Ineffektivitet kostar

Det har kommit ut ett nytt nummer av nättidningen Captus. Jag har inte hunnit läsa mer än en artikel, men i ledaren beskrivs en sak som förvisso var känd för mig, men själva omfattningen var inte känd för mig. Det talas om politikernas oförmåga att faktiskt skapa nya jobb. Det är inte bara så att de inte kan skapa nya jobb, de nya ”jobb” de lyckas skapa finansieras ju genom skatter som slår ut jobb inom den privata sektorn. Och eftersom den politikerstyrda sektorn är så oerhört slösaktig och ineffektiv förstör de ofta fler jobb inom den privata sektorn än vad de själva lyckas skapa. Ledarskribenten Atta Tarki illustrerar detta med AMS som exempel:

För ett par månader sedan genomförde Riksdagens Utredningstjänst en undersökning av AMS. Resultatet visade att AMS-anställda förmedlar i genomsnitt ett jobb per år. Detta motsvarar en kostnad på fyra miljoner kronor per förmedlad jobb. Om månadskostnaden för en anställd beräknas till 25 000 kronor, skulle fyra miljoner kronor räcka till 13 riktiga jobb.

Nu skulle man kunna säga att detta är ännu ett bevis för att socialdemokraterna skadar Sverige. Men en mer intressant fråga är varför moderaterna, som säger sig vilja upprätta ”arbetslinjen” i Sverige, inte vill avskaffa denna otroligt dyra, meningslösa och jobbförstörande institution.

Inget marknadsmisslyckande

Lennart Pehrson berättar i sin krönika om problemet med de exploderande sjukvårdskostnaderna i USA. Till en början trodde jag att han, som vanligt, skulle göra allt vad han kunde för att framställa det som om ett ”marknadsmisslyckande”. Men till min stora lättnad blev det inte riktigt så. Pehrson skriver:

USA-ekonomin dignar under stigande sjukvårdskostnader. Företagen säger att de inte längre kan leva upp till gamla åtaganden om sjukvård för anställda och pensionärer.

FÖR FÖRETAG I problembranscher – som stålbolag, biltillverkare och flygbolag – har det blivit en överlevnadsfråga att få ner höga sjukvårdskostnader som tynger både bokslut och börskurser.

Och:

USA:s system med sjukförsäkringen knuten till företagen saknar motsvarighet i andra västländer. Modellen är inte, som man möjligen kan tro, baserad på några marknadsekonomiska ideal. Det är en ordning som snarast tillkommit av en slump. När det under andra världskriget rådde brist på arbetskraft var företagen förhindrade att höja lönerna. En alternativ metod att locka arbetskraft blev att erbjuda sjukvårdsförsäkring istället för reda pengar. De anställda gillade tryggheten och då starka fackföreningar förhandlade fram förbättrade villkor.

Fortfarande får de flesta amerikaner – 63 procent av alla under 65 år – sin sjukvårdsförsäkring via arbetsgivaren. Men andelen minskar och det finns en utbredd uppfattning om att USA:s sjukvårdssystem går mot en kris när företagen överger sina tidigare skyldigheter. En växande skara bedömare varnar för att hela systemet går mot en kollaps. Konsekvenserna kan bli avsevärda för såväl enskilda individer som samhällsekonomin.

ALLAN HUBBARD, ekonomisk rådgivare till president George W Bush, målade nyligen upp följande dystra bild i en opinionsartikel i New York Times: ”De senaste fem åren har de privata sjukförsäkringspremierna gått upp med 73 procent. En del företag har svarat med att sluta betala och lämna de anställda oförsäkrade. Andra arbetsgivare för över kostnaderna till anställda, både genom att höja deras bidrag till premierna och genom att neka dem de löneökningar som krävs för att ha råd med de högre priserna”.

Situationen framstår som än mer allvarlig när man inser att USA, trots alla brister, idag lägger betydligt mer pengar på sjukvård än något annat land. Enligt OECD:s statistik motsvarade USA:s sjukvårdskostnader 2003 15 procent av bnp eller nästan 5.300 dollar per kapita. Det kan jämföras med 9,4 procent för Sverige, 10,1 procent för Frankrike, 7,7 procent för Storbritannien och 9,9 procent för Kanada.

En vanlig förklaring som ges är att USA system – ett lapptäcke av privata och offentliga program på både federal och delstatlig nivå – är mer ineffektivt. Det finns inget som tyder på att de högre kostnaderna resulterar i bättre hälsa.

Samtidigt stiger kostnaderna för de två offentliga sjukförsäkringsprogram som drevs igenom av Lyndon B Johnson på 60-talet. Medicare, som huvudsakligen omfattar pensionärer över 65 år, och Medicaid, för låginkomsttagare enligt behovsprövning, täcker nu vardera närmare 40 miljoner människor.

Utan drastiska åtgärder är det inte realistiskt att USA:s ekonomi ska kunna bära en kommande kostnadsexplosion. Det federala budgetunderskottet går redan mot rekordnivåer. Från Vita husets sida medges att prognoserna är ohållbara. Sjukvårdskostnaderna väntas gå över 20 procent av bnp 2015 och över 25 procent 2025. Utan reformer kommer Medicare och Medicaid att ta en allt större del av den federala budgeten. Kan inte kostnaderna dämpas måste skatterna höjas.

Han når dock inte hela vägen fram, för sedan skriver han helt plötsligt: ”FÖRSÄKRINGSBOLAG och andra privata aktörer agerar knappast enligt traditionella marknadsekonomiska principer. Och det system som finns lämnar många utanför. Även om många har ett bra skydd saknar 46 miljoner amerikaner idag helt sjukförsäkring och siffran ökar stadigt.” Detta antyder nämligen ändå att problemet är systemet med privata sjukvårdsförsäkringar som sådant. Problemet med Pehrsons artikel är att den antyder att problemet har något med statens inverkan i sjukvården att göra, men den förklarar inte hur. För sanningen är den att det uteslutande är statliga interventioner som har gjort sjukvården i USA har blivit ofantligt dyr och det är detta som har drivit upp priset för sjukvårdsförsäkringar. Det amerikanska systemet är helt klart ett lapptäcke, vilket gör det svårt att redogöra för hur allting egentligen hänger ihop, men jag ska ändå försöka.

