Då och då stöter jag ihop med människor som envisas med att säga att Ayn Rand trodde på ”objektivt bra musik”. Jag vet inte var de har fått det ifrån, men var de än har fått det ifrån så har de inte fått det ifrån Ayn Rand själv. Min egen gissning är att folk får det ifrån andra okunniga Randhatare till nyliberaler som i sin tur av ren illvilja bara hittade på det. För varje gång jag hör folk säga detta är det just från folk som är nyliberaler, som är okunniga om Ayn Rand, och som sedan använder just detta som ett skäl att avfärda henne, eller i alla fall för att förhålla sig skeptiskt till henne som tänkare.

Ayn Rand menade att det idag inte finns några kriterier för vad som utgör objektivt bra musik. Hon lade emellertid fram en hypotes för vad ett sådant kriterium skulle kunna vara, men det var som sagt bara en hypotes. Jag tänker inte gå in på hypotesen här (den är ganska komplicerad), utan nöjer mig med att kortfattat citera vad Rand hade att säga om objektiva estetiska omdömen beträffande musik:

In listening to music, a man cannot tell clearly, neither to himself nor to others — and, therefore, cannot prove — which aspects of his experience are inherent in the music and which are contributed by his own consciousness. He experiences it as an individble whole, he feels as if the magnificent exaltation were there, in the music — and he is helplessly bewildered when he discovers that some men do experience it and some do not. In regard to the nature of music, mankind is still on the perceptual level of awareness.

Until a conceptual vocabulary is discovered and defined, no objectively valid criterion of esthetic judgement is possible in the field of music. (”Art and Cognition”, The Romantic Manifesto, s 55.)

Där har ni det, svart på vitt.

Naturligtvis kan vi bedöma t ex musikaliska prestationer och musiker på strikt tekniska grunder såsom hur bra de är på att spela sina instrument. Men det är inte detsamma som att döma musikens estetiska värde. Vi kan t ex inte säga sådana saker som att det känslomässiga innehållet i en låt är bättre än i en annan låt.

Denna helt felaktiga föreställning om Ayn Rand används naturligtvis för att även smutskasta henne som person. Det finns t ex berättelser om hur folk som inte delade hennes musiksmak blev utfrysta eller retade. Men detta stämmer inte i verkligheten. I verkligheten är det som så att personer som Alan Greenspan och Leonard Peikoff inte alls hade samma smak som hon, utan att de fick lida något för det. Det är i detta sammanhang värt att notera att den främsta källan för den här sortens anklagelser är Barbara Brandens The Passion of Ayn Rand. Vi vet numera också vilken lögnhals Barbara Branden var.

Om man inte håller med Ayn Rand är det OK, men man bör vara ärlig i sin kritik. Man bör grunda sin oenighet med henne på fakta, inte på illvilliga rykten, eller på vad ens nyliberala kompis har sagt eller hittat på. Man bör ta reda på fakta först.

Yaron Brook från Ayn Rand-institutet levererade för lite drygt en vecka sedan ett tal med ovannämnda tema:

Conservatives often present themselves as ”pro-business” and ”pro-free market”—i.e., in favor of an economic system that enables productive businessmen to flourish. Yet, in reality, Dr. Brook observes, conservatives support many anti-business policies, from antitrust prosecution to ”windfall” taxes on profits—policies that hurt this nation’s most innovative and successful businessmen.

Conservatives are anti-business in practice, Dr. Brook argues, because they accept an anti-business moral theory—a religious morality that upholds a life of renunciation and sacrifice, and thus advocates a government that shackles, taxes and punishes the pursuit of material success in this world. What America’s productive businessmen need—and, in fact, what all of us need—Dr. Brook explains, is a moral philosophy that regards the creation and enjoyment of wealth as a virtue.

Det går nu att lyssna på, alldeles gratis, på www.AynRand.org. Det enda som krävs är att man är en registrerad besökare. Men att bli en sådan är gratis.

