Igår skrev Heléne Lööw och Henrik Bachner en debattartikel i vilken de redogör för en ny undersökning som visar på hur vanligt det är med antisemitistiska känslor och fördomar här i Sverige. Det var en i varje fall för mig ganska överraskande läsning.

Så här inleder författarna sin artikel:

Ny rapport om antisemitismen i Sverige: 41 procent har en helt eller delvis negativ syn på judar. 25 procent av svenskarna är negativa till tanken på en jude som statsminister. Lika många anser att judarna har stort inflytande över världsekonomin, 15 procent anser att judarna har för stor makt i världen i dag. Det visar en ny undersökning från Forum för levande historia och Brå, som genomförts bland närmare 3 000 svenskar och som publiceras i dag. Totalt instämmer 36 procent av svenskarna i vissa antisemitiska påståenden, men tar avstånd från andra. Fem procent, däribland sympatisörer med extremnationalistiska partier, har en systematiskt negativ inställning till judar…

Jag har faktiskt mina tvivel kring en del av dessa uppgifter. Nu betvivlar jag inte för ett ögonblick att det finns människor som hatar judar eller som tror på judiska konspirationsteorier, och liknande nonsens. Men jag betvivlar faktiskt omfattningen på antisemitismen som denna studie vill påvisa. Jag vet inte om jag är väldigt unik i detta avseende, men jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv stött på en enda människa som har yttrat en enda ens lite antisemitisk kommentar.

Men det som gör att jag tycker detta är extra märkligt beror på att jag har däremot flera gånger hört folk fälla rasistiska eller invandrarfientliga kommentarer i övrigt. Så om folk som är misstänksamma eller hatiska mot vissa etniska grupper inte brukar vara rädda för att dölja det, varför skulle då folk som är skeptiska eller hatiska gentemot judar vara tysta av sig?

Men även om vi bortser från detta bör man ju förklara vad som är orsaken till antisemitismen. Det finns många förklaringar. Men det finns helt klart ett par som enligt mig sticker ut. Henrik Alexandersson påpekar att det egentligen inte är ett mysterium att så många är fientliga till judarna. Inte för att de förtjänar det på något sätt, så klart. Utan för att medierna hela tiden försöker vinkla rapporteringen från konflikten mellan Israel och Palestina till Israels nackdel. Att konflikten, och därmed hur den rapporteras, spelar roll är också någonting som artikelförfattarna själva antyder:

Kritik av israelisk politik är av självklara skäl inte antisemitism. Resultaten tyder dock på att antijudiska föreställningar och förhållningssätt kopplade till Israel och den israelisk-palestinska konflikten har ett visst stöd. Så menar till exempel 26 procent att Israels politik ”präglas av en i Gamla testamentet rotad hämndlystnad” och närmare en av tio sluter helt eller delvis upp bakom föreställningen att Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden.

Och även om antisemitismen är så vanlig som denna undersökning gör gällande, kan man väl ”lugna” sig lite med att konstatera att antisemitismen tycks vara mer utbredd hos vissa grupper i samhället än andra. Det handlar främst om lågutbildade arbetare, nationalsocialister och muslimer. Det är kanske också därför som jag aldrig har hört folk fälla antisemitiska kommentarer? För jag brukar nämligen inte umgås med just lågutbildade arbetare, nazister eller muslimer.

Är det förresten någon av mina läsare som har fått höra eller som brukar få höra antisemitiska kommentarer?

Jag har, mycket beroende på hur mycket jag uppdaterar min blogg, mellan ca 50-100 besökare om dagen. Hur hittar folk till min blogg? Jo, en del gör ju sökningar. Så vad söker de på? Jo, en del går ju rak på sak och söker på mitt namn. Det tycker jag är lustigt och skrämmande på en och samma gång. Andra gör lite annorlunda sökningar. Nedan följer ett axplock från de senaste två dagarna:

”springsteen emot krig”, ”varför ställer man up i dokusåpor”, ”iran + moderaterna”, ”18-åringen nyköping mcdonalds södert”, ”Amerika+Slaveri”, ”arabförbundet” och, slutligen, den kanske lustigaste av dem alla? ”krelm”. :-)

Hon är en passionerad kvinna med bestämda åsikter och ett skarpt intellekt. Och så är hon snygg! Vad mer kan man egentligen begära?

