De borgerliga säger nej

Expressen rapporterar från den senaste valdebatten:

De borgerliga partiledarna fick frågan om de tänker genomföra centerns uppmärksammade förslag om ungdomsavtal. Arbetsgivare som anställer unga under 26 år ska i upp till två år ha möjlighet att säga upp dem med omedelbar verkan. … Både kristdemokraternas Göran Hägglund och folkpartiets Lars Leijonborg ansåg att det finns bättre och mer effektiva förslag för att ge ungdomar jobb. Även moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde tummen ned och talade hellre om de åtgärder alliansen har kommit överens om: sänkta arbetsgivaravgifter och lägre skatt för låg- och medelinkomsttagare.

Nu kanske någon vill påpeka att en del av de borgerligas förslag, såsom deras nystartsjobb, kommer att ge en del jobb för ungdomar. Det stämmer alldeles säkert, men det är inte desto mindre sant att centerns förslag om ungdomsavtal skulle, i synnerhet om man kombinerar dessa två förslag med varandra, ge ännu fler jobb för ungdomar. Men detta säger de fega, pragmatiska och därför ytterst opraktiska ledarna för kristdemokraterna, folkpartiet och moderaterna, nej till. Så i praktiken säger alltså den borgerliga alliansen nej till nya jobb för ungdomar. Detta är så ofattbart korkat att jag inte kan komma på några ord för det. Och tidigare idag kom det fram att den borgerliga alliansen faktiskt föreslår höjda skatter för småföretagare.

Vad är det här?! Vad är det rent ut sagt för pappskallar som sköter den borgerliga valkampanjen? Vem är det som ligger bakom alla dessa ”genidrag”? Träskallen och chefs”ekonomen” Anders E Borg? Och nu ligger vänsterblocket före högerblocket i opinionsundersökningarna. Det är nästan så att man skulle kunna tro att de borgerliga inte vill vinna valet. Om så är fallet behöver de inte oroa sig. För om de fortsätter så här kommer de inte bara förlora valet. De kommer även att förtjänar att förlora valet, och att förlora det stort.

Ja, Rand var ”etisk egoist”.

Danne Nordling skrev nyligen ett mycket förvirrat inlägg om Ayn Rands moralfilosofi. Det finns mycket som är snurrigt i Nordlings inlägg liksom hans kommentarer varför jag tänker fokusera mig på det mest väsentliga. Frågan som Nordling ställer sig är: ”Var Ayn Rand etisk egoist?”

Vad menas med etisk egoism? Nordling förser oss själv med en definition: ”Med etisk egoism menas att man inte bara har rätt att tillgodose sina egna intressen utan också moraliskt alltid bör göra det.” Givet denna definition är svaret på Nordlings fråga: ja. Nordling menar dock att svaret istället är ”nej”. Varför? Svaret kommer redan i ingressen till hans inlägg:

Många tror att Rand predikade egoism i konventionell mening och att hon därför var ‘etisk egoist’. Men hon har klart uttryckt sitt avståndstagande från ”nietzscheansk egoism” och är vad gäller statens uppgifter en rättighetsfilosof i Lockes anda.

Eftersom Rand inte delade den ”konventionella” uppfattningen om vad egoism är så är hon inte en etisk egoist. Men det följer inte. Rands definition av egoism är ytterst neutral: ”att ha omsorg om sina intressen.” Denna definition, som hon för övrigt hämtade ur en ordbok, säger ingenting om vilka intressen vi har eller hur man lämpligen – egoistiskt sett – tjänar dem. Det enda som fundamentalt skiljer Rand från andra så kallade etiska egoister (eller anti-egoister) är att Rand inte delar den traditionella uppfattningen om vad som faktiskt ligger i ens intresse. Rand säger därför inte att det vore fel att offra andra pga icke-egoistiska skäl, utan på grund av strikt egoistiska skäl. Att Rand inte delar den traditionella eller konventionella uppfattningen om vad som faktiskt ligger i människors intresse, gör henne inte till en mindre etisk egoist.

