och fler att det inte längre är möjligt att blunda inför det faktum att islamiska terroristorganisationer inte bara får ett stöd från regeringarna i Mellanöstern, utan även från civilbefolkningen.

Alan Dershowitz, professor i lag vid Harvard, skrev häromdagen en artikel i ämnet som hade rubriken: ”‘Civilian Casualty’? It Depends”. Dess undertitel var: ”Those who supports terrorists are not entirely innocent.” (Nej, de är i själva verket inte ett dugg oskyldiga.) Dershowitz skrev:

THE NEWS IS filled these days with reports of civilian casualties, comparative civilian body counts and criticism of Israel, along with Hezbollah, for causing the deaths, injuries and ”collective punishment” of civilians. But just who is a ”civilian” in the age of terrorism, when militants don’t wear uniforms, don’t belong to regular armies and easily blend into civilian populations?

…

There is a vast difference — both moral and legal — between a 2-year-old who is killed by an enemy rocket and a 30-year-old civilian who has allowed his house to be used to store Katyusha rockets. Both are technically civilians, but the former is far more innocent than the latter. There is also a difference between a civilian who merely favors or even votes for a terrorist group and one who provides financial or other material support for terrorism.

Finally, there is a difference between civilians who are held hostage against their will by terrorists who use them as involuntary human shields, and civilians who voluntarily place themselves in harm’s way in order to protect terrorists from enemy fire.

These differences and others are conflated within the increasingly meaningless word ”civilian” — a word that carried great significance when uniformed armies fought other uniformed armies on battlefields far from civilian population centers. Today this same word equates the truly innocent with guilty accessories to terrorism.

…

Turning specifically to the current fighting between Israel and Hezbollah and Hamas, the line between Israeli soldiers and civilians is relatively clear. Hezbollah missiles and Hamas rockets target and hit Israeli restaurants, apartment buildings and schools. They are loaded with anti-personnel ball-bearings designed specifically to maximize civilian casualties.

Hezbollah and Hamas militants, on the other hand, are difficult to distinguish from those ”civilians” who recruit, finance, harbor and facilitate their terrorism. Nor can women and children always be counted as civilians, as some organizations do. Terrorists increasingly use women and teenagers to play important roles in their attacks.

The Israeli army has given well-publicized notice to civilians to leave those areas of southern Lebanon that have been turned into war zones. Those who voluntarily remain behind have become complicit. Some — those who cannot leave on their own — should be counted among the innocent victims.

If the media were to adopt this ”continuum,” it would be informative to learn how many of the ”civilian casualties” fall closer to the line of complicity and how many fall closer to the line of innocence.

Trots detta avslutar han sin artikel med att säga: ”Every civilian death is a tragedy, but some are more tragic than others.” Nej, att oskyldiga civila dör är synd. Men när skyldiga civila dör, då är inte synd, precis som det inte var synd om sådana civila som Saddam Hussein eller Adolf Hitler.

Denna reaktion är en naturlig konsekvens av altruismens dominerande ställning i vår kultur. (Altruismens dominerande ställning är i sin tur ett uttryck för kristendomens länge dominerande ställning i väst.) Den gör det nämligen omöjligt för människor att inse rättvisan som somliga av dessa civila får möta. Det är samma saker som får många att reagera emot dödsstraffet mot mördare. Altruism är nämligen fundamentalt oförenligt med rättvisa.

Altruismen kräver att man osjälviskt ska offra sig för andra. Att offra sig kräver att man ger upp något av värde till förmån för något av ett lägre värde eller rentav inget värde alls. Detta betyder, bara för att ta ett exempel, att de oskyldiga måste offras för de skyldiga. Ett sätt att göra det är att låta mördare komma undan rättvisan. Ett annat sätt är att vända andra kinden till (såsom USA har gjort i över 20 år mot Iran). Ett tredje sätt är att kräva av Israel att de ska visa på ”återhållsamhet” i ett självförsvarskrig – allt för att man ska skona de ”oskyldiga” i södra Libanon. Rättvisa är ytterst själviskt, därför måste man som altruist bekämpa rättvisan.