Per-Olof Samuelsson har publicerat en ”ny” artikel som behandlar frågan: ”Varför konjunkturcykler?” Ett smakprov för att väcka ert intresse:

Alla vet vad en konjunkturcykel är, men få förstår vad den beror på. Alla känner till att goda tider med hög sysselsättning och blomstrande affärsliv följs av dåliga tider med hög arbetslöshet och ekonomisk stagnation – och alla kan trösta sig med att det nog blir bättre tider igen och förarga sig över att inte heller de nya, bättre tiderna kommer att vara. Men varför, varför, varför?

Ekonomer med självaktning har naturligtvis försökt åstadkomma förklaringar. Ett av de mer berömda försöken gjordes av William Stanley Jevons, som antog att konjunkturerna beror på solfläckarnas växlingar. (Resonemanget är inte fullt så vansinnigt som det låter. Resonemanget är att solfläckarna påverkar skördarna, vilka i sin tur påverkar ekonomin som helhet.)

Den marxistiska tolkningen går ut på att konjunkturväxlingarna på något sätt är inbyggda i det kapitalistiska produktionssättet, att de bara kommer att bli värre och värre, och att de kommer att försvinna när kapitalismen dör ut.

Detta synsätt – att konjunkturväxlingarna är oupplösligt förknippade med själva marknadsekonomin – tas över av John Maynard Keynes, men han ansåg att staten kan ingripa och mildra deras verkningar. Knepet skulle vara att balansera den statliga budgeten över konjunkturcykeln – att underbalansera budgeten för att stimulera ekonomin under lågkonjunktur, att dra åt svångremmen och gripa till osthyveln under högkonjunktur.

Våra ekonomer är normalt inte marxister, och inte heller Keynes står så högt i kurs som han har gjort. Men Marx och Keynes grundsyn på konjunkturcykeln är faktiskt allmänt accepterad. Konjunkturcykeln betraktas som oundviklig, som ett naturligt faktum orubbligt som gravitationen, och ekonomisk klokhet består i att anpassa sig så gott det går efter denna tingens ordning. Monetarismens frammarsch har inte inneburit någon ändring härvidlag. Monetarismen är en ekonomisk teori av ganska begränsat värde; den kan närmast karaktäriseras som keynesianism med hårt åtdragen svångrem; och den har så vitt jag vet ingen egen konjunkturcykelteori.

Den enda ekonomiska skola som kan förklara konjunkturcykeln som fenomen är den ”österrikiska”.

Läs hela här.

Idag publicerade Metro (Skåne-upplagan i varje fall) min insändare om elmarknaden. Det var efter jag hade läst någon beklaga sig över hur avregleringen hade misslyckats så kapitalt, utan att ge ett enda argument för sin slutsats, som jag blev så provocerad att jag kände mig manad att ge svar på tal. Min insändare blev inte så bra, rent stilistiskt. Och det finns säkert mycket mer man skulle kunna anmärka på. Men jag koncenterade mig på att fatta mig kort och koncist. Därför blev det också som det blev:

”Många klagar på de höga elpriserna. Men de höga elpriserna är inte ett bevis för att avregleringen av elmarknaden har misslyckats. På kort sikt bestäms priset av utbud och efterfråga. På lång sikt är det istället en dålig politik som bestämmer priset.

Det är i praktiken förbjudet att bygga ut vattenkraften och kärnkraften. Utbudet begränsas och priset hålls uppe. Samtidigt har man stängt Barsebäck, vilket begränsar utbudet ytterligare. Sedan avregleringen har man dessutom fördubblat skatten på el.

Det är inte konstigt att priserna stiger och stiger. Så vad vi behöver är en energibransch fri att producera mer energi och sänkta skatter!”