Greg Perkins skrev för ett par dagar sedan ett bra inlägg, hos Diana Hsieh, om relationen mellan rationell egoism och sådana företeelser som vänlighet, generositet, och välgörenhet. Perkins har tröttnat på att hela tiden behöva inta en defensiv position i frågan om hur man som rationell egoist ska ställa sig till dessa ting. Han noterar emellertid att föreställningen om att det är altruisterna som så självklart är de välvilliga och egoisterna som inte är det, är helt bakvänd. Han skriver:

It is the selfish egoists who are naturally inclined to kindness, generosity, and charity, while the selfless altruists are not.

See, we egoists are all about trading on every level and in every way — people can be very valuable to us. Our friends, associates, lovers, and so on all stand in mutually-beneficial relations to us, and we look forward to meeting new people who can do the same. Nobody has an automatic claim on us, so duds we discover can be dismissed — and if someone actually demands sacrifice, we shrug them off as morally confused. So it is easy and natural for us to look well upon those close to us (and at least neutrally on those we don’t know) and express our esteem for them and their actual or potential value in the form of kindness, generosity, and charity. Especially when it is an expression of our more important values. Acting this way can be good and is indeed ”no big deal,” so we certainly don’t need to have it drilled into us. We are naturally predisposed to (appropriate) use of kindness, generosity, and charity.

But not so for altruists. If you’re an altruist, people are needy. So fundamentally needy that you’ve got an entire moral code built around that fact. Everybody has an automatic moral claim on you — every need that goes unmet is an unfulfilled duty weighing down your soul, and every value you enjoy is a source of guilt. Talk about an excuse for repression! To the degree you live up to your moral standard you push toward death by giving up values; to the degree you don’t, your self-esteem falters for not acting as you should. Sure, that impossible standard can be used as a basis for kindness, generosity, and charity… But then it only underscores how everyone around you is a threat to anything of value you have. It is easy to come to see people and their actual, potential, and even imagined needs as albatrosses. It is easy to grow to resent them, dreading the inevitable moment they voice a need you’ll be duty-bound to fill. Being already obligated to sacrifice to others’ endless needs, these further reminders of that fact (or of your moral failing for not acting on it) only emphasize the conflicts of interest that altruism sets up, and invite a struggle to suppress the natural reaction, ”Be kind to such people? Get out of my face!” (A memorable line.)

Väldigt sant.

Vad är ärlighet? Ärlighet är vägran att fejka verkligheten. Det handlar om att inte låtsas som att verkligheten är någonting annat än vad den är. Det handlar med andra ord om att hålla sig till sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Ärlighet är ett uttryck för rationalitet eftersom ärlighet handlar om att erkänna att verkligheten är det enda som finns. Ärlighet är en dygd eftersom människan måste hålla sig till verkligheten för att kunna överleva. Att låtsas eller ljuga eller fejka verkligheten är därför någonting som inte är moraliskt eller lämpligt. De som söker fejka verkligheten gör det i regel därför att de tror sig kunna vinna någonting på det. Men de enda de lurar är sig själva.

Det enda som händer när man fejkar verkligheten är att man förklarar krig med verkligheten. Man gör verkligheten till sin fiende. Och ett krig med verkligheten kan ingen vinna. Det beror på, som jag har indikerat i min diskussion om integritet, att verkligheten är en sammansatt helhet. All vår kunskap är sammanvävd eftersom verkligheten är en och samma. Du kan därför inte börja ljuga om en sak utan att det också gör dig, förr eller senare, tvungen att börja ljuga om någonting annat. Så en lögn föder en ny lögn. Jag kommer senare att återkomma till denna princip lite senare.

Det är inte möjligt att fejka till sig ett värde. Det beror på att det overkliga är overkligt och därför inte kan ha ett värde. När man söker vinna ett värde genom att fejka verkligheten, då kommer man att sätta sina värden ”över” verkligheten på ett sådant sätt att det endast kan sluta i att man får en konflikt mellan verkligheten och sina värden. När du har ett begär för det overkliga (rikedomar som inte är dina, oförtjänt kärlek, det falska intrycket av att du är en hjälte, osv), då kommer du att få en konflikt mellan dina begär och dina värden. Det enda detta kan resultera i är frustration och olycka. Frustration eftersom dina overkliga värden är bortom räckhåll. Olycka eftersom i den mån du når dem, kommer du inte att kunna uppskatta dem som om de vore genuina värden.