Det fundamentala problemet är – till skillnad från vad många svenskar tror – att de flesta i USA inte betalar för sin egen sjukvård. I USA är det staten, arbetsgivaren och försäkringsbolagen som betalar för deras sjukvård. Ur egen fick betalar amerikanerna i genomsnitt bara 14% för deras sjukvård. Som Pehrson poängterar får idag de flesta tillgång till försäkringar via sin arbetsgivare. Det finns dock ytterligare en anledning till varför det är på det viset: privata sjukvårdsförsäkringar är skattebefriade om arbetsgivaren tar dem. När någon annan betalar för nästan hela notan finns det ingen anledning att begränsa sin efterfråga till storleken på sin plånbok. (Systemet har även uppmuntrat anställda att, som en förmån istället för höjda löner, också kräva mer heltäckande men betydligt dyrare försäkringar.) En ständigt stigande efterfråga på sjukvård till följd av detta system är en orsak till att priserna inom sjukvården har ökat dramatiskt. Så en stor del av de stigande priserna och därmed kostnaderna för försäkringsbolagen är alltså ett direkt resultat av att efterfrågan har ökat medan utbudet är ungefär detsamma som tidigare. Det som har hänt är sett ur detta perspkektiv inte ett dugg märkligt. Föreställ dig själv vad som skulle hända om t ex någon annan betalade 90% av priset för en ny bil? Efterfrågan på bilar skulle öka enormt och priserna skulle stiga.

Så en stor del av detta problem hade aldrig uppstått om den enskilde fick betala för sin egen privata sjukvårdsförsäkring. Och det hade många fler också gjort om det inte fanns en stor ekonomisk fördel för den anställde i att låta arbetsgivaren istället erbjuda det som en skattebefriad förmån.

När den federala staten via medicare- och medicaidprogrammen ser till att helt subventionera sjukvården för pensionärer och fattiga, har detta i princip samma effekt. Precis efter dessa system infördes i mitten av 1960-talet började också kostnaderna för dessa program öka explosionsartat. Idag står den federala staten och delstaterna tillsammans för ungefär 45% av alla utlägg inom sjukvården i USA. Det betyder att ungefär varannan sjukhussäng står staten för. Den efterfråga som staten via sina olika välfärdsprogram ger upphov till är större än vad man först kan tro. Faktum är att den federala staten är en den enskilt största finansiärern av sjukvård i USA. Orsaken var just den att efterfrågan inte längre behövde begränsas till storleken på plånboken. Politikerna har försökt hejda utvecklingen genom att på olika sätt ransonera ut sjukvården. Allt detta har resulterat i att kostnadsutveckling i en större utsträckning har spillt över på de som betalar för sin vård genom privata sjukförsäkringar, vilket har gjort dem ännu dyrare. De som betalar för sin egen vård får alltså även betala via sin försäkring (och skatt) för andras ”gratis”sjukvård. Detta gör inte bara sjukvårdsförsäkringarna dyrare för arbetsgivarna utan även för de som betalar för sin egen privata sjukvårdsförsäkring.

Men det finns många fler faktorer som driver upp kostnaderna för sjukvården i USA och därmed även priset för sjukvårdsförsäkringar:

Det amerikanska systemet med statliga läkarlicenser begränsar antalet läkare. När man låter efterfrågan explodera samtidigt som man begränsar antalet läkare kommer det att resultera i att priserna stiger. Detta gör det nämligen möjligt för läkare att kräva ut mycket högre löner för deras arbete. Detta driver upp priset för sjukvården. På en fri marknad utan statliga läkarlicenser skulle utbudet av läkare av allt att döma vara större och priserna följaktligen lägre.

Den amerikanska sjukvården är extremt reglerad och dessa regleringar fördyrar. ”The American Health Lawyers Association comprehensive publication on health care laws, United States Health Care Laws and Rules 2004-2005, is so heavythat customers must take special shipping arrangments if they order more than five copies. And this just accounts for the federal load.” Och: ”US hospitals spend billions of dollars a year just filling out government forms. Some hospitals in California answer to as many as 39 government bodies and must file as many as 65 periodical reports.” (Miracle Cure: How to Solve America’s Health Care Crises and Why Canada Isn’t The Answer, 2004, Sally C Pipes, s 2.) Och detta belyser bara en liten del av omfattningen på regleringarna, men det är mer än tillräckligt för att förstå hur det ser till att fördyra vården.

På federal- och delstatlig nivå finns det massor med statliga regleringar som bestämmer vad och vilka sjukvårdsförsäkringarna måste täcka som ett absolut minimum. Vad detta ”minimum” varierar från delstat till delstat, men trenden är sedan länge att detta minumum ständigt utökas. När sjukvårdsförsäkringarna måste täcka mer och mer och fler och fler, då kommer det naturligtvis att fördyra vården och höja priset på sjukvårdsförsäkringarna.

Det är, som vanligt, inte marknaden för sjukvård som har misslyckats i USA. Det är, som vanligt, staten som har förstört marknaden för sjukvård i USA.

Rekommenderad läsning: Det finns många bra artiklar på AFCM (Americans for Free Choice in Medicine) hemsida. Men om ni bara ska läsa en artikel, så är det utan tvekan Leonard Peikoffs ”Health Care Is Not A Right”.

Nerbrands liberala feminism?

Sofia Nerbrand skrev häromdagen i Expressen om problemet med ”den radikala feminismen” (som om en mer ”moderat” sådan vore att föredra). Nerbrand kommer med många poänger i sin artikel, men det finns saker som jag tycker är förbryllande. Följande är ett sådant stycke:

Att kvinnor och män i vår del av världen erkänns ha samma värde och rättigheter i dag har vi att tacka banbrytande tidiga liberala feminister för. Men nu bespottas feminismen i Sverige.

Jag tycker att det är olämpligt att tala specifikt om ”liberala feminister”. OK, dessa liberaler utmärkte sig säkert eftersom de talade om ”kvinnosaksfrågor”: de ansåg att kvinnor ska stå lika inför lagen, att de ska ha samma fri- och rättigheter som män. Men då feminismen som ideologi är en i grunden kollektivistisk sådan, ser jag inget värde i att ens försöka förknippa feminismen med liberalismen, dvs en ideologi som bygger på en raka motsatsen, nämligen individualismen.

Det var för övrigt på individualistiska grunder som dessa liberaler kämpade för kvinnors rättigheter och lika värde qua individer. Det som bespottas är därför inte den strid som liberalerna förde eller nödvändigtvis de idéer som drev denna strid, det som bespottas är den vidriga kollektivism som feministerna kommer med. Och feministerna förtjänar rätteligen detta spott.

(De förtjänar även förakt eftersom de har fört upp kön som en politisk fråga. Det är i sig själv så oerhört löjligt och lågt. Det är att upphöja den barnsliga ”pojkar mot flickor”-diskussion som fördes och förs än idag på många skolgårdar, bland många små pojkar och flickor, till nationell politik.)

Men det Nerbrand säger i stycket ovan är, i kontexten av det hon säger i resten av artikeln, enligt mig ännu mer förvirrat. Hennes kritik emot de radikala feministerna är att de vill ”göra kvinnor till män”. De förnekar att kvinnor och män skiljer sig rent biologiskt och att det för med sig en del oundvikliga skillnader i hur män och kvinnor kommer att bete sig och för vad som är möjligt för dem. Eftersom män inte kan bli gravida, medan kvinnor kan det, har det i sig själv vissa konsekvenser på t ex hur kvinnor ser över sitt karriärsval.