Nordlings inlägg är i sanning mycket förvirrat. Det sägs så många obegripliga och osammanhängande saker att det känns som om huvudet ska explodera när som helst medan man läser det. Några exempel ur högen: ”Ayn Rand framställer kärnan i sin etiska lära i uppsatsen med början i ett något otydligt avsnitt som inleds med en förklaring av ”etisk hedonism” vilken exemplifieras med Nietzsches etik.” [Stämmer inte.] ”Rand lanserar istället det rationella egenintresset som alternativ, vilket hon provokativt kallar ”själviskhetens dygd”. Av denna anledning har bedömare som professor Torbjörn Tännsjö klassificerat henne som ‘etisk egoist’ trots att det är den ena varianten av offermoral som hon vänder sig emot” [Så eftersom hon inte tror att offrandet av andra är egoistiskt, så vänder hon sig helt plötsligt emot idén om att man bör vara egoistisk.] ”Handelns princip är rättvisans princip, menar Rand. I ett mer socialistiskt debattklimat är det kanske lätt hänt att detta feltolkas som att ‘egoismens princip (i stark mening) är rättvisans princip’ och därför uppenbart orimlig. Men handel är inte egoism” [Ursäkta mig?!] ”I själva verket är hon en en rättighetsfilosof i Lockes tradition” [alltså är hon inte etisk egoist, säger Nordling, men han verkar inte begripa hennes härledning av individens rättigheter följer ur hennes etiska egoism! Dessutom är rättigheter ett i första hand samhällsfilosofiskt begrepp, inte ett moralfilosofiskt.]

En vän till mig, Björn Johannessen, har också skrivit ett inlägg om Danne Nordlings förvirrade inlägg på liberaldebatt.com.

Anna Sjödin fortsätter ljuga

I en debattartikel på Ungtval.se skriver SSU:s ordförande Anna ”Crazy Horse” Sjödin. Som om hon vore en obotlig mytoman slänger hon ur sig halvsanningar och rena lögner i var och varannan mening. Det är verkligen fascinerande att läsa. Sjödin skriver:

Johan Forsell, ordförande för MUF och hans kumpaner från högerns ungdomsförbund har tidigare föreslagit att lösningen skulle vara att slopa arbetsrätten för ungdomar.

Detta tillsammans med andra förslag som färre högskoleplatser och sänkta ersättningar för sjuka och arbetslösa får en att tro att högern vill ta oss övriga med på en resa tillbaka till 1800-talet.

Det finns absolut inga proportioner i dessa anklagelser. Att minska bidragen med några ynkliga procent jämställs här med att föra vår levnadsstandard tillbaka till 1800-talet! Detta är så oseriöst och löjligt att jag inte vet var man ska börja. Men förutom en massa meningslöst retoriskt pladder om ingenting, försöker hon sedan förklara vad som är så fruktansvärt fel med högerns politik:

Vi har sett den där politiken prövas i andra länder. Mindre av anställningstrygghet och välfärd gör att arbetslösheten dröjer sig kvar samtidigt som utslagningen och otryggheten breder ut sig.

Det finns absolut inga som helst belägg för detta. Detta är inget annat än en ren lögn som slängs ut och som, av en ren händelse, inte backas upp med ett enda exempel. En fri arbetsmarknad resulterar inte i ”utslagning” eller otrygghet. Det är precis tvärtom: det är dagens hårt beskattade och genomreglerade arbetsmarknad som skapar arbetslöshet. Det är också dessa höga skatter, bidrag och regler som gör att folk förblir arbetslösa. Endast på en fri arbetsmarknad finns det ett jobb för alla. Och ett jobb för alla är en förutsättning för genuin ekonomisk trygghet.

Varför envisas då Anna Sjödin och hennes likar med att förneka det uppenbara och fara med osanningar? Johnny Munkhammar ger en ledtråd:

De som försvarar det nuvarande systemet hänvisar ofta till Ingrid Essers avhandling i sociologi. Slutsatsen där är att viljan att arbeta är minst lika stor i länder med höga ersättningsnivåer. Vad hon mäter är dock inte hur mycket som faktiskt arbetas, utan det är mer som en opinionsmätning om man vill arbeta. Och det vill man. (”Så ger sänkta ersättningsnivåer fler jobb!”)

