Saxat från munkhammar.org:

In the latest edition of The Economist, it is reported that trade union participation in the US has fallen from some 30 % in 1960 to 12 % today. In the private sector, the figure is 8 %. In Sweden, already the figure for 1960 would seem low. It is now, however, falling from the extremely high levels of about 80 % that were once the case.

Trade unions can do many things for their members. One main argument, however, has always been that by having most employees as members, they would be able to negotiate higher wage increases than otherwise. If that were true, wages for most people would of course be vastly higher in Sweden than in the US. Is that the case?

No. In fact, the wage level is generally much higher in the US. Average income per person in the US is about 35 % higher than in Sweden. It is also higher for ordinary workers in the US than in Sweden. Private consumption per person is about twice as high. Thus, trade unions simply can′t produce wage increases. Higher wages come from having a free economy which enables entrepreneurs and companies to pursue their ideas and grow. That′s when wages grow too – without trade unions.

Besök Cox & Forkum!

I en ny opinionsundersökning säger många amerikaner att de är oroliga för utrikespolitiken. Det finns en del saker som är lite olustiga med undersökningens resultat, men det mesta är fullt ut förståeligt. Som exempel säger undersökningen att ”63 procent av amerikanerna säger att USA var för snabbt att gå ut krig”. För snabbt? President Bush fjäskade inför FN i över ett år innan Irakkriget blev av. Och då hade man redan gett Saddam Hussein mer än tio år på sig att leva upp till vapenstillståndets villkor!

”Tre av fyra anser att USA förlorar förtroende i världen och i synnerhet att hatet mot USA ökar i de muslimska länderna.” Om detta är sant, då bevisar det på sin höjd bara att muslimerna hatar frihet. För vad var ett av argumenten för Irakkriget? Jo det var ju att införa frihet i Mellanöstern. (Nu tror jag inte att det kommer att lyckas, men det är en annan femma.) Så om USA som ”tack” för deras försök att befria Mellanöstern bara får mer och mer hat, hur ska man då förstå det på ett annat sätt än att de hatar frihet? (Om någon vill hävda att irakierna m fl har rätt att vara förbannade för att civila dog i kriget, då verifierar det bara min tes. Friheten är nämligen inte gratis, det kostar att uppnå den, och är man inte villig att betala för den, då uppskattar man inte den. Uppskattar man inte den, då förtjänar man inte den heller.)

Men det allra mest tragiska är nog detta: ”Omkring 64 procent av de tillfrågade säger att den amerikanska regeringen borde lägga mer vikt vid diplomatiska och ekonomiska metoder för att bekämpa terrorismen. 72 procent uppger att USA:s säkerhet skulle förbättras om större respekt visades andra länders uppfattningar och behov.” Detta är verkligen avslöjande, det här verifierar nämligen vad Craig Biddle med flera befarade inför förra presidentvalet:

With Bush in the White House, the debate is between his half-battle, with which the Right is content—and something less, which is what the Left would prefer. With Kerry in the White House, the debate would be between his half-battle, which is the least that America would let him get away with—and something more, which is what the Right would demand no matter what Kerry were to do. In other words, whereas Bush is willing to wage only a half-battle and will never be pressured to do more, Kerry would have to wage at least a half-battle and would constantly be pressured to do more. And regardless of what Kerry were to do—even if he somehow were to get away with doing less than Bush has done or nothing at all—at least his actions or non-actions would not be called hawkish.
– Capitalist Hawk for Kerry

Bushs halvmesyrer i utrikespolitiken ledde som man kunde vänta sig till misslyckande. Dessa misslyckanden uppstod, får många amerikaner för sig, på grund av att Bushs utrikespolitik har varit alldeles för ”offensiv”, alldeles för ”hökig”. Detta målar in det amerikanska folket i ett hörn: ett USA på ”offensiven” med Bush eller ett USA på ”defensiven” med John Kerry? Då ”offensiven” inte verkar fungera, konstaterar många amerikaner i efterhand, måste ”defensiven” vara värt ett försök. Mycket riktigt verkar Bushadministrationen vara fullt medveten om att det finns ett stort motstånd från det amerikanska folket för att inleda några fler preventiva försvarskrig. Det är därför de inte har några planer på att sätta stopp för Iran. Det är därför de inte tänker sätta stopp för Nordkorea. Detta är priset av den neokonservativa utrikespolitiken.

Jag såg alldeles nyss ett ”Talking Point”-program med Bill O’Reilly där ämnet var ”God vs. science”. O’Reilly förklarade att det finns en vetenskaplig teori som heter evolutionen, och att det finns en annan teori som heter ”Intelligent Design”. ”Vetenskapsmännen” som bakom ”intelligent design”-teorin, brukar inte öppet säga att de talar om Gud, men det gjorde O’Reilly. Det är nämligen hela poängen: i den amerikanska offentliga skolan ska man inte lära ut religion, eftersom det är en kränkning av religionsfriheten. Detta är skälet till varför riktiga vetenskapsmän inte vill att ”Intelligent Design” ska läras ut i de offentliga skolorna. Detta tycker Bill O’Reilly är ”fascism”, och krävde mer eller mindre att ”Intelligent Design” skulle läras ut i de offentliga skolorna tillsammans med evolutionen.