De radikala feministernas sätt att förneka dessa skillnader går ut på att bekämpa de praktiska konsekvenserna av dem, genom att helt enkelt tvinga på deras feministiska idéer på alla andra. Det handlar om skatter, subventioner, kvoteringar, regleringar, indoktrinering, fördelningspolitik, etc. Och allt detta är förstås dåligt och det är inte undra på att Nerbrand identifierar detta som skäl till varför feminismen blir bespottad i dagens Sverige. Men hennes egen syn på tillvaron är även den lite märklig:

Hur kommer det sig att Linda Skugge tar avstånd från hela fittstimsfeminismen och att Thomas Idergard inte vill ta i begreppet med tång? Ett svar kan vara att moderater inte alltid har hållit en hög profil för kvinnors rättigheter. De är så förblindande av sin vilja att alla ska ses som enbart individer, att de inte förmår ta in att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors möjligheter och beteende. (Med samma logik skulle det inte gå att bedriva samhällsvetenskaplig forskning.)

Och lite längre ned skriver hon: ”Vi är alla högst olika, och har olika preferenser och medfödda personligheter, som alltså inte bara beror på sociala konstruktioner.” (Mina kursiveringar.) Notera att Nerbrand anser att individualism verkar oförenligt med samhällsvetenskaplig forskning. Varför? Därför att Nerbrand verkar, precis som de ”radikala” feministerna se på människan som en i grunden determinerad varelse.

Den enda skillnaden är att medan de ”radikala” feministerna anser att vi är determinerade av ”sociala konstruktioner”, så menar ”liberala” feminister som Nerbrand att den istället är determinerad av de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, dvs av våra gener. Ur denna premiss verkar hon sedan dra slutsatsen att om man inte inser att människan är determinerad, då går det inte att bedriva samhällsvetenskapen såsom den ofta bedrivs idag. Observera vad som är resultatet av dagens samhällsvetenskaper. Vi har genus”vetenskapsmän” som påstår att män och kvinnors beteende är ”ofritt” eftersom det bestäms av vissa normer och föreställningar, eller de sociologer som tror att brottslighet beror på t ex ekonomiska förhållanden, eller de ekonomer som tror att de kan förstå eller beskriva vad som händer i ekonomin bara med hjälp av matematik. Vi har filosofer som säger att fakta – inklusive fakta om människan – inte har någon som helst relevans för moralfilosofiska eller samhällsfilosofiska frågor. Etc.

Nerbrand verkar med andra ord ha en syn på människan vars kollektivistiska implikationer är lika närvarande som hos radikalfeministernas. Ty om människors beteende bestäms av deras gener (eller sociala konstruktioner), dvs vi inte har en fri vilja, då går det också att argumentera för att ”könsmaktordningen” är biologiskt betingad, istället för socialt, och att könskampen därför måste föras på en ”biologisk nivå”. I praktiken får man exakt samma ”könskamp” som dagens radikala feminister utövar. Den enda skillnaden är den att medan teorin om kön som en ”social konstruktion” är lika irrationell, antyder den i alla fall att man kan göra något åt situationen (opinionsbildning, skatter, regleringar, subventioner, etc) – sett ur feministernas ögon – men om man slåss mot biologiska skillnader, då slåss man mot naturen. Och i detta avseende finns det inte mycket man kan göra, utan att det lär sluta med våld. Du kan nämligen inte argumentera med naturen…

Visdom från Thomas Sowell

Thomas Sowell delar i vanlig ordning ut en liten dos av visdom på www.CapMag.com. Till mina favoriter hör följande:

In a democracy, we have always had to worry about the ignorance of the uneducated. Today we have to worry about the ignorance of people with college degrees.

The political left loves to depict its ideas as ”new” — a practice which is itself centuries old on the left, as are the ideas themselves.

[För övrigt har jag noterat att svenska vänsterungdomar brukar gå runt och tro att deras idéer är radikala och att de står emot etablissemanget, medan i det själva verket är så att de själva utgör en del av samma vänsteretablissemang.]

How can people who say we don’t have enough troops in Iraq advocate that we intervene militarily in Darfur?

Many of the same people who claim that mental tests are not valid for college admissions decisions, or for employment decisions, nevertheless consider these tests valid for deciding that a murderer cannot be executed when he scores low on such tests — even though he has no incentive to score high.

Står Fredrik Federley för detta?

När jag läste om Centerpartiets förslag om ungdomsavtal blev jag väldigt glad och imponerad. Glad eftersom det är ett väldigt bra förslag och ett steg helt i rätt riktning. Imponerad eftersom förslaget är väldigt impopulärt hos många och partiet gör därför ett djärvt försök att försöka profilisera sig genom att ta en relativt impopulär position. De är villiga att försöka kämpa sig till en opinion för detta förslag. Detta gjorde bland annat att jag tänkte på om man skulle ge Centerpartiet sin röst i höst, helt enkelt för att ge dem stöd för denna idé. Jag har inte bestämt mig ännu, eftersom det finns saker jag vill kolla upp först (framför allt hur de ser på miljöfrågorna).

I samband med detta blev jag också intresserad av vad CUF egentligen håller på med. Detta framför allt eftersom deras ledare Fredrik Federley verkar vara en ovanligt smart och liberal ungdomspolitiker. Så jag bestämde mig för att läsa igenom CUF:s program. Till min stora överraskning upptäckte jag att detta dokument genomsyrades av ”ekologiskt” hippieflum. Jag borde kanske inte ha blivit så överraskad, men det som gjorde mig överraskad är just Fredrik Federley. Hur kan en som verkar vara så vettig och så liberal överhuvudtaget trivas hos CUF? Det är ett stort mysterium för mig. Låt mig ge några konkreta exempel på vad det är jag menar.

Så här inleder de med att beskriva sin ideologi:

I början av 70-talet tas tanken om Lokalsamhället upp för första gången. Lokalsamhället bygger på en social marknadsekonomi – med individen i centrum – som är miljömässigt hållbar och som känner samhörighet och solidaritet med folk i hela världen. Detta kallas också senare för Biosamhället i CUF:s idéprogram.

Således finns tydliga värderingar som frihet, trygghet och jämlikhet för människor, omtanke och ansvar för vår miljö och en ständig kamp mot orättvisor och centralstyrning djupt rotat i vår idéhistoria. Det tydligaste sättet att beskriva vår ideologiska inriktning är Ekohumanismen, en grön socialliberal ideologi.

”Ekohumanism”, eller ”grön” socialliberalism, är alltså deras ideologi. Vad är det? På vilka premisser vilar denna ideologi? Vad innebär ideologin i praktiken?