Men verkligheten är förstås den att folk inte kommer att jobba om det inte lönar sig tillräckligt mycket. Det är på den vägen som höga bidrag ”skapar” arbetslöshet: om man betalar folk för att inte jobba samtidigt som man beskattar folk hårt för att de jobbar, då har det effekter. Munkhammar fyller i:

I dag får sjukskrivna 80 % av lönen i offentlig ersättning, men sju av tio har minst 90 % tack vare privata tillägg. Vi ligger således relativt nära en situation där staten betalar nästan lika mycket när vi inte arbetar. En person med genomsnittlig inkomst tjänar 50-70 kr på en dags arbete jämfört med att avstå. (Ibid)

Men låt oss återgå till Sjödin: ”Vi socialdemokrater har en annan lösning.” Jaså? Vad är då denna lösning?

I år införs regler som innebär att unga som varit arbetslösa i mer än sex månader bara kostar företagen hälften så mycket att anställa.

Hold the boat! Vad är detta om inte ett medgivande om att det finns en relation mellan jobb och skatten på jobb? Och om detta kommer att ha en positiv effekt, varför då förneka existensen av borgerliga förslag som påminner om detta? Varför inte vara konsekventa och föreslå sänkta skatter på allt och alla? Sjödin fortsätter: ”Vi tror också på att skapa fler riktiga jobb för dem som går ut gymnasiet och inför därför 3 000 nya lärlingsplatser. Dessutom skapar vi 11 000 nya sommarjobb som både ger erfarenhet och pengar för unga som pluggar.” Det är knappt att man tror sina ögon. Är detta seriösa förslag? När över en miljon svenskar är arbetslösa, varav flera hundratusen är ungdomar, föreslår man detta som en ”lösning”. Det är inte ens lite roligt. Förhoppningsvis kommer ungdomar att snabbt se igenom dessa patetiska förslag.

Nu kanske någon undrar: ”Varför bryr du dig så mycket Carl?”, för jag blir bara så trött när folk helt obemärkt kan gå ut och säga vad som helst utan att det får några konsekvenser. Inte minst när lögnerna och osanningarna är stora som de är när socialdemokrater och SSU:are uttalar sig. Jag kan bara inte låta bli att kommentera det.

Ett tillägg: Jag vill gärna citera den artikel där Johnny Munkhammar och Johan Forssell föreslår just att ungdomar ska få slippa arbetsrätten. Så här skriver de:

Arbetslösheten bland personer i åldern 15-24 i Sverige är i dag 21,5 procent. Det är högre än andelen unga arbetslösa till och med under krisåren i början av 1990-talet. År 2000 var 10,5 procent av de unga arbetslösa – ökningen hittills under 2000-talet är dramatisk. Med denna ökningstakt är ungdomsarbetslösheten över 40 procent om fem år.

Endast fem EU-länder har en större andel unga arbetslösa än Sverige. Utvecklingen i Sverige kan jämföras med den i reformlandet Irland. 1995 hade länderna lika hög ungdomsarbetslöshet; i dag är den irländska siffran blott 8,5 procent. Den svenska långtidsarbetslösheten bland unga, 18-24 års ålder, har ökat med 22 procent bara det senaste året.

På motsvarande sätt har andelen ungdomar som är sysselsatta minskat successivt. I Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Island och Danmark är en hög andel – mellan 70 och 80 procent – av de unga mellan 20 och 24 år sysselsatta. Sverige ligger på den nedre halvan med 53 procent.

Dessa siffror talar ett tydligt språk: Tiotusentals unga riskerar bli en förlorad generation. Så behöver det inte vara – andra lyckas. Irland, till exempel, har låg skatt på arbete och företagande, en fri och flexibel arbetsmarknad och låga offentliga ersättningsnivåer till dem som av olika skäl inte arbetar. Irland har inte bara hög tillväxt och ökning av sysselsättningen utan även mycket låg ungdomsarbetslöshet.