President Bush sade vid ett tillfälle att även ”Intelligent Design” bör läras ut i de offentliga skolorna. För detta blev han rätteligen kritiserad av en journalist som sade att Bush därmed ville ge ”Intelligent Design” samma ”status” som evolutionen. Bill O’Reilly – korkad och/eller oärlig som han är – avfärdade denna kritik mot Bush eftersom han minsann inte kunde höra explicit Bush tala om att tillskriva ”Intelligent Design” samma ”status” som evolutionen. Men det är precis det man gör om man lär ut dem sida vid sida som om de hade samma status. Egentligen spelar det ingen roll huruvida man försöker ge dem samma ”status” eller inte, det borde nämligen räcka med att påpeka det uppenbara, nämligen det att ”Intelligent Design”-teorin är religion. Och religion ska inte föras in i den offentliga skolan. Inte om vi ska ha religionsfrihet; inte om vi ska ha ett fritt samhälle.

Varför tar jag överhuvudtaget upp detta? Alla vet att O’Reilly är en oärlig reporter, så varför bry sig om vad han tycker och tänker? Därför att jag finner det mycket oroväckande att Bill O’Reilly kan slänga ur sig sådant här nonsens utan att verka det minsta lilla orolig för hur hans publik kommer att reagera. Jag vet inte exakt vilket inflytande O’Reilly har i den amerikanska debatten. Förhoppningsvis är den inte särskilt stor, med tanke på hur icke-intellektuell han är. Men jag är rädd för att han är ett uttryck för att den kristna högern har medvind. Och det är en i sanning mycket oroväckande utveckling.

Lee Harris från Tech Central Station bjuder på följande observationer:

Mahmoud Ahmadinejad, a populist outsider, has won the election for the presidency of Iran by a landslide, and many in the West have expressed dismay and shock at this result. Both in the United States and in Europe, the general attitude toward Ahmadinejad has been that he is no friend of the West and, to use the words of Donald Rumfeld, ”no friend of democracy.”

That he is no friend of the West seems indisputable. But it is a bit misleading to say that Ahmadinejad is no friend of democracy.

True, he may not be a friend of democracy as we in the West have come to use this word. Certainly, he is not going to establish the kind of open and pluralist society that we modern Westerners have come to think of as being democratic.

[…]

Ahmadinejad emerged triumphant because he came across as a champion of those on the lower end of the socio-economic scale — the champion, in short, of the People — and this undisputed demographic fact should give us pause before we declare that the Ahmadinejad election was not ”democratic.” On the contrary, his landslide win is a classical illustration of a democratic revolution.

[…]

The true believers in the panacea of democracy in the Middle East are engaged in wishful thinking if they try to dismiss this latest Iranian revolution as bogus or insignificant.

What happened in Iran is that the excluded classes elected a man who represented their own point of view — and it is not the point of view that is favorable to America or to the West; indeed, it is one that is bitterly antagonistic. We can either try to explain away this result by denying the obvious, or we can begin the painful process of reconsidering America’s mission to bring democracy to a part of the world in which the Power to the People seems inevitably to put into power those people who hate us the most. (Min förstärkning.)
–Iran’s People’s President

Det är dags för en påminnelse:

Irakkriget än så länge kostat uppskattningsvis de amerikanska skattebetalarna $184,922,404,420. Det beräknas kosta över 200 miljarder dollar innan detta året är slut. Idag dödades ytterligare sju amerikanska soldater, vilket gör att sammanlagt 1800 amerikanska soldater har dött i kriget. Det värsta är att många av dessa offer hade kunnat undvikas. Men Bushadminstrationen ser det här med självuppoffringar som en dygd, så de gick med på att frivilligen och avsiktligen offra sina egna soldater bara för att skona civilbefolkningen.

Som om allt detta inte vore illa nog lär vi i mitten av denna månad upptäcka om Irak blir en teokrati, i vilket fall detta altruistiska krig har blivit ännu mer meningslöst och oförsvarbart.

Samtidigt som allt detta händer låter Bushadministrationen Iran och Nordkorea ostört ägna sig åt att sponsra terrorism och utveckla kärnvapen. Ingenting av det vi har sett fram till idag tyder på att Bushadministrationen tänker stoppa Iran eller Nordkorea. Allt vi har sett är meningslös diplomati som inte har fungerat och som inte kommer att fungera.

Vad var meningen med Irakkriget? På vilka grunder kan de neokonservativa försvara det? Är det så här vi ska vinna i kriget mot terrorismen? Varför kritiserar inte de neokonservativa Bushadministrationen för dess passivitet inför Nordkorea och Iran?