Ett exempel på det senare är om du t ex genom att ljuga om sina meriter lyckas få ett jobb som man inte kan utföra. Även om du vinner detta påstådda värde, nämligen jobbet, kommer du inte att kunna få ut någonting av det eftersom du nu står inför en arbetsuppgift du inte kan utföra. Så du lär få slita som en dåre för att överhuvudtaget prestera på en nivå som gör att du precis undviker att få sparken. Även om du skulle, mot all förmodan, prestera så pass bra att du blir befordrad, då kommer ditt arbete bara att bli ännu mer frustrerande av samma anledning. Eftersom du inte är lämpad för arbetet kommer du varje dag att ha en enorm press för att inte bli avslöjad som den medelmåttan du är. Du kommer att gå till jobbet ställd inför fasan att hamna i en situation som du borde kunna hantera, men som du i verkligheten inte är kompetent nog för att kunna hantera. Allt eftersom tiden fortlöper kan du komma att hata ditt jobb och hela din tillvaro. Även om du trots allt detta ändå står ut med situationen på grund av t ex den höga lönen och det goda anseende din position ger dig i dina grannars och kollegors ögon, kommer inte ens detta i slutändan att vara av något värde för dig. Du vet ju själv vem du är. Du vet att det dina grannar ser hos dig inte är sanningen. Så även om du kanske lyckas lura din arbetsköpare, dina kollegor och dina grannar – till det ”låga” priset av att du har skapat en situation som du hatar – så vet du med dig att du inte kan lura dig själv. Det overkliga har inget värde.

Som jag skrev tidigare är verkligheten är en sammansatt helhet. Så varje försök att ljuga sig till ett värde, kommer att innebära att man förklarar ett krig mot verkligheten – ett krig som man inte kan vinna. Det beror på, vilket jag också antydde, att varje lögn har en tendens att ge upphov till en ny lögn. Varje ny lögn kommer inte bara att gå stick i stäv med ännu en aspekt av verkligheten, ju mer du ljuger desto större blir också risken att du måste backa upp dina lögner, ännu fler lögner, lögner som inte bara löper risken att bara krocka med fakta utan även med någon av alla dina andra lögner.

Ett exempel: Ponera att du rånar en bank och nu helt plötsligt har en massa pengar. Om du nu börjar spendera dina pengar, lär ju alla dina vänner undra var dina pengar kommer ifrån. Så du måste ljuga om var du har fått pengarna ifrån. Säg att du ljuger om att du har fått ett nytt välbetalt jobb. Vilket jobb? Var då? Vad tjänar du? Vad gör du på jobbet? Vad heter företaget? Vad är numret till ditt kontor? Varför har du inte berättat detta förrän nu? Du måste troligen att behöva ljuga om allt detta. Om du hittar på namnet på företaget, då lär du behöva ljuga om varför det inte finns i telefonkatalogen eller om dess adress. Om du ljuger om ett riktigt företag kommer varje person som faktiskt jobbar på det där företaget att utgöra en fiende för dina lögner. Varje sådan person kräver av dig att du är redo att hitta på en ny dröse lögner, för att de aldrig ska upptäcka de andra lögnerna. När ditt rånbyte väl är slut, då måste du ljuga om att du har fått sparken – från jobbet du aldrig hade. Hela tiden står du inför risken att du måste ljuga, och ljuga för att backa upp dina andra lögner, eller för att förklara bort dina andra lögner för att få lögnerna att passa ihop med varandra, osv. Risken är alltså väldigt stor att du inte kan komma undan.

(Även om du mot all förmodan skulle klara av att hålla reda på alla dina lögner, så kan du, som i exemplet ovan, inte ljuga för dig själv. Du själv vet att ditt rånbyte inte representerar det som andra ser hos dig: nämligen en inkomst förtjänad av ditt eget tänkande och arbete. Du vet hela tiden att du är en värdelös simpel tjuv och att ditt liv bokstavligt talat är en enda stor lögn – och att inga lögner i världen kan förändra detta faktum.)

