I debattartikeln ”Sarneckis stendöda teser” skriver paret Levander:

Den amerikanske sociologen Martinsons mantra (nothing works, ingenting fungerar) från 1974 om behandling inom kriminalvården fick ett oerhört genomslag bland 1968-generationens kriminologer. Att Martinsson hade fel konstaterade han själv ganska omgående.

Ungdomsfängelse i Sverige avskaffades 1978. I den statliga utredningen hävdades att ”effekter saknas” och att ”de intagna blir värre”. Förutom avsaknaden av empiri är det logiskt oförenliga påståenden.

Sarnecki driver samma sorts resonemang, utan empiri och med svepande hänvisningar till ”forskare” som visat att aktiva åtgärder mot kriminalitet, ”piskan”, är kontraproduktiva.

”Ju mindre man ingriper, desto lägre blir kriminaliteten.” Stämplingsteorin borde vara stendöd sedan många år eftersom empiri saknas.

I USA fick man under 1990-talet en drastisk nedgång i kriminaliteten som kopplats till introduktionen av en lågtoleransmodell. I Sverige provades i slutet av 1990-talet en svensk variant av lågtoleransmodellen i Eskilstuna – en arbetsmodell som bygger på väl etablerad kunskap om att det lilla föder det stora och där polisen proaktivt och strategiskt ska utföra det arbete som ligger i deras uppdrag: att minska brottsligheten och öka människors trygghet.

Resultaten var lovande. Repressiva åtgärder, ”hårdare tag”, kan ha brottstreducerande effekt enligt en relativt aktuell internationell litteraturöversikt. Allt detta bestrids av ledande svenska kriminologer för ”det får inte” vara så. Just nu är man mycket aktiv därvidlag. Är det valåret? Vem är beställaren?

Sarnecki ger recept på andra åtgärder, utanför kriminalpolitiken, som påstås minska kriminaliteten, till exempel barnomsorg och arbete åt alla. God vilja, vackert tänkt men ingen empiri.

Till detta vill jag bara tillägga några observationer som Jeff Jacoby kom med i en kolumn han skrev i ämnet för några år sedan:

Major crime in the United States is at a 30-year-low, and the Christian Science Monitor can’t understand it.

In a story this week headlined ”A drop in violent crime that’s hard to explain,” the Monitor’s Alexandra Marks reported on the latest data from the Bureau of Justice Statistics, an agency of the US Justice Department. According to the BJS, there were 23 million instances of violent and property crime last year — 48 percent fewer than the 44 million recorded in 1973. (The numbers don’t include murder, which is measured separately by the FBI.) In just the past 10 years, the violent crime rate has plummeted by a stunning 54 percent, from 50 crimes per 1,000 US residents in 1993 to 23 per 1,000 in 2002.

The plunge in serious crime is pervasive; it crosses racial, ethnic, and gender lines and shows up in every income group and region. But welcome as they are, the new data are only the latest extension of a downward trend that first appeared in the 1980s, not long after the nationwide crackdown on crime got underway. The dramatic drop in criminal activity followed an equally dramatic boom in prison construction and a sharp surge in incarceration rates. The conclusion is obvious: Stricter punishment has led to lower crime.

Sarnecki säger: ”Jag tror knappast att några seriösa politiker, än så länge, vill att Sverige ska tillämpa samma kriminalpolitik som man för närvarande har i USA”. Så sjunkande brottslighet, vilket är konsekvensen av USA:s satsningar på hårdare straff och fler poliser, är vad Sarnecki varnar för. Jacoby noterar samtidigt att brottsligheten bara blir värre och värre i Europa:

While crime has been tumbling in the United States, it has been soaring elsewhere. ”Crime has recently hit record highs in Paris, MadriD, Stockholm, Amsterdam, Toronto, and a host of other major cities,” Eli Lehrer wrote in the Weekly Standard last year.

”In a 2001 study, the British Home Office found violent and property crime increased in the late 1990s in every wealthy country except the United States. American property crime rates have been lower than those in Britain, Canada, and France since the early 1990s, and violent crime rates in the European Union, Australia, and Canada have recently begun to equal and even surpass those in the United States. Even Sweden, once the epitome of cosmopolitan socialist prosperity, now has a crime victimization rate 20 percent higher than the United States.”