I ett bisarrt stycke försöker de motivera sin ”gröna” socialliberalism så här:

Vi kan också se att vi påverkas av miljöförändringar orsakade av människan. Ett förändrat klimat, miljögifter, utfiskning och badförbud i förorenade vatten är bara några exempel på vad människans oansvariga verksamhet får för konsekvenser. Miljön är en förutsättning för den mänskliga friheten och för vårt ekonomiska välstånd. Det är först på senare år som världens ledare på allvar börjat inse det.

Vi ser idag att liberalismen efter åratal av miljöförstöring och resursslöseri skriker efter en tolkning av dess relevans i miljöfrågor. Vi ser också miljön som en ytterst angelägen liberal fråga. Anledningen är enkel. Det är först när vi kan överleva som vi kan leva i frihet. Miljöproblemen hotar livet. Alltså hotar miljöproblemen vår frihet – mer än något annat.

Och:

Vi ser människan i sitt sammanhang, vi ser hur hon alltid levt, och alltid kommer att leva i ett beroendeförhållande gentemot den omgivande miljön. Naturen sätter våra begränsningar och dömer efter sin egen lagbok. (Min kursivering.)

Om vi bortser från att de verkar ha okritiskt accepterat miljörörelsens hysteriska skrämselpropaganda som en korrekt verklighetsbeskrivning, så är det intressant hur de ser på relationen mellan frihet och miljön. Notera hur förvirrade de är. Frihet förutsätter en ”grön” politik: Frihet leder inte till bättre miljö, utan bättre miljö leder till mer frihet. Så när jag kör runt i min bil eller massproducera välstånd i min fabrik, då minskas inte bara andras frihet utan även min, eftersom jag ”förstör” miljön? Och därför ska min frihet att köra bil eller massproducera välstånd minskas (regleras och/eller beskattas bort), så att vår frihet kan öka?

Det tycks inte slå dem att människans miljö har ur nästan alla tänkbara avseenden blivit mycket bättre sedan industrialiseringen och att detta faktiskt beror på industrialiseringen.

Det var industrialiseringen som gjorde det möjligt för oss att idag vara befriade från många föroreningar i luften och i vattnet som förr tog många liv. Det var tack vare industrialiseringen som vi fick rent dricksvatten. Industrialiseringen gjorde det möjligt att massproducera billigt stål och järn, som senare gjorde det möjligt för oss att bygga vattenledningar som inte bara kunde ta hand om vårt kiss och bajs, utan även förse oss med rent dricksvatten. Detta gjorde stadsmiljön betydlig renare än tidigare.

Bilarna gjorde också stadsmiljön renare än när vi körde med häst och vagn som ju lämna efter sig enorma mängder hästskit. När vi gick över från ved- och kolkraft till olja och gas, och senare vatten- och kärnkraft, blev vår miljö ännu renare. Inte minst inomhusluften förbättrades när vi gick från vedeldning till olja- och gas och senare el.

Notera vad det var för faktor som gjorde allt detta möjligt, inklusive hela industrialiseringen: det var människans fria förnuft. Det var frihet som gav upphov till industrialiseringen, välståndet och tekniken. Det var Upplysningens idé om att människan ska bruka sitt förnuft för att ständigt förbättra sin tillvaro här på jorden, som lade bakom denna utveckling, inte ”insikten” om att en ”bra miljö” är en förutsättning för frihet. Det var denna attityd som gjorde många människor till övertygade liberaler som i sin tur började plädera för att befria människan. Det var befriandet av människan under 1700- och 1800-talet som gjorde denna utveckling möjlig.

Ekonomisk verksamhet under kapitalism kan, som George Reisman har noterat, beskrivas som en förbättring av vår miljö, dvs våra levnadsvillkor och vår tillvaro, detta eftersom det i sin essesns handlar om att omforma naturen så att den tjänar våra behov. Att massproducera välstånd handlar ju om att ta materia från naturen, och göra dem tillgängliga i formen av livsbefrämjande varor för massorna. Att massproducera mat och kläder gör dem tillgängliga för massorna. Detta utgör därför en förbättring av människans tillvaro och levnadsvillkor.

Men det är klart. Det krävs bland annat att man har tagit del av en George Reisman för att bli fullständigt varse om detta, så jag kommer inte att klandra dem för att de inte är medvetna om detta. Men tyvärr får deras synsätt här ändå följden att de betraktar omfattande miljöregleringar och miljöskatter, som ett sätt att ”öka” friheten. Men även utan en Reisman borde man inse sådana saker som att en ”ren” miljö förutsätter frihet, dvs kaptitalism. Ty det är endast när människor är rika som det finns ett intresse av och en ekonomisk förutsättning för att bry sig om miljön. Fattiga människor har däremot inte råd att vara ”miljövänliga”. Men denna observation tycks CUF ta som en inbjudan om att det nu är helt ”OK” att införa miljöregleringar och -skatter, detta eftersom vi nu har ”råd” med dessa regleringar. (Men det har vi egentligen inte eftersom dessa regleringar kommer att påverka produktionen och därmed vår levnadsstandard negativt. Det är t ex miljöregleringar och skatter som driver upp energipriserna till väldigt höga nivåer här i Sverige. Människors levnadsvillkor blir därför sämre, inte bättre. Om man däremot hade befriat energibranschen från dessa regleringar och skatter, då hade de producerat mer energi och priset på energi hade gått ned.) Den insikt som de istället borde göra är att frihet är en förutsättning för bra miljö, och att den sortens miljöregleringar och -skatter som de pläderar för är obefogade.

Det är när allt kommer omkring ingen slump att CUF ser på saker och ting som de gör. Ty CUF delar miljöpartiets syn på naturen med alla dödliga och destruktiva implikationer detta har:

Rätten till enskilt ägande är central i den liberala ideologin. Det finns ett sammanhang mellan äganderätten av mark och värdet av att ha en god miljö och drägliga sociala förhållanden för människor. Exempelvis har biologisk mångfald ett egenvärde, därför kan vi inrätta naturreservat för att skydda arter även om detta inskränker på enskilda markägares möjligheter till att bruka marken. Däremot ska staten (eller motsvarande) söka samförstånd med markägare, samt ge en rimlig kompensation till markägaren för eventuellt inkomstbortfall. (Min kursivering.)

Dvs djuren och naturen står över människan; om naturen har ett egenvärde, då har människans liv det inte. Och därför ska staten genom ”samförstånd” (dvs man hotar med våld och erbjuder ”kompromisser” i form av ”rimlig kompensation”) stjäla människors mark, för att lämna den åt djuren. Dvs människan har inga rättigheter alls, men det har däremot djuren. Och om någon tror att jag tolkar detta citat ur sitt sammanhang, läs då detta: ”Varje art på vår jord har ett egenvärde i sig som inte kan mätas i pengar – biologisk mångfald är ett mål och inte ett medel.”