Den nya objektivistiska tidningen, The Objective Standard, har äntligen kommit igång. Första numret kom i tryckt format i början av denna månad, men först nu finns den tillgänglig för oss Internetprenumeranter. Den första och andra artikeln finns dock tillgängliga, gratis, för alla.

Den första är Craig Biddles ”Introducing to The Objective Standard”, och vad den handlar om säger väl sig själv, men den är ändå värd att läsa om man är ny för objektivismen.

Den andra artikeln, ”‘Just War Theory’ vs. American Self-Defense” och är skriven av Yaron Brook och Alex Epstein. Den förklarar varför, fem år efter attackerna den 11 september 2001, USA inte har segrat över de totalitära islamisterna. Det beror på att USA:s ledare har följt en falsk och självdestruktiv moralteori om krig, nämligen den så kallade teorin om rättvist krig. Den förklarar också varför alternativet inte är ”realism” utan istället en krigföring som bygger på Ayn Rands moralfilosofi om rationell egoism. Denna artikel rekommenderar jag starkt.

En annan väldigt bra artikel är Elan Journos ”Exposing Anti-Muslim ‘Conspiracies'”. Journo beskriver inte bara hur konspirationerna och det konspiratoriska tänkandet har tagit över Mellanöstern. Han går även ett steg längre och förklarar vad det är för filosofisk – epistemologisk – grund till detta konspiratoriska tänkande.

De övriga artiklarna har jag inte hunnit läsa ännu, men de ser lovande ut.

Det enda jag vill säga just nu är att The Objective Standard verkar vara en väldigt trevlig tidning. Det är också en rejäl tidning på ca 100 sidor. Och om varje nummer är ungefär lika fylligt, då tycker jag att man verkligen får valuta för sina pengar. Jag ser redan fram emot nästa nummer.

Den 15 mars är det Captus/Timbro-seminarie:

Captus har påbörjat ett samarbete med tankesmedjan Timbro som går ut på att tillsammans anordna seminarier i Göteborg. Captus, som har sin huvudsakliga förankring i Göteborg, kommer att stå för arrangemanget av seminarierna medan Timbro kommer att stå som idéproducent, det vill säga det material som Timbro producerat kommer att lyftas fram. Syftet med detta samarbete är att skapa en starkare lokal förankring för det frihetliga budskapet i Sveriges näst största stad.

Det första seminariet kommer att hållas den 15:e Mars klockan 17.30 – 19.30 i Entreprenörernas hus, Kungsportsavenyn 5, Göteborg. Kristian Karlsson kommer här att presentera sin nya bok ”Avlatsindustrin” som kritiskt granskar och kritiserar idéerna bakom de etiska fonderna och begreppet corporate social responsibility. Boken kan under seminariet köpas för specialpriset 100 kronor.

Under seminariet kommer även Timbros chef Cecilia Stegö Chilò, samt Captus VD Nima Sanandaji att tala.

De flesta av de 70 platser som finns i lokalen är bokade, men det finns fortfarande ett fåtal kvar. Den som önskar närvara kan kontakta Christofer Pihl som är ansvarig för seminarieverksamheten på Captus. Man kan också anmäla intresse för framtida seminarier. tel: 0736 82 81 60 email: christofer@captus.nu.

Och så är det dags för lite egenkärlek. Fick igår tillbaka tentaresultaten. Tentan var på filosofins historia. Det gick ju faktiskt ganska bra. Utöver det att man tillhörde den lilla skaran som fick VG, så fick jag nog bestämt högst poäng i klassen: 9 av 10 poäng. Känns ju ganska bra. Jan Hartman, föreläsaren, gav mig t o m en liten ”Bra!”-kommentar på frågan om Kant. Carl är helt enkelt den störste!

Med allt elände i världen och allt i vardagen som jag kan klaga om jag bara vill, kan jag ibland lätt bli trött på allt och på mig själv och mitt klagande. Det ÄR tröttsamt att vara irriterad och besviken över sakernas tillstånd. Då är det bra att det finns musik.

