Det finns det de som har fått för sig att makt över andra människor är något de bör sträva efter om de bara vore ”själviska” nog. Varför gör de det inte? Därför att de har blivit fostrade till att tro att det finns bara två alternativ: antingen så offrar man sig själv för andra (altruism) eller så offrar du andra för dig själv (”egoism”). Samtidigt har sett till att fostra dem till att tro att det är moraliskt sett bättre att vara ett offer själv, än att offra andra. (Det faktum att den överväldigande majoriteten av normala människor inte får ut någonting av att se sina grannar lida och dö för sin egen skull, gör denna tanke extra tilltalande.) Så det är av strikt altruistiska skäl som folk avstår från att bete sig som rena skitstövlar. Eller det sägs så i alla fall. Notera här att för att detta resonemang ska fungera måste man anta att människor vill vara hänsynslösa skitstövlar som är villiga att kliva över lik för att nå sina mål (vilka de än må vara) och att det faktiskt, objektivt sett, ligger i deras egenintresse att vara skitstövlar. Men ingen har någonsin bevisat att människor i allmänhet vill vara skitstövlar (just eftersom de flesta människor, av olika skäl, inte är sadister till naturen) eller att det på något sätt skulle ligga i ens objektiva egenintresse att vara en sådan. Kom ihåg att bara för att man känner för att göra någonting, betyder inte att det är objektivt sett i ditt egenintresse. Vad som är objektivt sett i ditt egenintresse bestäms av vad som objektivt sett tjänar ditt liv qua människa, inte dina (sadistiska) känslor.

Hur kommer det sig, för övrigt, att sanna rationella egoister inte har någon tillstymmelse till lust att bli diktatorer, eller att ljuga och bedra, eller att mörda och våldta? Med andra ord, att vara hänsynslösa sadistiska skitstövlar. Varför har de inga sådana begär? Varför ser de inget värde i att ha makt över andra människor? Därför att de inte känner något behov av det överhuvudtaget. De känner inget behov av det eftersom de är självständiga människor som lever av egen kraft. De är självständiga människor eftersom de vet att deras överlevnad hänger på deras egen förmåga att tänka. (Om man inte tänker själv, tänker man inte alls.) De söker kontroll över naturen, inte andra människor. De vet att det är naturen de måste ”bemästra” för att kunna bedriva sin produktion och skapa de värden som hennes liv och lycka bygger på. I den mån de är framgångsrika beror det på deras förmåga att medelst deras förnuft komma på ett sätt att ”bemästra” naturen till deras egen fördel. Dessa produktiva människor till rationella egoister har ett centralt syfte i deras liv som skänker dem en ständig mening och målsättning i livet. De behöver därför inte andra människor; deras lycka kräver inte andra människor. Eftersom de är kapabla att leva känner de sig därför värdiga att leva varför de också en god självkänsla. Rationella egoister av denna sort är därför lyckliga även om de ännu inte har hunnit uppnå alla sina konkreta värden och mål i livet. Varför? Därför att de vet att de kan nå sina värden. De vet det därför att de är moraliska och därför – enligt människans liv som standarden – praktiska.