Detta visar på ett tydligt sätt varför den enskilt viktigaste faktorn i samhällets utveckling är filosofin. Detta visar varför det är så oerhört viktigt att plädera för bättre idéer. Vad väst behöver göra är inte att ”gå tillbaka” till moralen, som de konservativa säger. Det är ju trots allt den traditionella kristna moralen som har lett oss dit vi är idag. Vad de måste göra är, som Ayn Rand säger, upptäcka den.

Det är i alla fall journalisten Jennifer Griffins slutsats i sin rapport för FoxNews. Se hennes redogörelse här. Om hon har rätt, då är det uppenbart att Israel har svara extremt oproportioneligt. Och apropå Israels ”oproportionella” svar, så Tammy Bruce fann en intressant kolumn av Ben Stein, där han skriver:

So, now I see that some commentators are saying that Israel’s bombing of Lebanese Hezbollah strong points and neighborhoods is ”disproportionate.” The Israeli campaign, so this story goes, is bullying and terrorizing the Lebanese populace, and this is (so the argument goes) typical Israeli thug behavior.

Hmmm.

Let’s see. In World War II, the Germans bombed exactly no United States cities or towns. We bombed the hell out of them, day and night, for more than two years, including helping the British with firebombing Dresden, one of the most appalling civilian killings by a free people of all time.

Was it disproportionate? Well, no. The Nazis had bombed our allies, the British, in terror raids for years. They had started a world war. They had created a genocide unspeakable in human history. So, yes, there was horrible killing, but is anyone now saying it was disproportionate? Maybe a few, but not many.

Sant.

Israels FN ambassadör, Dan Gillerman, blev nyligen intervjuad av O’Reilly i FoxNews. Gillerman regerar. Se intervjun här.

Thomas Sowell har skrivit dagens bästa artikel:

One of the many failings of our educational system is that it sends out into the world people who cannot tell rhetoric from reality. They have learned no systematic way to analyze ideas, derive their implications and test those implications against hard facts.

”Peace” movements are among those who take advantage of this widespread inability to see beyond rhetoric to realities. Few people even seem interested in the actual track record of so-called ”peace” movements — that is, whether such movements actually produce peace or war.

Läs resten här.

”Off topic”: Som den Integrerande tänkare jag är ;) , kan jag inte låta bli att anmärka på en sak här: Är inte fredsrörelsen ett ypperligt exempel på vad som enligt Peikoffs DIM hypotes måste betraktas som D? Det som också slår mig här är, återigen, hur bred och tillämpningsbar hans hypotes verkar vara. Oh, jag längtar så efter Peikoffs bok… :P

Man ska inte dra förhastade slutsatser av vad folk säger. Givet denna sanninge, hur ska man då ta till sig centerpartiets uttalande om Irans/Hizbollahs krig mot Israel?

Centerpartiet anser båda parterna bör iaktta återhållsamhet och avstå från våldet. Israel måste ut från Libanon samtidigt som Hizbollah måste lägga ner vapnen och återlämna den israeliska gisslan.

Parterna bör så snart som möjligt återgå till förhandlingsbordet, respektera upprättade avtal och påbörja samtal med varandra.

EU ska ta ett större ansvar i konflikten. EU bör gemensamt och tydligt markera för Israel att de gått för långt och att deras handlande bryter mot folkrätten då de breda bombräderna i hög utsträckning drabbar civila.

EU bör ta initiativ till att starta förhandlingar mellan parterna. När vare sig FN eller USA visar tillräcklig handlingskraft måste EU gå före och ta initiativ för att minska våldet.