Att fängsla brottslingar lönar sig och det stort, konstaterar Jacoby:

Actually, keeping known criminals locked up is a sensible and effective crime policy. The Times laments that it costs $22,000 per year to keep each inmate in custody, but that is not an exorbitant price for preventing millions of annual murders, rapes, armed robberies, and assaults. The cost to society of a single armed robbery has been estimated at more than $50,000; multiply that by the 12 or 13 attacks the average released prisoner commits per year, and $22,000 an inmate looks like quite a bargain.

Men inte bara det. Sarnecki skriver också:

USA har numera 10–12 gånger fler fångar per 100 000 invånare än Sverige. Detta kostar cirka 20 miljarder dollar per år, vilket beräknas motsvara kostnaderna för en väl fungerande barnomsorg för varje amerikansk familj som inte har råd med det i dag eller försörjningsarbete för alla arbetslösa ungdomar.

Kriminologisk kunskap säger att dessa alternativa sätt att använda allmänna medel skulle ge större effekter på brottsnivån än ökning av antalet fångar.

Vad alla dessa fängelseår dessutom innebär i mänskligt lidande, och då i synnerhet i vissa befolkningsgrupper (till exempel bland unga fattiga afroamerikaner, som i mycket stor utsträckning befolkar USA:s fängelser) går inte att föreställa sig.

Förutom att fängslandet av brottslingar inte är en dålig affär, vilket antyds ovan, är det tragiskt att Sarnecki antyder att fattigdom är orsaken till brottslighet, i synnerhet bland svarta amerikaner, och att en större offentlig sektor och AMS-åtgärder, därför skulle vara lösningen. Detta tyder inte bara på evasioner om relationen mellan fattigdom och brottslighet, det tyder också på en okunskap om relationen mellan fattigdom och brottslighet, och om ämnet nationalekonomi. För att illustrera detta vill jag citera ett inlägg jag själv skrev i en debatt på Frizon för ett tag sedan:

Tittar man historiskt så var brottsligheten i nästan hela västvärlden lägre förr i tiden när den relativa och absoluta fattigdomen var mycket större än vad den är idag. Det finns inte heller något som visar på att brottsligheten skulle gå ned allt eftersom man i ”förebyggande” syfte bygger ut välfärdsstaten. Tvärtom. Den stora explosionen av brottslighet i USA kom när välfärdsstaten byggdes ut som allra mest dvs mellan 1960-1980. Samma sak har vi kunnat observera även här i Sverige, och det finns säkert flera liknande observationer man kan göra i andra länder.

Det är förvisso sant att det förekommer ett samband mellan t ex fattigdom och brottslighet. De allra flesta brottslingar vill inte försörja sig genom hederligt arbete, så de är förstås fattiga innan de gör sin kupp. Och många av dem förstör sina egna chanser att skaffa sig ett jobb genom att skaffa sig en bakgrund som brottsling, något som knappast gör en attraktiv bland arbetsköpare. Sedan är det förstås som så att brottslighet skapar fattigdom eftersom brottsligheten kostar pengar. En hög brottslighet gör t ex att företag inte vill bedriva sin verksamhet där vilket gör arbetsmarknaden sämre än vad som hade behövt vara fallet. Storköp där priserna annars är låga får lägga ned eller för att minimera de ekonomiska förlusterna förknippade med brottsligheten, ha ett mindre utbud vilket medför högre priser. Detta är förstås något som gör att folket som bor i dessa områden tvingas handla dyrare varor, vilket förstås gör dem fattigare i onödan (för detaljer se t ex Walter Williams artikel ”Unseen Crime Costs”).

Om man tvunget vill argumentera för att det råder något slags kausalt förhållande mellan fattigdom och brottslighet, då beror det uteslutande på att staten genom alla sina skadliga ingrepp i ekonomin har gjort det mer eller mindre omöjligt för människor att försörja sig på ett hederligt sätt. Det kan handla om statligt understödda minimumlöner som slår ut de mindre produktiva från arbetsmarknaden [i USA råkar det av en ren händelse vara väldigt många svarta som antingen saknar utbildning eller som har fått en dålig sådan via den offentliga skolan]. Det kan handla om alla de företag som inte vågar anställa pga alla regleringar på arbetsmarknaden. Det kan handla om alla de företag och jobb som aldrig någonsin blev till pga alla kapitalskatter som gör det mindre lönsamt att starta företag. Det kan handla om hyresregleringar som gör det omöjligt för folk att skaffa sig en bostad där jobben finns. Osv. Men inte hör jag några socialdemokrater förespråka laissez-faire kapitalism för att lösa dessa problem. Det enda vi får höra är ytterligare statliga interventioner, som endast kommer göra det ännu svårare för folk att försörja sig själva, och göra folk som har ett jobb fattigare.