Notera att maktmänniskor som Mao är den sorts människor som hade gått under på en öde ö. Varför? Därför att i den mån de inte kan och/eller vill tänka och producera på egen hand är de dödsdömda. Detta illustrerar att deras sätt att leva inte är förenligt med människans liv. Vidare är det så att deras dåliga eller icke-existerande självkänsla driver dem till att ständigt vilja fejka ett, precis av samma anledning som sexmissbrukaren ständigt söker fejka ett. Det är detta de försöker de göra genom att skaffa sig makt över andra människor. Genom att ha makt över andra försöker de intala sig själva: ”Jag har makt över tillvaron, jag är duglig, jag är kapabel”. Men det fungerar inte eftersom det bara gör dem påminda om att de är odugliga att handskas med verkligheten själva. (Precis samma sak händer med rånaren som för varje pryl han köper för sina stulna pengar endast gör sig påmind om sin egen oförmåga.) Så ju mer de försöker, desto mindre skäl har de att vara stolta över sig själva. Tvärtom har de desto större skäl att förakta sig själva. I övrigt lider diktatorn av ungefär samma problem som den parasitiska dagdrivaren (ett problem som drabbar en förmögen playboy lika mycket som en arbetslös bidragstagare). Eftersom han inte har någon produktiv karriär så har han inget övergripande syfte i sitt liv och inga meningsfulla mål. Därför är hans liv tomt på mening. Det är väl dokumenterat att arbetslösa och dagdrivare mår sämre både fysiskt och mentalt än de arbetande. De är inte lyckliga, utan olyckliga. Många är deprimerade och en del begår till och med självmord. Så att han lyckas överleva genom att parasitera på andras arbete och tänkande, gör inte hans självkänsla ett dugg bättre. Det beror på att så länge han känner att han ”måste” leva genom våld och parasitism, istället för genom sitt eget arbete och tänkande, är han fortfarande oförmögen att leva av egen kraft. Så länge han är oförmögen att leva av egen kraft kommer han att känna sig maktlös och värdelös. Därför kan och kommer han att inte bli lycklig.

Rent existentiellt vill jag göra följande tillägg beträffande livet för en diktator. Det är ett faktum att ledarna i en diktatur inte är skonade från våldet som styr hela samhället. Hela historien är fylld av revolutioner, inbördeskrig, mordförsök, kupper, utrensningar inom de egna leden, etc. Att diktatorn själv blir diktator är ofta verket av att han har haft turen på sin sida och lyckats spela sina kort helt rätt. Men just eftersom diktatorn själv vet hur det går till, vet han att han själv kan bli offer för samma fula spel. Även som diktator fortsätter han att spela rysk roulette med sitt liv. Det är inte bara så att andra maktmänniskor drivs av att vilja få makten och att de är villiga att kliva över lik för att få den. Många lär dessutom ständigt hata diktatorn eftersom han har gjort deras liv till ett helvete, varför diktatorn alltid har fiender som vill göra slut på honom. Dessa lär inte ha svårt att hitta allianser inom diktatorns egna led, där det finns mördare av samma skrot och korn som även de inte har några problem med att ljuga och mörda sig fram till makten. Se på de ständiga mordförsöken på Hitler eller Stalins utrensningar inom kommunistpartiet. Alla diktatorer vet att om de inte är vaksamma kan de när som helst få smaka på sin egen medicin; som en kåkfarare känner de ett ständigt behov av att hålla ryggen fri. Det är inte undra på att sådana som Hitler och Stalin blir paranoida. Det är, på grund av sakens natur, mycket troligt att alla diktatorer i någon grad drabbas av denna kroniska eller liknande rädsla för att bli mördad (utöver den metafysiska rädsla för verkligheten som alltid annars plågar deras liv), varför de alltid känner sig tvungna att ständigt utkämpa strider mot verkliga eller inbillade fiender. Lenin, Stalin, Mao var av allt döma inte några lyckliga människor; de var i själva verket fullständigt oförmögna till lycka. (Vi kan för övrigt se exakt samma fenomen inom den organiserade brottsligheten där våldet också är den styrande principen. Ledare för olika gäng och organisationer röjs ständigt undan med våld; utrensningar inom ”familjen” och mellan gängen sker ständigt för att säkra ”lojala” band. De nya ledarna som har tagit sig till toppen genom våld har på vägen ofta skapat sig en massa nya fiender som bara väntar på sin chans att slå tillbaka hänsynslöst.)