Om någon nu vill invända med att det ur detta även följer att människan har ett egenvärde, då bör jag kan poängtera att det i praktiken inte betyder någonting helt enkelt eftersom det är omöjligt att kombinera idén om att allt liv har ett egenvärde med att människans liv har ett egenvärde. För om alla levande varelser har ett egenvärde och alla levande varelser är ett ”mål” och inte ett medel, då betyder det att vi inte får äta växter för att överleva. För då använder vi dem som ”medel” och inte som ett ”mål”. Naturligtvis får vi inte heller använda djuren som ett medel genom att använda dem som kläder, eller mat, eller husdjur eller försöksdjur.

Det är ur denna kontext som deras syn på miljön bör förstås. Det är inte människans miljö som är primär, även om man först skulle kunna tro det, utan ”den biologiska mångfalden” och dennes förutsättningar som är primärt. Och det är uppenbart att även om de säger att allt liv har ett egenvärde, så väljer de i en konflikt djurens liv framför människans. Det är nog därför som de inte tänker på att miljöregleringar och -skatter faktiskt är faktorer som bidrar till att göra människans miljö sämre. Inte bättre. De antar att ”miljön” med vilket de menar naturen, har ett egenvärde, varför det alltid är av ett värde att ”rädda” och ”värna” om den. Men det stämmer inte. Naturen har inget egenvärde alls. (Inte heller har allt liv ett egenvärde.) Naturen liksom alla andra värden är bara värde i relation till någon. Naturen har bara ett värde för oss människor i den mån den kan tjäna våra behov. Naturen är inte helig och det ligger inte i vårt intresse att behandla den som sådan. Människan kan och bör tämja och omforma naturen så att den tjänar hennes behov. Hennes liv och lycka förutsätter det. Att införa regleringar eller skatter som gör denna verksamhet svårare eller omöjlig, är inte bara omoralisk utan också ytterst opraktiskt – givet att man vill värna om människans liv. Men det är genom att inte göra en tydlig distinktion mellan naturen och människans miljö, som de kan få för sig att saker som faktiskt försämrar vår miljö är ”bra” för miljön. Och på detta sätt kan de lura sig själva och allmänheten om att en ”bra” miljö är en förutsättning för liv och frihet, varför regleringar och skatter är en förutsättning för liv och frihet!

Detta synsätt är uppenbarligen inte förenligt med visionen om ett fullständigt fritt samhälle, dvs ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Detta är något som CUF är fullt medvetna om. Faktum är att de nästan verkar lite stolta över det. Så här skriver de:

Vi vill se en värld av fria människor, men det kräver förutsättningar och möjligheter. För att människor ska kunna bli fria krävs att vi använder oss av en rad instrument så att var och en kan växa som människa och förverkliga sina drömmar. En nyliberal var-och-en-för-sig-själv-politik skapar inte fria människor, bara ensamma människor. Att vara liberal kan betyda mycket. Under lång tid har socialliberalismen varit den breda fåran för de liberala idéströmningarna. Ur den fåran har vi hämtat mycket av vår näring.

Dvs laissez-faire kapitalism leder till inte till frihet utan bara till ”ensamma” människor. Det är inte bra. Nej, äkta ”frihet” kräver nämligen ”instrument” (regleringar och skatter och bidrag?). I vilket fall som helst, kan liberalismen betyda lite vad som helst, för det säger vi i CUF, och då bestämmer vi helt plötsligt att socialliberalismen är det som är det. De ger ingen ytterligare motivering till varför laissez-faire kapitalism inte är något att ha. Detta tycker jag är besynnerligt.

CUF är skeptiska till förnuftets roll i människans liv och det är troligt att det är denna skeptiska hållning som också gör dem misstänksamma till ny teknik som en lösning för problem av olika slag. Det är värt att notera att de delar en marxistisk syn på välstånd. De inbillar sig nämligen att slaveriet var orsaken till välståndet i väst:

Människans egenvärde har inte alltid varit en självklarhet och är det fortfarande inte. Mycket av det välstånd vi har idag bygger på förtryck. Människor användes som slavar och naturresurser plundrades hejdlöst i kolonier som Europas länder med tvång lade under sig. Afrikas folk användes precis som Afrikas naturresurser – som handelsvara. Allt detta för att på billigaste sätt bygga upp välstånd i Europa och Amerika. Idag inser ledarna för många av världens länder vilka illdåd som utförts i den egna statens ungdom, och ber om ursäkt för dem. Det visar att vi är på rätt väg. Vi kan inte göra de massakrer som utförts på olika folk ogjorda, men vi kan styra in samhället på en väg som gör att något sådant aldrig kommer att hända igen.

Dvs de tror att man kan skapa välstånd genom våld. Men i verkligheten är det endast tänkande och produktion, som är orsaken till allt välstånd. Förmågan att våldföra sig är endast förmågan att förstöra. Det kan tyckas obetydligt att någon slänger sig med denna marxistiska syn på välstånd, men deras skepticism till förnuftet och därmed människans förmåga att forma om naturen är genomgående. CUF skriver:

Människan kan nyttja naturen för att uppnå sina syften, men vi kan inte tämja den. Varje gång människan försökt har naturen slagit tillbaka, hårt och urskillningslöst. Vi kan tycka att det är fel, eller orättvist, men det är en naturlag vi inte kan ändra på och det bästa vi kan göra är att anpassa oss efter de förutsättningar som finns. Alternativet är ett evigt krig mot naturlagarna, ett krig människan aldrig kan gå segrande ur. I vår strävan att saker ska inordna sig efter vår vilja glömmer vi nämligen att vi själva är en del av naturen.

Och: ”Dagens teknik ger oss unika möjligheter för att bedriva genetisk ingenjörskonst. Vi kan i laboratorier ta fram helt nya grödor som leder till att vi kan odla mat i svältdrabbade områden, och vi kan med genetikens hjälp utveckla nya och effektiva sätt att bota sjukdomar. Men myntet har en baksida. När vi experimenterar med gener riskerar vi få växter som vi inte vet något om, och som i värsta fall kan leda till att andra växter utrotas.”

Är man skeptiskt inställd till människans förnuft och därmed hennes förmåga att ”forma om naturen”, då är man förstås också skeptiskt inställd till vilken roll om någon förnuftet kan eller bör ha i människans liv. Och är man det, då är man förstås också skeptisk till människans behov av frihet qua förnuftsvarelse. Och om man i vilket fall som helst sätter naturen över människan, då spelar det ingen roll om man anser att människan har förmågan eller inte. Hon har nämligen ändå ingen riktig rätt att exploatera naturen. Hon har knappt tillstånd att göra vad naturlagarna ”tillåter” henne att komma undan med.