Gissa hur socialdemokraten jag debatterade med svarade? Jo, han hänvisade förstås till ”forskning” och en påstådd ”konsesus” bland forskare. Förmodligen till Sarnecki och hans likasinnade kollegor.

Jag har sett dokumentärfilmen 1200 miljarder av Martin Borg. Jag såg den alldeles gratis via Skattebetalarnas hemsida. Filmens tema är: slöseriet med våra skattepengar. Jag gillade den.

Det som är riktigt bra med filmen är, förutom alla humoristiska inslag, att Borg verkligen för fram två viktiga poänger som avsiktligen eller ej är mycket vidare än vad som verkar vara filmens tema.

Den ena är att den offentliga sektorn faktiskt utgör en börda för folket. Inser man detta, då inser man hur bisarrt det är att tala om skattesänkningar som om de kostade oss någonting. Det är ett fullständigt bakvänt resonemang som förstör en stor del av en sund debatt om skatterna.

Den andra är att bara genom att betrakta värden som subjektiva eller intrinsikala, kan man motivera mycket av detta omfattande slöseri som våra skattepengar slängs på. Bara genom att skilja värden från ett värderande subjekt, kan man intala sig själv att det finns ett värde i att tvinga folk som i själva verket inte är ett dugg intresserade, att finansiera både det ena och det andra, som ingen skulle lägga ett öre på om de hade haft ett val. (Något som illustreras klart och tydligt i filmen av folks totala vägran att frivilligen skänka pengar för olika ändamål.)

Jag gillade när folk vägrar att ställa upp med pengar med motiveringen att deras är deras pengar, att de behöver dem själv, att de inte är intresserade av verksamheten ifråga, etc. Men av någon anledning tror jag inte att dessa människor skulle förstå om man sade till dem att de skulle betala mina sjukhusräkningar eller min utbildning, eller mina barns utbildning. Då hade de, verkar det som, tagit det som en självklarhet att man ska betala för det.

Vad är då dåligt med filmen? Jo, som jag ser det är filmens största brist att man antyder dels att det finns en del saker som skattepengarna går till och som inte är slöseri, och en del saker som är det. Men som jag ser det är allt som skattepengarna går till, mer eller mindre, slöseri. Även när pengarna går till t ex sjukvård eller skola, anser jag att det är slöseri. Sjukvård och skola är bra, men det är inte rätt att tvinga folk att finansiera detta. Sedan innebär ju socialism inom dessa områden att kvalitén blir sämre än vad den hade varit på en fri marknad för sjukvård och skola.

Andra saker som jag störde mig på var klippningen. Och jag gillade inte heller de musikaliska inslagen. Men utöver detta är det väl en helt OK film. Se den om ni har tråkigt någon dag.

Expressen:

Bomberna faller över Libanon – dagligen dödas män, kvinnor och barn som flytt sina hem. Men hjälpen dröjer. Svenskarna ger inte pengar till insamlingarna.

Jag vet inte vad detta beror på. Men jag tror och hoppas innerligen på att det beror på att de allra flesta svenskar inser sanningen om detta krig och inser därmed också att det vore dumt att skänka pengar till dessa terroristsympatiserande människor.

Caroline B Glick:

There is a good reason that Hizbullah chief Hassan Nasrallah has accepted UN Security Council Resolution 1701, which sets the terms for a cease-fire between his jihad army and the State of Israel.

The resolution represents a near-total victory for Hizbullah and its state sponsors Iran and Syria, and an unprecedented defeat for Israel and its ally the United States. This fact is evident both in the text of the resolution and in the very fact that the US decided to sponsor a cease-fire resolution before Israel had dismantled or seriously degraded Hizbullah’s military capabilities.

…

By handing a victory to Hizbullah, the resolution strengthens the belief of millions of supporters of jihad throughout the world that their side is winning and that they should redouble efforts to achieve their objectives of destroying Israel and running the US out of the Middle East.

Glick har tyvärr helt rätt. Att Israel accepterar denna resolution är inget annat än ren en katastrof. Och det är inget annat än en skam att Bushadministrationen pressade Israel till att acceptera den.

Detta dokument kan mycket väl bli vår tids motsvarighet till det dokument som Neville Chamberlain sade skulle garantera ”fred i vår tid”. Och vi vet ju alla hur det slutade. För att verkligen förstå implikationerna av denna resolution, måste ni läsa Glicks artikel.