Låt mig avsluta med följande sammanfattning. Lyckans villkor är inte subjektiva, de är objektiva. De är objektiva eftersom livets villkor inte är subjektiva, utan objektiva. Och att sträva efter liv och att sträva efter lycka är inte två olika saker; de är snarare två olika aspekter av en och samma strävan. Livet liksom lyckan kräver tre grundläggande värden: förnuft, syfte och självkänsla. På grund av sakens natur kan därför inte bankrånare, knarkare, alkoholister, sexmissbrukare eller diktatorer bli lyckliga inte ens om och när de väl lyckas med att nå sina irrationella värden. Och mycket riktigt är de inte heller lyckliga. Endast för rationella egoister är lyckan möjlig. Sanna rationella egoister söker nämligen inte lyckan i knark, alkohol, meningslöst sex, tröstätande, bankrån eller i makt över andra människor. De söker istället sin lycka i rationell och produktiv verksamhet, i att bemästra och behovsanpassa naturen för deras liv och lycka.

Det finns de som vill hävda att moralprinciper, såsom rättigheter, är helt meningslösa. De vill hävda att det finns fördelar med att kränka principer, rättigheter, etc. De vill använda denna fördel som ett argument emot kapitalism, rättigheter och objektivismen. De kan gå med på att det inte finns några fördelar med att systematiskt genomföra ”tillräckligt stora” kränkningar av individens rättigheter (mord, socialism, etc). Men de envisas inte desto mindre med att det åtminstone kan finnas fördelar med det på marginalen för en enskild individ. Deras resonemang är så här: Om jag stjäl lite grann, då kommer det endast att ha en marginell inverkan på mitt offer, att det är praktiskt taget obetydligt, men för mig kan det faktiskt vara tillräckligt betydelsefullt, varför det lönar sig. Alltså är det rationellt att stjäla under sådana här omständigheter.

Men detta sätt att resonera håller inte. Varför?

1. Vikten av moralprinciper. När man gör det går man från en princip till en annan. I detta fall går man från principen om individens rättigheter och principerna för mänsklig överlevnad, till ”principer” som är helt oförenliga med dessa principer. Detta får konsekvenser eftersom det betyder att det de gör är faktiskt dåligt och skadligt, i längden, inte bara för deras offer (om än bara lite) utan även för de påstådda förmånstagarna. De säger, utan att vara medvetna om det, i princip: ”_Lite_ gift har ingen dött av!” Sedan konkluderar de att det är ”praktiskt” att ta lite gift, på marginalen. Men de ignorerar och evaderar det faktum att de samtidigt åstadkommer en gradvis, men inte desto mindre verklig förstörelse för dem (och alla andra), på marginalen. (Och om folk tycker detta är ”trams”, då kan man ju lika väl rekommendera folk att aldrig någonsin spara pengar eftersom en låg ränta är ”bara” en gradvis, om än verklig, ökning av ditt sparade kapital. Eller ta en sådan sak som att handla ett paket cigaretter dagligen eller, som jag gjorde för ett par år sedan, 1,5 liter coca cola om dagen. Jag upplevde det som att det endast fanns fördelar för mig, på marginalen, om jag såg på den njutning jag fick ut av att dricka coca cola dagligen. Men jag ignorerade eller evaderade den precis lika verkliga, men marginella, försämringen av min figur och hälsa som följde.)

2. The Broken Window Fallacy. Man försöker gärna påskina att fördelarna är större än nackdelarna (för offret) och att det därför lönar sig. Men det beror på att man endast fäster blicken på de direkta konsekvenserna; man ignorerar de indirekta som man inte ser för tillfället. Jämför med inflation som kan ske gradvis och som kan gynna somliga till en början, men på sikt missgynnar alla. Många bäckar små gör till slut stor skada, men detta tar lång tid för att folk ska se det, och därför tror de att de kommer att komma undan med livet i behåll.

