Trots att Irak håller på att bli ett ”nytt” Iran, lär det finnas terrorister som kommer att motsätta sig utvecklingen i Irak. En del neokonservativa, och andra Irak-optimister, tar detta som ett säkert bevis för att utvecklingen i Irak, trots allt, måste vara i rätt riktning och därför värt besväret. Men de begår ett mycket allvarligt misstag. Observera att Al-Qaida betraktar Saudiarabien som en av deras fiender. Varför? Därför att Saudiarabien (vars ”konstitution” består av koranen) som ju är ett av de värsta teokratierna i världen, inte är en tillräckligt konsekvent teokrati, enligt Al-Qaida. Detta vet vi eftersom Osama bin Laden själv har sagt det. Så om Saudiarabien inte är bra nog för bin Laden och hans likar, varför skulle då en ”demokratisk teokrati” som Irak vara ett dugg bättre i deras ögon?

Det är ungefär lika korkat som att USA skulle ge bort en av sina delstater till Al-Qaida i hopp om att det ska resultera i fred. Vi vet att terroristerna inte kommer att svara med ”tacksamhet”, de kommer att svara med ännu mera terrorism. De ser nämligen, rätteligen, detta som en stor eftergift för deras terrorism. Så när Israel gör detta ber de mer eller mindre om stryk!

Frågan är om de inte förtjänar det denna gång.

Cindy Sheehan lär ha sagt att ”USA är inte värt att dö för”. Men hon har fel: USA är värt att dö för; det är en självisk och därför en moralisk sak att vilja slåss för sin egen frihet. Vad som däremot inte är värt att dö för är Irak. Men det är för etablanderat av ett nytt teokratiskt Irak som tusentals amerikanska soldater har offrats. Om bara fler kunde inse detta, då skulle ännu fler amerikaner börja protestera. Redan nu är det en majoritet av den amerikanska befolkningen som motsätter sig kriget. Det är ett bra tecken. Det är bra att amerikanerna reagerar när de ser fler och fler av sina män och kvinnor offras för denna omoraliska, altruistiska soppa av blod.

Trots allt detta planerar just nu Pentagon inför ett ”worst case” scenario som innebär att de har kvar över 100 000 soldater, i ytterligare fyra år. Detta betyder att USA kommer att offra ännu flera av sina soldater. Och för vad? För att skydda Irans nya vän i grannskapet? Detta är helt sanslöst!

Vad Pentagon istället borde planera är hur de så snabbt som möjligt kan ta sina män och kvinnor ut ur Irak. De borde inte bry sig om landet kollapsar i inbördeskrig. Om irakierna vill döda varandra, är det inte vårt problem. Om de vill etablera en västfientlig och hotfull diktatur, kan vi alltid göra det vi borde gjort från början, nämligen bomba dem tillbaka till stenåldern. Poängen är att Irak inte är värt att dö för. Irakkriget är förlorat. Det är dags att inse det, bita i det sura äpplet och lämna Irak. Om USA inte kan eller vill föra kriget mot terrorismen av rätt sätt (utan altruistiska restriktioner som Genevekonventionen) och på rätt skäl (självförsvar allena), strunta då i det. Det är nämligen inte värt det.

Reuters:

BAGHDAD, Aug 20 (Reuters) – Islam will be ”the main source” of Iraq’s law and parliament will observe religious principles, negotiators said on Saturday after what some called a major turn in talks on the constitution and a shift in the U.S. position.

If agreed by Monday’s parliamentary deadline, it would appear to be a major concession to Islamist leaders from the Shi’ite Muslim majority and sit uneasily with U.S. insistence on the primacy of democracy and human rights in the new Iraq.

U.S. diplomats, who have been shepherding the process closely, declined immediate comment and at least one secular Kurdish politician said Kurds would try to block such a deal.

But an official from one of the main Shi’ite Islamist parties and a leading Sunni Arab negotiator said agreement had been reached, reversing an understanding reached earlier in the recent talks that Islam would simply be ”a main source” of law.

Parliament would not be able to pass legislation that contradicted the principles of Islam, several negotiators told Reuters. One Shi’ite official said that a constitutional court would decide whether laws conformed to Islamic faith.