Observa att vad som sägs här är så rysligt stereotypiskt att det nästan känns overkligt. Jag kan inte ta det på allvar. Jag tror inte att detta är något centerpartiet säger av övertygelse. När jag läser detta får jag snarare intrycket av de bara säger det eftersom de känner att de måste säga något. Vad som helst.

Men de vill inte vara kontroversiella. Inte i denna fråga. Det är enkelt att följa strömmen och upprepa det som alla andra säger. Då behöver man inte vara rädd för att bli ifrågasatt. Då behöver man inte visa på att man verkligen drivs av en genuin övertygelse om att man har rätt.

För att våga vara kontroversiell måste man ha egna tankar och övertygelser om ett ämne. Om man inte verkligen vet varför man tycker det man tycker, då kan man inte heller fullt ut i det offentliga stå för sina åsikter. Försök, offentligt, ta ställning för något som ni vet är kontroversiellt, utan att först göra er förundersökning i ämnet, och se hur länge ni kan stå emot alla argument och utskällningar som väntar er.

Centerpartiet är, uppenbarligen, inte ett parti som är rädd för att ifrågasätta politiskt korrekta självklarheter. Se bara på deras förslag för att ta itu med ungdomsarbetslösheten. Trots hot och attacker från ”osynliga partiet”, och massiv kritik från LO, har de inte vikit sig en tum. Vad är skillnaden? Detta är en till synes genuin övertygelse från centerpartiets sida. Detta är en övertygelse baserat noggrannt logiskt övervägande och fakta.

Därför tror jag inte att centerpartiet verkligen menar detta när de säger det. Och därför tycker jag inte att man ska klandra dem alldeles för hårt för detta uttalande. Det är bekvämt. Det är fegt. Det är fel i sak. Men det är inte tillräckligt för att antyda att centerpartiet verkligen ser på Israel och terroristerna som moraliskt ekvivalenta parter, eller att de verkligen tror att förhandlingar med terrorister kan eller kommer att fungera, eller att Hizbollah har några legitima krav att komma med, etc.

Vi får inte glömma bort att det finns modiga centerpartister som däremot har gjort sin hemläxa och som därför vågar sticka ut med sina övertygelser. CUF:s ordförande Fredrik Federley gjorde det nyligen och för detta förtjänar han verkligen beröm.

FoxNews:

WASHINGTON — The House on Wednesday failed to override President Bush’s first veto of his five-and-a-half-year administration, cast earlier in the day when he rejected a bill that would have provided more federal funding for embryonic stem cell research.

The vote, 235-193, was less than the two-thirds needed to forward the bill to the Senate for its consideration.

”If this bill were to become law, American taxpayers for the first time in our history would be compelled to fund the deliberate destruction of human embryos. Crossing this line would be a grave mistake and would needlessly encourage a conflict between science and ethics that can only do damage to both and harm our nation as a whole,” Bush wrote in a letter to the House explaining his decision to veto the measure.

…

Bush spoke in the East Room after vetoing the measure, saying he did so to uphold values on human life.

”In this new era, our challenge is to harness the power of science to ease human suffering without sanctioning the practices that violate the dignity of human life,” Bush said in the East Room of the White House after vetoing the measure.

…

In August 2001, Bush permitted existing federal research to continue, but has fervently advocated against increased government funding. He and others argue that stem cells that come from human embryos — unlike stem cells derived from adults — can only be harvested through the loss of a human life.

”The president believes strongly that for the purpose of research, it’s inappropriate for the federal government to finance something that many people consider murder. He’s one of them,” said White House spokesman Tony Snow.

Det är omoraliskt av Bush att stoppa den statliga satsningen på embryonal stamcellsforskning. Nej, staten bör naturligtvis inte ägna sig åt någon sådan här forskning överhuvudtaget. Men nu när staten, tyvärr, finansierar den bör inte religiösa (irrationella) överväganden av den typ som Bush kommer med få styra över den statliga budgeten för forskning.