Ett annat exempel: Ponera att du fuskar på ett prov. Du klarar provet och kan nu gå vidare till nästa kurs. Men eftersom du inte pluggade inför förra provet är du nu inte redo för nästa kurs. Så även om du inte ljuger för någon annan, har du på grund av ditt försök att fejka till dig ett oförtjänt godkänt på förra provet, hamnat i en situation där du antingen måste fortsätta att fuska för att klara nästa prov, eller också plugga extremt mycket för att komma i kapp och göra dig redo inför nästa prov. Om du väljer det senare, då betalar du priset för att du försökte fuska dig till ett värde. Om du väljer det förra, då kommer du fortfarande att få betala och då talar jag inte bara om risken för att bli upptäckt med alla problem det innebär. Jag talar om det faktum att du får ett betyg i ett ämne, som inte representerar din faktiska kunskap och som du därför inte kan utnyttja i verkligheten. Även om det ser bra ut på pappret när du t ex ska söka jobb med dina betyg, kommer du, som i exemplet ovan, inte att vara bra på ditt jobb eftersom du saknar kompetensen som krävs. Det overkliga har inget värde.

Det finns också andra destruktiva aspekter med att vara oärlig. Den som är oärlig inför andra förlorar sin självständighet. När hans liv kretsar kring lögner då sätter han andra människor framför sin eget grepp om verkligheten. Men det är inte bara som så att han sätter andra människor först – han sätter de lättlurade, godtrogna, naiva, okunniga eller rentav dumma människorna först. Så när han tror sig komma undan genom att ljuga för dessa, har han i själva verket satt sig själv i en situation där han blir slav under de okunniga och godtrogna, samtidigt som verkligheten och andra rationella och kunniga människor blir hans fiender. Eftersom han sätter sina värden ”över” verkligheten, är hans integritet dvs lojalitet till rationella moralprinciper, i bästa fall meningslös och i värsta fall i direkt konflikt med hans värden. Han är uppenbarligen inte produktiv eftersom han söker överleva genom att på olika sätt lura och bedra andra människor. Han är lika uppenbarligen inte rättvis eftersom han tar från dem som har förtjänat sina pengar, för att ge till dem som inte har gjort det. Osv. Oärlighet är alltså någonting som krockar med alla dygder, dvs alla moraliska principer som människans liv förutsätter, och som därför omöjliggör alla värden. Det bör nu framgå varför det inte är moraliskt eller praktiskt att försöka vinna värden genom att vara oärlig gentemot andra.

Ärlighet handlar inte bara om att vara ärlig gentemot andra, det handlar framför allt om att vara ärlig gentemot sig själv – intellektuellt ärlig. Kom ihåg att ärlighet är en dygd just eftersom vi behöver hålla oss till sanningen, till verkligheten och anpassa oss efter den om vi ska vara framgångsrika i våra liv. Intellektuell ärlighet är alltså viktigt eftersom vi måste veta vad som är sant och riktigt, för att veta vad det är vi bör göra för att överleva. Därför är det en moralisk last att acceptera motsägelser i sitt tänkande, att evadera sina slutsatser, att låtsas som att verkligheten är någonting annat än vad den är. De som tror att de gör sig själva eller någon annan en tjänst genom att inte se sanningen, bara för att man är rädd för att den ska göra ont lurar bara sig själv i att tro att de bokstavligen kan undvika den smärtsamma verkligheten genom att blunda inför den. Det är denna mentalitet som ofta finns bland de föräldrar, framför allt mammor, som låter sina barn blir sexuellt utnyttjade av sina män eftersom de inte vill tro på den hemska sanningen. Det är denna mentalitet som gör att folk som upptäcker en klump i deras kropp och som av rädsla för att deras misstankar om cancer är korrekta, vägrar söka sig till en läkare, vilket gör att cancern till slut sprider sig och inte längre går att bota. Det bör nu framgå varför det inte är moraliskt eller praktiskt att oärlig gentemot sig själv.

