ned rapporten här.