Det finns mycket fler tveksamheter och konstigheter i CUF:s program, men detta är nog ”höjdpunkterna”. Och med detta som bakgrund kan jag inte låta bli att ställa frågan: ”Står Fredrik Federley för detta?”

UPPDATERING: Fredrik Federley har varit vänlig att besvara frågan. Se kommentarerna.

Neokonservatismens kärna

På sistone har somliga objektivister rätteligen attackerat de neokonservativa som ideologiska fiender till Amerika (se t ex Yaron Brooks Neoconservatives Vs. America). Detta kan komma som något av en överraskning för somliga. För som Brook själv har noterat så för de neokonservativa gärna en pro-amerikansk retorik. Men man bör inte låta sig luras av retoriken. Man bör vara uppmärksam och läsa det finstilta. Man bör även förstå vikten av att tänka på vad som utgör deras fundamentala idéer och premisser. Man bör vara vaksam på de logiska implikationerna av det fintstilta. För det har ofta en helt avgörande betydelse.

Objektivister får ofta kritik för att göra ”orimliga” tolkning av t ex innebörden av det Kant säger eller Hume eller för den delen innebörden av libertarianernas anti-intellektuella och föraktfulla inställning till idéer. Men om man, som sagt, verkligen läser det finstilta och förstår innebörden – den fulla innebörden – då är vissa slutsatser oundvikliga. Ibland behöver man dock inte läsa det finstilta för att förstå. Ibland gör sig folk ovanligt tydliga. (Detta i sig själv gör dock att en del människor inte lyssnar eller tar det på allvar, med motiveringen att ”de menar det inte”. Men problemet är förstås att de gör det.)

Den fundamentala kritik som objektivister reser emot de neokonservativa är att de, trots all sin retorik, väsentligen står för kollektivism och altruism. Och att de har en fascination för begreppet ”plikt”. De anser att Amerika har en av historien given plikt att rädda världen eller åtminstone så många som möjligt. Det är historien som har gjort det till Amerikas ”öde” att vara en världspolis. Denna idé kan man naturligtvis inte motivera på rationella grunder. Det är inte bara det att pliktbegreppet som sådant vilar på irrationella grunder, hela idén om att USA har en altruistisk skyldighet att sörja för t ex irakiernas ödé, går inte att motivera på några som helst världsliga eller rationella grunder. Och den vidare implikationen av detta resonemang är förstås att individen har ingen rätt att existera för sin egen skull, att individen har ingen rätt till liv, frihet eller egendom, dvs att individen har inga rättigheter. Det är denna princip – principen om individens rättigheter – som USA grundades på, men det är denna som de neokonservativa motsätter sig och vill bekämpa. Detta illustrerar deras anti-Amerikanska kärna.

Det senaste exemplet på hur de neokonservativa ger uttryck för detta tankesätt ger David Gelernter från The American Enterprise Institute som skrev en artikel för den neokonservativa tidsskriften The Weekly Standard. I sin artikel ”No More Vietnams” har han en lång utläggning om hur man enligt honom kan förstå sig på debatten om Irakkriget. Nu har jag varken tid eller lust att reda ut alla missförstånd, förvrängningar, ekvivokationer, etc som Gelernter kommer med. Jag kan och vill dock kortfattat redogöra för hur en objektivist skulle kunna resonera om Irakkriget: ”Det är ett altruistiskt och därmed omoraliskt krig eftersom det inte tjänar vårt intresse att slösa tid, pengar och liv på att försöka sprida demokrati i Mellanöstern. Vad vi borde göra är att vi borde en gång för alla göra slut på rebellerna i Irak och sedan lägga allt krut på att göra slut på det växande hotet från Iran. Krig ska inte utföras för att rädda andra eller för att sprida demokrati. Nej, krig ska endast och allena ske i självförsvar. Krig i något annat annat sammanhang är inte bara altruistiskt, det är också en kränkning av individens rättigheter.”

Anledningen till varför jag upprepar detta resonemang, beror dels på att jag vill att folk ska förstå hur jag ser på detta och dels för att undvika missförstånd. Jag tänker nämligen citera Gelernters långa utläggning i sin helhet. Jag gör den nämligen ingen rättvisa om jag kortar ned den och väljer ut det ”väsentliga”; allt är precis lika väsentligt. Här är citatet:

IN THE ARGUMENT OVER IRAQ we can see reflected (like ominous headlights in a rearview mirror) one of the central disputes of modern times–between a traditional ”morality of duties” and a modern ”morality of rights.” Philosophers like to argue that these two worldviews are complementary. In fact they are contradictory. Each of these two worldviews yields an all-inclusive blueprint for society, with no room for further contributions.

Granted, it’s convenient to speak of one’s ”duty” to help the poor and one’s ”right” of self-defense. No contradiction there. But think it over and you will see that, by laying out everyone’s duties explicitly, you lay out everyone’s rights implicitly; and vice versa. You have a right to self-defense–or, to put it differently, a duty to use no violence except (among other cases) in self-defense. Both formulas reach the same destination by different routes. By means of the ”morality of duty,” you shape society the way a sculptor carves stone; by the ”morality of rights,” you shape it the way a sculptor models clay. Two different, contradictory techniques.

The morality of duties originated in Judeo-Christianity, the morality of rights in Roman jurisprudence. The Hebrew tradition knows about rights–but only in the context of covenants, where two parties each acquire rights and responsibilities simultaneously. America’s Founders and Framers spoke of rights, but might well have had this Judeo-Christian idea in mind.

But the modern preference for rights over duties has nothing to do with religion or covenants. And your choice between these two worldviews is important. Morality deals, after all, with how to conduct yourself–whereas a right ordinarily confers an advantageous position, to put it formally; having a right means that your will is favored over someone else’s. It’s therefore conceivable that the morality of duties is the one and only kind of morality; that a morality of rights is a contradiction in terms. It’s conceivable that a ”morality of rights” actually rejects morality in favor of some other way to organize society–I’ll call it ”rights-liberalism.” Rights-liberalism might be better than traditional Judeo-Christian morality, or worse, or neither, but in any case I believe it is not morality. In fact, proponents of rights-liberalism seem to believe (though they rarely say so point blank) that it is the next step beyond morality.

Even if you don’t care about religion, you might still choose the morality of duty, with its focus on an individual’s obligations, over rights-liberalism–which focuses not on your duty but on what is coming to you. Many Republicans and conservatives do prefer to discuss duties; many Democrats and liberals would rather talk about rights.

Now when you assign someone a duty, he is responsible for carrying it out; when you assign him a right, someone else is responsible for guaranteeing it. Rights-liberalism is a worldview that centers on ”make way for me”–and some find it unattractive for just this reason. ”Ask not what your country can do for you,” said JFK, ”ask what you can do for your country.” In other words: Don’t ask for rights, dammit; ask for duties. Nowadays Kennedy’s most famous line is dismissed as a routine call for good citizenship. But there is more to it than that. The statement was taken up with amazing enthusiasm. Every schoolchild knew it. The enthusiasm was partly because the line is catchy; it might also have reflected a deep-lying sympathy over the rising call for civil rights. But it’s also true that America in 1961 was just on the point of seeing traditional morality swamped by rights-liberalism. People felt what was happening. No doubt some felt, too, that Kennedy was sticking up for an older, better worldview that was on its way out.