Jag brukar lyssna på musik av alla möjliga skäl. Ibland är det bara för att få utlopp för min frustration (och då blir det ofta hård och intensiv musik). Ibland behöver jag bara lyssna på glad och inspirerande musik för att få mig orka kämpa vidare eller för att ta det lugnt för ett ögonblick, så att jag kan bli påmind om att uppskatta allt som faktiskt är bra och fantastiskt i tillvaron.

Jag vet inte varför men av någon anledning verkar väldigt mycket av den glada och upplyftande musik som jag gillar komma från 1970- och 1980-talet. Så för de som är lite som mig i detta avseende vill jag rekommendera lite låtar som ni bör skaffa (jag köper min musik via iTunes Music Store), eller om ni redan har dem och gillar dem, kanske ta lyssna på dem igen om det var länge sedan sist:

Solsbury Hill – Peter Gabriel
Heat of The Moment – Asia
You Ain’t Seen Nothing Yet – Bachman-Turner Overdrive
Hungry Heart – Bruce Springsteen
Sweet Child O’Mine – Guns N Roses
St. Elmos Fire (Man In Motion) – John Parr
I’ll Find My Way Home – Jon & Vangelis
Wuthering Heights – Kate Bush
Give It Up – KC & The Sunshine Band
Make Your Own Kind of Music – Mama Cass
Jump – Van Halen
Why Can’t This Be Love – Van Halen
Baba O’Riley – The Who
The Air That I Breathe – The Hollies

Det finns mer, men detta får räcka för denna gång. Och jag är medveten om att en del säkert tycker att detta är rent skräp, förfärligt, smaklöst, osv. Men det bryr jag mig inte om. :-)

Jag tror personligen inte att Bushadministrationen ljög om Iraks massförstörelsevapen. Men om vi för argumentets skull antar att han ändå gjorde det, varför skulle han då göra det? Var det, som den konspiratoriska vänstern säger, för att motivera ett oljeplundringskrig? Uppenbarligen inte. Oljan i Irak blev inte privatiserad, den förblev ”kollektiv” egendom för det irakiska folket. Dessutom finns det, som många före mig har noterat, massvis med brister med denna idé, om oljan var det enda man var ute efter. Det hade ju varit mycket billigare och enklare att blint tro på Saddam Husseins ”say so”, om att han inte har några massförstörelsevapen, och sedan snabbt verka för att avskaffa sanktionerna mot honom, så att Irak återigen kan i stor skala börja sälja olja på världsmarknaden. Så vi kan nog utesluta att oljan hade någonting med saken att göra.

Vad skulle han då ha för skäl för att ljuga? Den enda förklaring jag kan tänka mig är att han visste att det amerikanska folket inte skulle gå med på att föra ett krig mot Irak om det inte också utgjorde ett hot mot USA. Det amerikanska folket är än så länge inte så pass altruistiska att de går med på vad som helst. De skulle aldrig med på att med amerikanska pengar och amerikanskt blod bygga upp en demokratisk välfärdsstat som ”inspirationskälla” för resten av Mellanöstern. Det är därför inte undra på att stödet för kriget bara blir mindre och mindre, ju mer och mer kriget kostar.

Amerikanerna bryr sig inte speciellt mycket om irakiernas öde. De anser inte att det är deras skyldighet att skydda irakierna från att döda varandra; det är irakiernas skyldighet att bete sig civiliserat och respektera varandras rättigheter. De anser inte att det är deras skyldighet eller ”historiska kall”, som de neokonservativa brukar säga, att sprida demokrati över hela världen. Allt detta är egentligen en väldigt sund reaktion från det amerikanska folket. Det är sunt att bli irriterad på Bush som kräver att man ska offra sina pengar och sitt liv för totalt främmande, fientliga och otacksamma irakier, när Bush istället borde sätta stopp för Iran. Det är ett tecken på självaktning, på övertygelsen om att man har rätt att leva, rätt att sträva efter lycka, rätt att leva för sin egen skull – och inte som en slav i en diktatur eller som ett offerdjur för Bushs ”forward strategy of freedom”.