3. Slippery slope. Folk som vill strunta i rationella moralprinciper använder alltid argumentet att skadan bara är marginell, att deras offer därför klarar av det, och givet alla påstådda ”fördelar” med att exempelvis kränka individens rättigheter på ”marginalen”, är det en ”no brainer” vad man bör göra. Men eftersom man har övergett alla rationella principer, och nu vägleds av rakt motsatta principer, och dessutom tror att man kan vinna något på det, då blir det väldigt lätt så (vilket massor med historiska exempel visar på), att man tar ytterligare ett steg, sedan ytterligare ett steg, och till slut är skadan allomfattande. Ta som exempel momsens historia i Sverige. Momsen var från början bara en liten temporär skatt, men idag utgör den en väldigt hög skatt på allt vi handlar och likaså en väldigt stor inkomst för staten. Varje höjning motiverades just eftersom ”skadan” för den föregåenden höjningen var så marginell eller ”osynlig” (eftersom konsekvenserna inte syntes förrän långt senare). De ignorerar också att eftersom de har övergett principen om individens rättigheter, med allt det innebär, öppnar man upp även för att andra än en själv ska kunna lobba för politikerna om sina ”intressen” som skadar andra direkt, dem själva inkluderade. Och det finns absolut ingenting de kan säga emot dessa människor som ju bara använder samma argument som de själva använder sig av: ”Det är bara 5% skatt, du klarar det.” Men när hundra lobbygrupper slåss om våra pengar betyder dessa 5% snart betydligt mer.

4. Inkonsekvens. Det faktum att de inte vill vara konsekventa och löpa hela linan ut är ett bevis för att de inser att deras policy egentligen är självmordsmässig. Ta t ex de som förespråkar statliga minimumlöner. De förnekar ofta att det har skadliga effekter, att det t ex skapar arbetslöshet med alla problem det innebär för de arbetslösa och alla andra. Men om de nu är så säkra på det varför föreslår de då inte bara att man höjer minimumlönen för alla så att alla tjänar 1 000 000 i timmen? Poängen är att på marginalen är skadan lika verklig, bara inte lika omfattande. Men bara för att den inte är lika omfattande betyder inte att den inte existerar. Jämför även med en irrationell inflationspolitik som ingen vill konsekvent tillämpa (eftersom det skulle innebära att hela det ekonomiska systemet kollapsade) eller med skatter (ingen vill ha 100% skatt eftersom det skulle förstöra ekonomin), etc. Jämför även med tullar. Den företagare som skyddas av tullar kan endast vinna på det, på kort sikt, så länge man inte är konsekvent med politiken. Dvs så länge man inte inför tullar på allt och alla och så länge han fortfarande kan köpa bättre produkter från alternativ inom samma bransch som han själv är verksam inom. Men notera att när man väl har övergett principen som förbjöd tullar och andra statliga interventioner, då finns det inte längre någonting som stoppar andra från att lobba till sig samma tullar, vilket placerar honom i en position där han blir tvungen att låta sig vårdas av dåliga läkare (som ju endast är verksamma eftersom de skyddas från av konkurrensen av bättre läkare), eller köpa sina egna undermåliga produkter (eftersom han har blivit skyddad från konkurrensen av bättre alternativ), eller köpa otroligt dyra och fula kläder (eftersom de dåliga klädproducenterna har blivit skyddade från de bättre), etc.

5. Värden är objektiva. En annan viktig poäng som ofta ignoreras här är att värden är objektiva, inte intrinsikala eller subjektiva. De som antar att det finns några verkliga fördelar eller värden av att t ex införa skatter på rika för att förse de fattiga förortsbarnen med ”gratis” utbildning, gör det ofta med utgångspunkten att det antingen är ett egenvärde i att sjukvården är gratis (intrinsikalism) eller också för att de bara känner att det är ett värde (subjektivism). Men så är det inte. Om det inte har något värde för offren, då har det inget värde alls. Och eftersom skattebetalarna betalar under tvång är det inte uttryck för en värdering; en värdering är inte möjlig under tvång. Tvång och förnuft är oförenliga med varandra och av exakt samma anledning är också tvång och värden oförenliga med varandra; man kan inte tvinga någon till att acceptera någonting som ett värde under hotet av en pistol; en pistol är lika lite ett argument för detta som för något annat.