Hur jag kan ha fräckheten att säga en sådan sak som att pragmatiker ”måste” vara mentalt efterblivna? Låt mig förklara mig själv: Det empiriska underlaget för att det INTE är ett dugg praktisk att vara pragmatisk är enormt. Det finns inte en enda observation som utgör ett undantag. Allt pragmatikerna säger vi ska göra, har man prövat gång på gång och aldrig har det resulterat i något önskvärt resultat. Därför kan jag inte dra någon annan slutsats än att pragmatikerna måste vara rysligt tröga, dvs mentalt efterblivna. Det är antingen det eller också är pragmatikerna så pass pragmatiska (och opraktiska) att de även tillämpar den på sin egen pragmatism. Så när de ställs inför alla de överväldigande bevis som talar emot deras pragmatism, reagerar de som pragmatiker alltid gör: de stoppar huvudet i sanden, och hoppas på att problemet ska försvinna av sig själv.

I reluctantly voted for the Bush Administration to return to office last year because I was worried about terrorism. I don’t like that the Bush Administration weakens the separation between church and state, and I don’t like that their domestic spending exceeds that of the Clinton Administration and rivals LBJ. I voted for Bush anyway, because of terrorism. What am I getting for my vote? The same kind of foreign policy I could have expected from a Democratic administration, with the added problem of being unable to do anything about Iraq. I don’t regret my vote, because I did want to send a message to terrorists that I supported my government using military responses to known terrorist threats. But it doesn’t look like this government, nor any to follow in the coming years, is going to really do anything about Iran or North Korea or any other dangerous terrorist training camp that the U.N. refers to as a ”nation.” At least, not until something really, really big happens.
– Dr Hurd, ”Dealing With” Terrorism

Elan Journo från Ayn Rand-institutet behandlar i en ny artikel USA:s hantering av hotet från Nordkorea. I den visar han med all önskvärd tydlighet att pragmatiker måste vara mentalt efterblivna, och att Bushadministrationens hantering av Nordkorea kommer garanterat att misslyckas.

A wide consensus–from the New York Times to the White House–is firmly backing the re-launched ”diplomatic” negotiations aimed at enticing North Korea to halt its suspected nuclear weapons program. For these talks to succeed, a Times editorial insists, America and its allies should offer the North a package of ”strong positive inducements” including ”guarantees against United States attack, a clear path to American diplomatic recognition and generous aid.” Before the talks began Washington provided a foretaste of the rewards Pyongyang can expect by promising it 50,000 tons of food aid.

But isn’t this exactly what the United States has tried in the past?

Läs hela.

SvD:

I Michael Moores nästa film är det USA:s hälsoförsäkringssystem, HMO, som hamnar under luppen. Under en filmfestival i Traverse City, USA, berättade den kontroversielle filmaren att organisationen HMO redan har varnat sina anställda för att prata med honom och även givit sina anställda råd om hur de ska bete sig om de konfronteras av Moore.

Det finns flera saker som är helt obegripligt med detta. Vad jag vet är inte HMO USA:s ”hälsoförsäkringssystem”, det finns inget sådant speciellt ”system” i USA. HMO är en förkortning för ”Health Maintenance Organization”. För det andra finns det flera HMO:s i USA. Hur kan man då säga att de ”anställda” för ”organisationen” HMO har varnat sina anställda?

Hur som helst.

Man kan och bör kritisera HMO:s. Man bör känna till att HMO:s populariserades av staten genom HMO-lagen från 1973, i ett försök att hålla nere de stigande kostnaderna för sjukvården. Vad fick det för konsekvenser? Dr Richard Parker förklarar:

HMOs are government-created and taxpayer-subsidized entities that pay physicians and hospitals predetermined, per-capita fees, regardless of what medical services are actually provided. Under HMO capitation, physicians and hospitals no longer have a financial incentive to do all that is necessary to treat a patient’s illness. Rather, their incentive is to minimize the care provided. In HMOs, a physician’s pay is tied not to the services he renders, but to the services he does not render.

The essence of the HMO system is rationing. Normally, the more services a business can provide to its market, the more successful it is. That used to be true of medicine too, when doctors were paid fees for the services they provided. It is not true today. Now, the government’s ”solution” to the problem its interventions have caused is to create a perverse system under which the providers of medical care look for ways to withhold their services.

Dr Parker konstaterar därför att HMO:s inte skulle haft en chans på en fri marknad: ”Who would pay for an insurance policy that, in a medical catastrophe, arbitrarily capitates payments to physicians for life-saving services?”

Men om jag känner Michael Moore rätt lär han vinkla HMO på sitt eget speciella sätt. Jag vågar slå vad om att Michael Moore inte kommer att klandra staten för HMO-eländet. Istället lär han klandra marknaden.