Att avfärda livsbejakande forskning med stora potential på religiösa grunder är inte bara omoraliskt med tanke på vilken nytta denna forskning kan ge. Det är också omoraliskt eftersom det utgör en kränkning av religionsfriheten. Stat och kyrka ska, som USA:s konstitution gör klart, vara åtskilda. Av exakt samma anledning som stat och kyrka ska vara separerat när det kommer till undervisningen, varför kreationism och ”intelligent design” inte bör undervisas i de offentliga skolorna, bör staten inte låta religion påverka hur den statligt finansierade forskningen ser ut. Men det är just detta som Bush gör.

Att förstöra embryon är, tvärtemot vad Bush säger, inte mord. Ty dessa embryon är inte människor. De har därför inga rättigheter. Och det finns absolut inga rationella grunder för att tala om dessa embryon som människor. De som menar att dessa embryon är människor, och att det därför är mord att förstöra dem för forskningens skull, gör det på strikt religiösa grunder. De menar nämligen, i princip, att eftersom ”livet börjar” vid befruktningen, så är ett embryo är bara en ”väldigt liten människa”. Man skulle kunna tro att de här talar om ”småfolk” eller dvärgar. Men vad de på fullaste allvar menar är att små klumpar av några hundra celler, som saknar både kroppsdelar och förmågan att tänka, känna eller varsebli, är ”människor”.

Så Bush vill alltså att miljontals människor som med hjälp av embryonal stamcellsforskning kan bli botade ska offras för att skona dessa klumpar av celler. Och detta, menar han, är att visa ”respekt” för livets värde? Nej, vad detta visar, tvärtemot, är att han är anti-liv.

SvD:

I en omfattande statlig tv-kampanj som inleddes i dag uppmanas iranierna att inte köpa ”sionistiska” produkter; till exempel Coca-Cola, Pepsi, Calvin Klein och Nestlé.

En ofta upprepad reklamsnutt menade att Pepsi står för ”Pay Each Penny to Save Israel”, alltså att varje penny går till att rädda Israel. Även Coca-Cola fick sig en känga.

”Den här firman stödjer öppet Israel och har till och med sagt att den är beredd att avsätta en stor summa pengar för att få den Islamiska republiken på fall”, sades i statlig television.

Världens ledande processortillverkare Intel pekades ut som en av Israels största supportrar.

Antar jag får börja köpa mer Coca cola då. ;)

Kom förresten att tänka på en kolumn som jag läste igår, men som jag lyckades glömma bort tills nu. Boris Benulic skrev en väldigt bra kolumn. Han observerar att det råder en enorm brist på hantverkare i Sverige. Han observerar att problemet är fackföreningarna som ju motarbetar konkurrens från billig arbetskraft från utlandet. Lösningen är en fri marknad. Låt polacker med flera få komma hit. Det vinner vi alla på. (Det säger för övrigt inte lite om vår kultur, när måste söka sig till en företrädare för den gamla (marxistiska) vänstern, för att få höra en liten dos av förnuft.) Och apropå fackföreningarna skriver han:

I dessa valtider pågår en kampanj där olika personer betraktar oss från valaffischer betalda av LO, och affischerna har budskapet ”Jag bygger Sverige!” Och många med mig tänker nog: Jättefint hörninini, men jag är rätt nöjd om jag hittar folk som bygger om min kåk. Dessutom: Om man närmare betraktar det abstrakta begreppet ”Sverige” så består det väl rent konkret av hus som mitt – och inte är det någon som bygger på det. Så det där Sverige som byggs, var byggs det, egentligen?

Oh, Benulic! Så talar en sann Aristoteliker! *trånar högt för mig själv*

Robert Tracinski har på sistone skrivit två nya op-eds som har blivit publicerade på bland annat http://www.realclearpolitics.com. ”The War Comes to Us”:

If, in the face of repeated threats and provocation by an aggressive dictatorship, you refuse to go to war, the war will eventually come to you.