Danmark har också lyckats väl: de har framför allt en relativt fri arbetsmarknad, även om de ännu har kvar höga skatter. Löner och andra villkor bestäms genom avtal på arbetsmarknaden, inte av staten via lagar.

Danska LO är positivt till den fria arbetsmarknaden, för den fungerar. (”Muf-ordförande: Låt unga arbeta utan skatt och avtal”.)

Och lite längre ned konkluderar de att ett

effektivt reformpaket skulle, enkelt och snabbt, kunna utformas som en ”frizon” för alla under 30 års ålder. En zon utan skatter, avgifter och regleringar, där avtalsfrihet råder. Om beskattning av arbete och reglering av arbetsmarknaden anses nödvändigt för högre åldrar får någon form av successiv upptrappning av dessa ske efter 30 års ålder.

I så fall skulle inte staten resa några som helst hinder mellan ungas utbud av arbetskraft och arbetsmarknadens efterfrågan. All arbetslöshet i en sådan situation lär vara temporär. Den ofrivilliga arbetslösheten bland unga skulle i praktiken vara avskaffad. De yngre som skulle få arbete skulle inte betala någon inkomstskatt, men de skulle inte heller vara en utgift för staten.

När man prövar ”högerns” förslag, då betyder det nya jobb. Men detta blundar Sjödin avsiktligen för. Varför?

Politiska ”göra slut”-repliker

Fast det indirekt var jag som tillsammans med André Assarsson startade denna nya ”utmaning”, har jag nu blivit utmanad av Therese Boström att komma på nya politiska ”göra slut”-repliker. Här är mina nya bidrag:

Miljöpartist: ”Jag vill inte vara ihop med dig längre. Jag vill göra slut. Eller?”

Folkpartist: ”Att ställa krav på en relation är att bry sig. Så om du inte vill leva upp till dessa krav, då är det tyvärr slut.”

Anders E Borg: ”OECD-studier visar att… [lång tråkig utläggning senare] …och därför måste jag göra slut med dig.”

Anders E Borg (2): ”Marginalnyttan av att fortsätta vara kvar i denna relation är tyvärr obefintlig.”

Borgerlig företrädare på måfå: ”Du har haft 12 år på dig, men det har inte blivit bättre. Jag kan bättre!”

Gammal moderat: ”Vi måste göra slut. Det är den enda vägen!”

Ny moderat: ”Det måste vara större skillnad på att vara ihop och att inte vara ihop.”

Borgerlig företrädare på måfå (2): ”Det är ett självändamål att göra slut.”

Socialdemokrat: ”Jag är stolt, men inte nöjd.”

Fredrik Federley: ”Hej och hå!”

Och helt ”off topic” kom jag helt plötslig på denna:

Bob Hund: ”NU ÄR DET SLUT! NU FÅR DET RÄCKA!”

Apropå alla konspiratoriska knäppskallar

som har fått nytt liv i samband med att USA:s regering nyligen släppte två videofilmer som visade hur Pentagon blev attackerat av Flight 77. Men, som väntat, fick detta inte galna och konspiratoriskt lagda människor att överge sina teorier. Detta fick mig att tänka på Stones lag: ”Any evidence which opposes (or tends to oppose) a conspiracy theory was in fact fabricated by the conspirators, and shows just how large the conspiracy really is.”

Hyresgästföreningens irrationella kamp

Hyresgästföreningen kampanjar för en socialdemokratisk valseger. Men vad mer konkret är det de slåss för? Inte är det för fler bostäder. Munkhammar fyller i:

Innehållet i deras kampanj är rent fientligt mot dem som vill ha någonstans att bo. Hyresgästföreningens krav är att det så kallade hyrestaket ska finnas kvar [de borgerliga vill tydligen ta bort det]. Det är en statlig reglering om hur högt hyror får sättas. Men vad händer om staten, som idag, ställer en lång rad krav på hur byggandet av bostäder ska vara – som omöjliggör enkla och billiga bostäder – och samtidigt sätter ett tak för hyran? Naturligtvis byggs inte tillräckligt med lägenheter. Och man får köer, som idag, och en omfattande svart marknad.