Nu verkar det med andra ord vara officiellt: Irakkriget är inget annat än en skandal och en katastrof. Detta är en enorm seger för islamisterna, och en enorm förlust för USA och västvärlden.

Var det för detta som nära 200 miljarder dollar och tusentals skadade eller döda amerikanska soldater offrades? Var det meningen att detta skulle ge oss en seger i kriget mot terrorismen? Finns det överhuvudtaget någon neokonservativ som tror att detta kommer sätta någon som helst press på Iran?

Uppdatering:

…a secular Kurdish politician said Kurds opposed making Islam “the,” not “a,” main source of law — changing current wording — and subjecting all legislation to a religious test.

“We understand the Americans have sided with the Shi’ites,” he said. “It’s shocking. It doesn’t fit American values. They have spent so much blood and money here, only to back the creation of an Islamist state … I can’t believe that’s what the Americans really want or what the American people want.” (Reuters.com)

It’s not the small stuff that they’re sweating in Baghdad. They can’t agree on whether the new Iraq should be a federation, with a largely autonomous Shiite south and Kurdish north, or a more unified state, which the Sunnis prefer. They can’t agree on just how Islamic the new republic should be, and whether the leading Shiite clergy should be above the dictates of mere national law. They can’t agree on whether religious or state courts should hold sway in Shiite-dominated regions, or even the nation as a whole; they can’t agree on the rights of women. They can’t agree on the division of oil revenue among the three groups. They can’t agree on whether there should be a Kurdish right to secede enshrined in the constitution. In short, they can’t agree on the fundamentals of what their new nation should be.
– Harold Meyerson, Washington Post, ”Iraq on the Brink”, (2005/08/16)

Varför beter de sig så här? Därför att irakierna varken erkänner eller respekterar principen om individens rättigheter. Vad händer när man inte gör detta? Ayn Rand förklarar: ”When individual rights are abrogated, there is no way to determine who is entitled to what; there is no way to determine the justice of anyone’s claims, desires, or interets. The criterion, therefore, reverts to the tribal concept of: one’s whishes are limited only by the power of one’s gang. In order to survive under such a system, men have no choice but to fear, hate, and destroy one another […]” (”Roots of War”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 37). Detta är precis vad vi bevittnar i dagens Irak. Frågan är egentligen varför vi skulle ha någon anledning att tro att något annat skulle hända. Av samma anledning som det vore värre än naivt att t ex tro att Sverige är ett land som präglas av en enorm kärlek till frihet och kapitalism, så kan man ju bara undra hur naiv man måste vara för att på fullaste allvar tro att Irak, som ju ur alla avseenden är ett betydligt mera kollektivistiskt och mysticistiskt land skulle hysa några varma känslor för frihet.

Somliga har undrat över vad jag egentligen menade med detta:

Jag är inte heller nödvändigtvis emot någon som företräder en principiellt inkonsekvent linje, så länge inkonsekvensen inte är ett resultat av att personen delar ideologiskt oförenliga principer. En företrädare av kapitalism som är inkonsekvent i den meningen att han av rätt skäl står för rätt sorts politik, men trots det inte är villig att fullt ut föra rätt sorts politik, är acceptabel.