That’s the meaning of Iran’s de facto declaration of war against Israel–which is, ultimately, a new war Iran is waging against the US. Iran is so desperate for war with the West that it is bringing the war to us, openly and willfully initiating a regional conflict that may soon involve three of Iran’s proxies–Hamas, Hezbollah, and Syria–fighting against America’s proxy, Israel.

The danger for us is that, in seeking to avoid an unavoidable war with Iran, we have allowed Iran to start the conflict on terms that it believes will be most favorable to it.

Den andra heter ”What Part of ‘War’ Don’t We Understand?”:

Political debates tend to be moved forward by new facts generated ”on the ground.” At these moments, it is far easier to convince people of the truth, because that truth is tied directly to facts people can see out in the world.

Hezbollah’s initiation of a war with Israel is one of those moments.

A few of us have been saying for years that the War on Terrorism is not just about Israel by itself or Iraq by itself–that it is a ”regional war,” as Michael Ledeen has put it, in which the US and its allies are being attacked by an ”Islamist Axis” connecting Iran to its network of terrorist proxies across the Middle East.

Now this is everybody’s headline.

Samtidigt har folket vid ARI skrivit två nya op-eds som förklarar USA:s roll i krisen i Mellanöstern.

Peter Schwartz förklarar i sin artikel, ”Freedom vs. Unlimited Majority Rule”, hur USA:s försök att sprida demokrat i regionen har resulterat i att terroristerna har stärkt sina positioner. Det är så det går när man förväxlar demokrati med frihet:

America helped empower Hezbollah, by confusing the idea of freedom, which rests on the principle of inalienable individual rights, with the idea of democracy, which rests on the principle of unlimited majority rule.

Hezbollah, which has been waging war on Israel, and America, for years, is the immediate cause of the current fighting in the Middle East. The broader cause, though, is the United States government.

When Washington declared that freedom could be advanced by elections in which Hezbollah participated, and by which it became part of Lebanon’s government, we granted that terrorist entity something it could never achieve on its own: moral legitimacy.

We gave legitimacy to Hezbollah–just as we did to such enemies as Hamas in the Palestinian Authority and the budding theocrats in Iraq and Afghanistan. These people all came to power through democratic elections promoted by the U.S. But a murderer does not gain legitimacy by getting elected to the ruling clique of his criminal gang–nor does anyone gain it by becoming an elected official of an anti-freedom state.

The premise behind the Bush administration’s policy is the hopeless view that tyranny is reversed by the holding of elections–a premise stemming from the widespread confusion between freedom and democracy.

Onkar Ghate förklarar i sin artikel, ”The Indispensable Condition of Peace”, vad USA kan och måste göra för att hjälpa Israel och skapa ett fredligare Mellanöstern:

As Israeli soldiers reenter Gaza and bomb Lebanon, and Israeli citizens seek shelter from Hezbollah’s missiles, the world despairingly wonders whether peace between Israel and its neighbors can ever take root. It can–but only if America reverses course.

To achieve peace in the Middle East, as in any region, there is a necessary principle that every party must learn: the initiation of force is evil. And the indispensable means of teaching it is to ensure that the initiating side is defeated and punished. Decisive retaliatory force must be wielded against the aggressor. So long as one side has reason to think it will benefit from initiating force against its neighbors, war must result. Yet this is precisely what America’s immoral foreign policy gives the Palestinian Authority, Hamas and Hezbollah reason to think.

Israel is a free country, which recognizes the rights of its citizens, whatever their race or religion, and which prospers through business and trade. It has no use for war and no interest in conquest. But for years, Arafat and the Palestinian authorities, with the aid of Iran, Syria, Saudi Arabia and other states, sought not to learn the conditions of freedom, but to annihilate the only free nation in their midst: Israel. Did the United States demand that the Palestinian leadership be destroyed?

No.

Trevlig läsning!