Det fanns en liknande hyresreglering på Manhattan i New York för några decennier sedan. Den resulterade i att cirka 80 procent av bostadshusen i Harlem blev brandskadade. Varför? Jo, husens ägare fick ut mer på brandförsäkringen än de fick ta ut i hyra av sina hyresgäster. Nu har denna reglering slopats och Harlem blomstrar. Den socialdemokratiska maktmaskinen är inte bara en demokratisk tvivelaktighet utan även ett hinder för reformer som skulle lösa viktiga problem.

Det är naturligtvis bara rättvist att folk som slåss för hyresregleringar och alla andra destruktiva interventioner i ekonomin, som bland annat omöjliggör bostadsbyggandet, också får lida av det. Men varför ska andra som istället vill ha en fri bostadsmarknad behöva lida av det? Det är knappast rättvist.

Det ligger, i förbigående sagt, ju knappast i hyresgästföreningens medlemmars intresse att slåss för dagens reglerade bostadsmarknad. Det illustreras bland annat av det faktum att folk gör precis allt de kan för att behålla sin lägenhet, även om de inte längre tänker bo där, just eftersom de vet att det är så oerhört svårt att få tag på en ny lägenhet. Precis som på arbetsmarknaden får man en otrygghet som är ett uttryck för rädslan för att behöva vänta i flera år i bostadsköer. Faktum är att det endast är en på fri bostadsmarknad som det återigen kommer att finnas en möjlighet för hyresgästerna att välja och på så vis sätta en press på hyresvärdarna att börja konkurrera om kunderna.

Det faktum att Hyresgästföreningen slåss emot sina medlemmars intresse är ett bra exempel på att människor inte alltid vet vad som faktiskt främjar deras egenintresse, och att alla människor därför inte är egoister. För sanningen är ju den att alla vinner på en fri bostadsmarknad.

Objektivismens syn på rättvisa

Nu kan man på aynrand.org se på Tara Smiths tal ”Passing Judgment: Ayn Rand’s View of Justice”. Allt som krävs är att man har registrerat sig som besökare, vilket är alldeles gratis. Vad handlar det om lite mer konkret?

It is commonly believed that to be a just person, one who treats others fairly, one must be selfless. Ayn Rand demonstrated that nothing could be further from the truth. She held that justice is a selfish virtue.

In this talk, Dr. Smith, professor of philosophy at the University of Texas and author of Ayn Rand’s Normative Ethics: The Virtuous Egoist, explores Ayn Rand’s unique conception of justice. After explaining why it is in one’s self-interest to be a just person, Dr. Smith explores several related topics, including: the emphatic need to judge other people; how today’s pervasive egalitarianism is completely anti-justice; and when, if ever, forgiveness and mercy are justified.

A fuller understanding of the virtue of justice, Dr. Smith believes, can enable each of us to live more successful, happy lives.

Fejkad kommunism i Kina

Det var inte bara jag som reagerade på gårdagens reportaget i Rapport från kommunist”paradiset” Nanjie i Kina. Näringslivets medieinstitut kommer med en hel del kritik emot det här:

I reportaget intervjuas två tillresta kinesiskor som tycker att modellen är mycket bra, en byinvånare som entusiastiskt visar upp sin lägenhet samt byledaren som viftar bort anklagelser om att välutbildade inte vill flytta till Nanjie. Inga speakerkommentarer eller frågor om avsaknaden av demokratiska val, om regimens regelbundna övergrepp mot och förvägrande av mänskliga rättigheter samt fängslandet och förföljelserna mot oliktänkande.Denna problemställning hade varit särskilt relevanti en by där friheten de facto är ännu mer begränsad än i det omgivande Kina.