We find this same deep disagreement over Iraq. Should we talk about America’s duty to protect itself, and do its best to protect other, weaker peoples? Or should we talk about Saddam Hussein’s right to develop weapons so long as they aren’t ”weapons of mass destruction,” and the Iraqi people’s right to life, liberty, and the pursuit of happiness?

The problem with the second formulation is that it blacks out whenever we reach the hard questions. Who will police the rights of Iraq, and guarantee the rights of Iraqis? The usual answer is the U.N. or some other multinational concoction. In other words: nobody. Sometimes we do leave things largely to the U.N. The Security Council has just voted to freeze the assets of four prominent Sudanese: the first punitive measures ever against instigators of violence in the Darfur region–which so far has killed hundreds of thousands.

When conservatives repossess the motto ”No more Vietnams,” it will be a perfect occasion to address one of the most important questions of our time. Is American policy based on rights or on duties? Is America in Iraq because of our duties or their rights? If ”their rights” is the answer, liberals are correct: We have stuck our necks out unnecessarily; we could just as easily have let someone else worry about it, the way France and Germany did. If the answer is ”our duties,” we had no choice. We had an obligation to take charge of our own safety in a world that is lousy with terrorists, and we had to face up to our obligations as the world’s strongest nation. And obviously we have duties in nations besides Iraq also. America doesn’t have the power to help everybody–which is no excuse for helping nobody.

American character is on the line. For the sake of this nation–of its good name, its big heart, the sacrifices of its many brave defenders, the genius of its creators–of its greatness, in short–conservatives had better not lose this fight. (”No More Vietnams”, David Gelernter, The Weekly Standard 2006/05/08, Volym 11, nummer 32)

Nu förstår ni kanske varför de neokonservativa faktiskt är fiender till Amerikanism och varför vi objektivister (och alla andra som värderar de idéer och värderingar som USA bygger på) bör ta avstånd ifrån dem.

Egoismens dag?

Dick Erixon om första maj:

1 MAJ – EGOISMENS DAG. Ingen dag på året präglas av egenintresset som just denna dag. Makten marscherar under röda fanor – i opposition mot ingen annan än sig själva. Facket kräver mer betalt och högre murar kring de jobb som finns, vilket gör det svårare för dem som står utanför att komma in. Ute i världen kämpar många människor för att slippa förtryck, men arbetarrörelsen står ofta på förtryckarnas sida och motarbetar dem som vill frihet i världen – USA. Men all denna egoism sveps i ord som solidaritet och jämlikhet. Med andra ord är det vi ser en bisarr gatuteater.

Dick Erixon har fel. Första maj är inte alls ”egoismens dag”. Åtminstone inte i den mening som Erixon antyder.

Att begära en högre lön är, i en normal kontext, i och för sig själviskt och inget fel. Tvärtom så är det helt rätt. Varför ska man inte försöka få så bra betalt man bara kan? Eller Erixon anser kanske att det är omoraliskt att vilja tjäna så mycket pengar som möjligt? Han kanske vill reglera lönerna? Han kanske vill straffbeskatta folk med höga inkomster? Han kanske tycker att VD:arnas löner och ersättningar är i grunden orimliga och omotiverad? Kanske ett utslag för ”motbjudande girighet”? Det är bisarrt löjligt av Erixon att inte själv se de tydliga implikationerna av det han säger.

Men i vilket fall som helst finns det en väsentlig skillnad att medelst facket tvinga fram överlöner. Och till skillnad från vad Erixon verkar tro så finns det faktiskt inget att vinna på en sådan strategi. Det leder nämligen endast till arbetslöshet och på längre sikt till en lägre levnadsstandard. Det leder dessutom till en otrygghet som inte ens fackets medlemmar undgår att ta del av. Detta i och med de själva skapar en arbetsmarknad som gör det svårt för dem själva att få ett nytt jobb.

Vår arbetsmarknad är ju präglad av arbetslöshet och otrygghet just nu eftersom facket har fått som de vill. Det ligger därför, tvärtom, i allas egenintresse att sträva efter en fri arbetsmarknad. Och det föreligger ingen konflikt mellan frihet och egoism. Tvärtom är det så att man endast kan försvara friheten konsekvent på egoistiskt grunder; det är egoistiskt med frihet och det ligger i allas egenintresse att inte bara verka för en fri arbetsmarknad utan för ett fullständigt fritt, laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Man kan tycka att detta är självklart, men tydligen är det inte det. Och det är kanske inte undra på att så många är emot frihet, om de nu tror, som Erixon att det inte ligger i deras egenintresse.

Dick Erixon borde tänka lite mer på vad det är han egentligen säger innan han publicerar det på sin blogg. Själv funderar jag ännu på om jag ska gå ut och demonstrera för en fri arbetsmarknad…

Hobbytänkaren

En debattör som kallar sig för ”hobbyliberalen” har nyligen tagit del av privat lektioner om Kants filosofi av Per-Olof Samuelsson. Grundligt har POS i vad som enligt mig måste betecknas som en enorm, ja nästan oförtjänt, generositet svarat på praktiskt taget alla frågor. Inte bara det han har även hjälpt denna människa med att förstå varför han har missförstått vad Kants filosofi går ut på, hur han ska lära sig att skilja på hans egen tolkning av Kants filosofi med vad Kant själv säger, osv.

Efter alla dessa gratislektioner säger denna ”hobbyliberal” helt plötsligt att han vill lämna Kant åt sidan, för att istället kunna be POS förklara, helst i ett jättekort och extremt lättläst inlägg, varför han tycker det är givet att objektiv kunskap är möjlig för människan. Man kan ana att hela frågan förutsätter att vår ”hobbyliberal” håller åtminstone sin egen felaktiga tolkning av vad Kant säger som premiss för frågan, varför det han egentligen frågar efter förmodligen är något i stil med: ”Hur kan du veta att vi kan veta någonting om tingen i sig (dvs så som vi uppfattar dem med hjälp av våra sinnen)?”

Jag kan förstås ha fel. Det är möjligt att ”hobbyliberalen” inte grundar sin fråga på denna ”kantianska” premiss, men givet att det nu är det, då lär svaret på hans fråga kräva något betydligt mer än ett kortfattat och lättläst inlägg för att reda ut. Det lär dels kräva fler gratislektioner i Kants filosofi, en utläggning om varför Kants argument för sitt synsätt är dåliga, en diskussion om sinnenas epistemologiska roll och om deras giltighet, en diskussion om objektivismens metafysik innefattande en redogörelse av t ex de grundläggande axiomen för all mänsklig kunskap, osv. Det är möjligt att POS kan svara på hans frågor utan att gå igenom allt detta. (Jag kan inte göra det. Men i slutändan spelar det faktiskt ingen roll. Varför? Jag ska förklara.