Hur är det möjligt att man står för rätt sorts politik av rätt skäl, men ändå är ”principiellt” inkonsekvent? Låt oss försöka konkretisera detta. Säg att någon står för frihandelsprincipen. Vi behöver här och nu inte gå in i detalj på exakt varför denna någon står för denna principen, vi bara antar att personen gör det av rätt skäl (insikten om att egoism är en dygd, handelsprincipen, principen om individens rättigheter, etc). Hur är det nu möjligt för en sådan person att vara ”principiellt” inkonsekvent? Det finns som jag ser det två förklaringar: okunskap och feghet – och dessa två är relaterade till varandra. Om man t ex är dåligt påläst om exakt varför frihandel ger, rent praktiskt, bäst effekter, då kan en sådan person rent principiellt stå för frihandel, men pga av okunskap vågar denna inte konsekvent förespråka frihandelsreformer i alla tänkbara sammanhang. Det är inte några andra principer som talar emot, det är okunskap. Det kan t ex vara inför påståendet om att frihandel leder till vissa dåliga konsekvenser; en del affärsverksamhet får lägga ned på grund av konkurrensen från omvärlden. Detta leder till arbetslöshet, säger kritikerna, och vår okunnige vän av frihandel vet kanske inte riktigt hur han ska bemöta detta. Så han vågar inte konsekvent stå upp för en fri handel; han blir paralyserad och tyst. Om det inte är fråga om okunskap, kan den ”principiella” inkonsekvensen i sig själv vara grundad i vad jag vill beskriva som rädslan för att vara ”impopulär”. Denna rädsla för att vara ”impopulär” är en form av rädsla för konflikter. Man är kanske medveten om att det man säger gör dem upprörda, och så vill man inte provocera dem ytterligare, så man låter dem vinna, för stunden. I rädsla för att de ska höja rösten, ser man till att själv hålla tyst, eller så försöker man kanske skratta bort det hela. Innan man själv vet ordet av det så har man haspat ur sig ord som: ”Missförstå mig inte, jag är inte någon extremist!”, vilket ju endast betyder: ”Förlåt mig för att jag råkar ha åsikter, men snälla ta mig inte på allvar, jag menade det inte!” Till slut bryr dem sig inte. Efter ett gör inte ni det heller. (Sedan slår ni fast att eftersom moral, idéer och principer inte har någonting med verkligheten att göra, är det bara naiva ”opraktiska” idealister, som sysslar med sådant, och så vaknar ni upp en dag som cyniska pragmatiker som tror att man måste lura de dumma massorna till att gå med på en politik, baserad på de principer och ideal som ni har övergett och glömt bort för länge sedan.)

Vad mera fundamentalt ligger bakom allt detta? Rationalism.

Detta är ett mycket vanligt problem bland människor som har börjat tänka i termer av principer och idéer. De låter sig attraheras av principer och abstrakta idéer som av någon anledning tilltalar dem. Det kan t ex handla om moraliska eller politiska principer. Men så fort de har på ett väldigt ytligt plan förstått principernas mest uppenbara implikationer, brukar det tyvärr ta slut där. De gör inga ytterligare försök att genom egna observationer försöka verifiera principen, genom att försöka reducera den tillbaka till dess ursprung: verkligheten. Med andra ord försöker de inte koppla ihop denna abstraktion med verkligheten. Detta gör att de inte alltid fullt ut förstår vad principen eller idén innebär i praktiken. De har ett platoniskt förhållningssätt till det här med idéer och principer. Det är därför de kan låta sig luras av de som kommer med invändningar emot t ex principen om individens rättigheter, som går ut på att det finns vissa ”praktiska fördelar” med att kränka individens rättigheter. Vad gör att de har lätt för att ge efter för den sortens invändningar? Det faktum att de höll principen om individens rättigheter som en ”helig” princip, som en dogm, som bara ”hänger där” i luften, helt orelaterad till verkligheten, till konsekvenser för människans liv. Det fanns för dessa rationalister ingen som helst koppling (mer än möjligen i deras abstrakta luftslott) mellan varför denna principen är så viktig och verkligheten eller människans liv. Därför ser de inga som helst problem i påståenden om att det finns ”fördelar” med att kränka somliga individers rättigheter, samtidigt som de ser enorma problem med detta rent principiellt. På samma sätt ser de rent principiellt inga problem med frihandel, men de ser samtidigt enorma problem med frihandel så fort någon bara påstår att det leder till det ena med det andra.