Och:

Att Kina fortfarande är en kommunistisk diktatur diskvalificerar landet från att betraktas som en renodlad fri marknadsekonomi. Att kommunisterna vägrar att dela med sig av makten gör att ekonomin går mindre bra än vad den hade kunnat göra, och att färre fattiga människor tar sig ur fattigdom. Dessutom innebär kommunistisk styrning en ineffektivitet i systemet, som ofta gör att löftena om gratis välfärd blir meningslösa. I det kommunistiska Östeuropa var sjukvårdssystemen till exempel underfinansierade och många behandlingar och mediciner ransonerade. För många människor var betalning under bordet det enda sättet att få tillgång till vård. (Disney & Hrobon, 2005:4f) Det finns all anledning att anta att läget är detsamma i det kommunistiska Kina. Och då spelar det ju knappast någon roll att sjukvården är gratis på pappret.

Jag instämmer helt i denna kritik, men jag vill gå ett steg vidare. Reportern, Fredrik Önnevall, sade nämligen bland annat detta:

– Att Nanjie mår så bra, beror också på arbetare från andra byar. De jobbar i Nanjie men får inte någon gratis utbildning eller lägenhet. Dessutom har man fått mycket pengar från staten för att kunna bygga upp idyllen. Det finns många sprickor i den lyckliga fasaden.

Vad är detta om inte ett medgivande att hela byn är en enda gigantisk bluff? Om det inte vore för att det fanns andra arbetare som skapar deras lilla välstånd (som försörjer byborna) och pengar från staten (som i sin tur tar dem ifrån från det välståndsskapande privata näringslivet), då skulle denna lilla bluff till kommunistby vara precis lika fattig och efterbliven som alla andra kommunistbyar eller -länder (se t ex Kuba och Nordkorea). Fredrik Önnevall och hans kollegor på SVT borde tänka lite mer kritiskt i framtiden.

Fredrik Federley regerar

CUF:s ordförande, Fredrik Federley, ställer naturligtvis upp i riksdagvalet. På hans nya webbsida, Federley.se, kan man läsa om honom som kandidat. Och jag måste säga att jag verkligen gillar vad jag ser. Det finns förstås en och annan tvivelaktig formulering, men för det mesta är det han säger ”right on”. Vad sägs om plattskatt? Ja, tack! Marknadshyror och skyskrapor? Ja, för fan! Vad sägs om en mindre regler på arbetsmarknaden? ”varför inte helt slopa dem?”, svarar Federley med.

Det finns mycket annat smått och gott på Federleys sida. Exempelvis hans fråga & svar-avdelning. Ett exempel:

Du är ju liberal och så, men håller du inte med om att socialismen är en fin idé, även om det inte fungerat så bra i praktiken? Fredricks svar »
Ärligt talat tycker jag att det är en vidrig idé! Att en politisk elit helt godtyckligt kan ta medel från dem som ärligt förtjänat dem och ge till någon som den politiska eliten tycker förtjänar dem bättre (vanligen dem själva).

Är det inte besvärande att du och hela ditt ungdomsförbund nu räknas som mer marknadsliberala än moderaterna? Fredricks svar »
Inte ett dugg. Marknadsekonomi är det bästa sättet att skapa välstånd och ju mer marknadsekonomi vi har, desto bättre är det.

Saker och ting har verkligen förändrats inom CUF, den saken är säker. För bara några år sedan skulle den här sortens uttalanden förefalla fullständigt otänkbara.

Det är intressant att Fredrik Federley inte alls tar upp miljön på sin kampanjsida, som om han inte prioriterar den frågan så mycket. Det är bra, inte minst med tanke på alla irrationella idéer om framför allt miljön som CUF ändå skriver under på (se här). Vem vet? Det är, när allt kommer omkring, kanske inte en helt hopplös idé att kryssa för Federley trots allt? Faktum är att många av dessa svar och besked målar upp honom inte som ”the lesser evil”, utan som en väsentligen god kandidat, om än inkonsekvent. Jag vill ändå avvakta lite mer, tills jag har fått ett tydligt grepp om hur han egentligen står i miljöfrågorna.