När objektivister och andra diskuterar blir det lätt som så att objektivister – med rätta – ber folk läsa Ayn Rands böcker först och återkomma med frågor senare. Då har alla nämligen samma kunskapskontext och man slipper förklara precis allt, man kan istället koncentrera sig på de specifika detaljer eller delar av filosofin som folk eventuellt har problem med att förstå eller acceptera. En del tycker att objektivister är konstiga för att de har ett sådant krav. Men egentligen är det inte ett dugg annorlunda än att be någon göra en redogörelse för hela Kants filosofi innan man inleder en diskussion om denna filosofi. (Eller för de som har svårt att förstå vad detta betyder mer konkret föreställ er att någon istället bad en fysiker förklara relativitetsteorin.)

Att Kants filosofi (eller för den delen relativitetsteorin) är på sina håll mycket svårare att redogöra för än Rands filosofi, är inte relevant här. Poängen är att även om någon lyckas göra en ganska kort och bra sammanfattning av vad Kants filosofi går ut på, så lär det oundvikligen följas av en massa följdfrågor som kommer till följd just eftersom det man gav bara var en sammanfattning. Man blev tvungen att utelämna detaljer som försvisso inte var lika viktiga som de man behöll i sin redogörelse, men som ändå kan visa sig vara viktiga för att kanske förstå en specifik aspekt av den stora bilden. Men om man själv är för lat eller snål eller dum (eller lite av varje) för att vilja studera Kants (eller någon annans) filosofi själv, då anser jag att man inte förtjänar något annat än korta sammanfattningar som lämnar mycket att önska när det kommer till detaljerna. Man förtjänar framför allt inte gratislektioner. (Är man uppmärksam kan man förstås komma väldigt långt på korta sammanfattningar av det här slaget. Faktum är att man kan komma väldigt långt, men bara om man som sagt är väldigt uppmärksam, är klyftig nog för att till fullo förstå alla implikationerna, och så vidare. Men det är allt annat än vanligt att folk är så pass klyftiga eller uppmärksamma.) Men vad säger då ”hobbyliberalen” efter POS har varit så sjukt generös som han har varit? Jo han bad, som sagt, POS att förklara varför han tror att objektiv kunskap är möjlig. Men han lägger också in en liten reservation. Jag citerar:

Uppsatser och böcker kan nog vara bra. Men det brukar för mig vara mer fruktbart att föra en diskussion där man steg för steg kan resonera om alla ingående delar. Annars blir det lätt så att man famlar sig igenom en textmassa och inte förstår riktigt allt. Bättre att resonera sig igenom steg för steg tycker jag.

Låt mig översätta detta till ren svenska: ”Jag är för lat eller snål eller dum (eller lite av varje) för att vilja läsa uppsatser och böcker själv, jag vill istället att någon snäll farbror ska skriva alla svaren på pannan åt mig. Helst ska svaren vara kortfattade och enkla (så att jag inte famlar bort mig) och att insikterna helst ska nå mig utan någon som helst ansträngning, ja, helst på ett ”direkt” sätt, utan att behöva gå igenom någon ”process” av mitt medvetande (för jag har inte så lätt för att förstå allt).”

Nu kanske någon tycker att jag är lite orättvis mot ”hobbyliberalen”, men jag bör då påpeka – för vad min lilla auktoritet är värd – att jag har debatterat med denna personen i flera år på ett annat forum (Frizon). Och under alla dessa år har jag sett massvis med exempel på evasioner och oärligheter från denna person. Nej, jag har ingen samling av citat som jag kan bjuda er på, så här får ni helt enkelt bara ta mig på mitt ord. Men jag kan ge er ett exempel. Vid ett tillfälle avfärdades objektivismen av ”hobbyliberalen”, inte för att han själv hade lagt ned någon möda på att försöka förstå vad filosofin går ut på, utan för att han enligt egen utsaga hade fått höra via en vän som studerade filosofi att han minsann inte gillade Rands filosofi. Så här skrev han:

Som du förstår så har jag bara ett visst allmänintresse av filosofi, det är inget jag ämne jag studerat i detalj. Jag har däremot en god vän som studerat filosofi under två år och som jag under min fas som randroid (fem år sedan nu, på den tid jag skrev under pseudonymen Hank.Rearden) rekkomenderare att studera Rand. Han har ingått ett betydligt djupare studium av objektivismen och menar att Ayn Rand alls inte var en särdeles djup tänkare. Han menar bland annat att Rand inte FÖRSTÅTT sig på Poppers falsifikationism som ett sett att skilja mellan vetenskap och ovetenskap. Om jag förstått saken rätt så har den allmänna synen på Rand, i den mån hon granskats av filosofer knutna till akademiska institutioner, förklarats vara en tämligen osofistikerad filosof.

Det finns så många saker som är fel och olämpligt med detta citat att jag inte vet var jag ska börja. Men jag vill att ni noterar ett par saker. Hur kommer det sig att den här killen som för fem år påstods sig vara en ”randroid” (som är en förolämpande beteckning för objektivister), idag inte ens begriper aspekter av filosofin som måste ses som oerhört fundamentala (möjligheten till objektiv kunskap)? Hur kommer det sig för övrigt att trots att han själv säger sig ha studerat objektivismen måste han vända sig till en annan vän som inte gillar henne eftersom hon inte är en ”djup tänkare” (vad det nu betyder), eller för att akademiker tycker att hon är en ”osofistikerad” filosof? Osofistikerad, enligt vilken standard? Inget svar…

Nej, ”hobbyliberalen” har inga ärliga intentioner med alla sina frågor. Det bästa svaret till den kommentar som ”hobbyliberalen” kom med ovan, gav för övrigt min gode vän Per Nilsson som skrev:

Folk som har ”faser som randroider” vid 15-årsåldern och sedan dumpar filosofin brukar sällan vara speciellt pålästa om vad exempelvis axiom är. Det mest häpnadsväckande är dock inte med vilka falska antaganden som filosofin kritiseras utan måttstocken för dess värde; vad akadmiker och kompisar anser om den. Sociala metafysiker finns det redan ett överflöd av – jag tror att du slösar bort din värdefulla tid, käre Carl. Att vilja studera filosofin _själv_ och bedöma den _själv_ är enligt mig själv ett minimikrav. (Dock är det VI som är mantrarabblare och papegojor, enligt dessa…)

Per har rätt, så därför ska jag inte slösa bort mer av min värdefulla tid på ”hobbyliberalen”.