Detta rationalistiska tankesätt är i sig själv inget omoraliskt, men om man är medveten om att man inte verkar kunna koppla ihop sina idéer med verkligheten, då är det nog dags för en rannsakan. Ty det är inte desto mindre problematiskt (för rationalisten). En sak man kan göra, om man tror sig lida av detta problem, är att fråga sig själv om man ofta tycker sig ha väldigt svårt för att komma på konkreta exempel som talar för sina principer eller idéer. Om man har det då kan det vara en indikation på att man lider av rationalism. Men om man lider av rationalism, vad kan man då göra? Det är en bra fråga som förtjänar ett bra svar. Men på grund av bristande tid har jag inget bra svar på denna fråga. Det korta, men (för rationalister?) kanske något intetsägande svaret, är att det naturligtvis handlar om att successivt försöka koppla ihop dina principer och idéer med verkligheten genom att reducera begreppen till dess ursprung. Vad betyder detta? Hur gör man det? Fler bra frågor, som jag tyvärr inte heller kan eller vill besvara här och nu. Men jag kan ge er en ledtråd i form av en liten övning: Ta ett vanligt begrepp som du på ett eller annat sätt använder dig av i vardagen. Det kan som ett exempel vara begreppet ”tid” och fråga dig själv: Vad – om något – ger upphov till detta begrepp? Det vill säga: Vad är det vi i verkligheten egentligen refererar till när vi talar om tid? (Det är bäst att inte börja med ett alldeles för abstrakt, ta därför gärna någonting som är ”vardagligt” och ”konkret”. I vardagen lever vi alla med begreppet ”tid”. Låt er inte luras av det faktum att ni kanske har fått lära er att tid är en ”social konvention” bara för att vi använder oss av klockor för att mäta tiden, eller bara för att vi använder oss av almanackor. Låt er inte heller luras av att tid skulle vara någonting alldeles för abstrakt för att någonsin kunna vara relaterat till konkreta fakta i verkligheten, bara för att ni inte kan ”ta” på tiden på samma sätt som ni t ex kan ta på ett skrivbord. Kom ihåg att ni inte kan ”ta” på er ”vänskap”, men det betyder ju inte att era vänner bara är några abstraktioner i ett en platonisk idévärld.) Genom att göra övningar av detta slag kan man komma till insikt om att begrepp inte är något overkligt, men även om detta är en enorm insikt som kan befria många från deras rationalism, så är det ingenting som på långa vägar räcker. Det räcker för att få fötterna tillbaka på jorden, men inte mer än så. Men det är en väldigt bra början.

…för mina skamligt usla blogginlägg på sistone. Jag lovar att jag hädanefter inte ska säga någonting, om jag inte har någonting mer substantiellt komma med. Jag anser att mina läsare förtjänar mycket mer än lite citat och länkar.

I SvD kunde man idag läsa följande:

Läkarnas situation ute på vårdcentralerna har hårdnat. Hot och konflikter i samband med sjukskrivningar har blivit vardag för flertalet läkare. Sju av tio allmänläkare hamnar i konflikt med patienten och en av tre känner sig hotad när synen på behovet av sjukskrivning kolliderar, visar ny studie.

Varför? Därför att patienter vill bli sjukskrivna trots att de inte lider av sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Men varför väljer en del av dessa patienter att bete sig så ociviliserat? Benny Ståhlberg, ordförande i Svenska distriksläkarföreningen, förklarar för SvD: ”Många patienter upplever det fortfarande som en rättighet att bli sjukskriven […]”. Så tydligen har det gått så långt, i dagens Sverige, att bara för att somliga har fått för sig att det är en ”rättighet” att få leva på bidrag från staten, så känner de sig fullt berättigade att hota läkare. Det hela är faktiskt så tragiskt att detta har inneburit en sådan försämring av läkarnas arbetsmiljö att dem själva snart måste sjukskriva sig: ”Elsvig Löwenhof, distriksläkare och sedan 2004 medicinsk chef för Allmänhälsan i Uppsala, känner igen situationen från tiden före 2002. – Då drunknade vi i ärenden och sjukskrev mer eller mindre på slentrian, berättar hon. Själv höll hon på att gå in i väggen som chef för Samaritierhemmets husläkarmottagning i Uppsala.”

Ändå är det många som undrar varför det är så många svenskar som sjukskriver sig nu för tiden. Egentligen är det inte konstigt alls: Sverige är ett sjukt land.

”Blott ännu en kraft för bevarande av makten utan vidare motivering.”
– Johnny Munkhammar om socialdemokraternas ”Motallians”

Detta summerar essensen av svensk inrikespolitik: en ”allians” för etablerandet av en ny meningslös regering, och en ”motallians” för bevarandet av en etablerad och lika meningslös regering.

Allt är förhandlingsbart, annars ska man inte syssla med politik.
– Fredrik Reinfeldt