Men är det alltid fel att ljuga? Ja, det är absolut fel att ljuga – under normala omständigheter. Det är av samma anledning absolut rätt att ljuga – under helt andra omständigheter. Det är t ex inget fel att ljuga i rent självförsvar. Det är t ex inte fel att ljuga för SS om de vill veta om du skyddar några judar i huset. Huruvida det är rätt eller fel att ljuga beror på kontexten. I alla normala omständigheter är det absolut fel att vara oärlig om syftet är att vinna värden. Men i situation där sanningen kan direkt döda en, då har man rätt att ljuga i försvar, för att kunna skydda sina värden. Det är samma sak som med våld. Det är absolut fel att initiera bruket av våld – men det är lika absolut rätt att använda våld i självförsvar. Det är kontexten som bestämmer vad som gäller.

Det bör nu framgå varför objektivismen betraktar ärlighet som en dygd och oärlighet som en last.

Det finns enligt objektivismen sju kardinaldygder. Vi har redan behandlat den primära: rationalitet. Det är ur denna primära dygd som alla andra dygder är deriverade. Enligt Leonard Peikoff finns det ingen speciell kronologisk ordning för dessa dygder, men eftersom det är enklast har jag valt att behandla dem i den ordning som Peikoff tar upp dem i sin bok OPAR (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand). Det betyder att jag idag tänker behandla självständighet.

Vad är självständighet? Ayn Rand definierar det som: ”accepterandet att det är ens personliga ansvar att forma sitt eget omdöme och att leva efter sitt eget tänkande.” (The Virtue of Selfishness, 28). Eftersom förnuftet är vår enda källa till kunskap har vi inga alternativ till att tänka själva. Detta illustreras kanske allra bäst av vad som hade hänt om vi likt Robinson Cruse skulle hamna på en öde ö. Om vi inte väljer att tänka själva och agerar därefter, då kommer vi att gå under. Samma princip gäller även om vi lever i ett samhälle.

Vad innebär det då att vara självständig? Det innebär att man sätter sitt eget tänkande och sin egen relation till verkligheten först; före allt och alla. Man sätter verkligheten först – inte andra människor. Man sätter sitt eget tänkande och sina egna slutsatser först – inte andra människor. En självständig människa lever av egen kraft (och för sin egen skull). En självständig människa har inga problem med att ha vänner, kärleksförhållanden. Han har absolut ingenting emot att andra uppskattar honom för hans arbete och ansträngningar. Men allt detta kommer i andra hand, som ett komplement till det som är primärt, nämligen sitt skapande.

Den självständiga människan vet i någon mening att verkligheten inte lyder under hans nycker – att den är vad den är vad han än tycker och tänker om saken – och att han därför måste, om han vill åstadkomma någonting, lära sig att anpassa sig till den och inte till andra människor. Det är bara genom att lära sig att bemästra naturen, som vi kan skapa, upptäcka, uppfinna och åstadkomma något. Om vi inte lär oss att bemästra naturen då kan vi inte överleva.

En självständig människa får sin självkänsla inte av andra människor, utan av sin förmåga att bemästra naturen, dvs sin förmåga att skapa. Annorlunda är det för den icke-självständige människan; den av andra beroende människan. Människor som inte sätter verkligheten och sin egen förmåga att fatta den först, sätter istället andra människor först. De blir hennes ”länk” till verkligheten. Dessa människor blir därför bokstavligen altruister, detta vare sig de förhåller sig till andra människor som förslavare eller slavar. Orsaken är den att de ser till att hela deras liv istället kretsar kring andra människor. I sin bok The Fountainhead beskriver Ayn Rand de som är beroende av andra för ”second handers”. Dessa lever nämligen så att säga i ”andra hand” genom att placera andra framför sitt eget ”jag” (sitt eget medvetande). Vad andra tycker och tänker, är för dessa människor mycket viktigare än hur verkligheten egentligen är, enligt deras egen förståelse.

Det som gör att de söker sig till andra människor är att när de inte väljer att tänka och skapa själva, blir de ytterst hjälplösa när de ställs inför verkligheten. De som inte kan eller vill bemästra naturen, kommer att känna sig tvungna att ”bemästra” människor för att klara sig här i livet. Eftersom de sätter andra människor före sitt eget tänkande, börjar de också betrakta dessa människor som ett ”substitut” till verkligheten. Detta resulterar i att de slutar göra någon skillnad på det metafysiskt givna och det människotillverkade. Detta har sina konsekvenser. En självständig människa gör denna skillnad: han vet att det är viktigt att ”anpassa” sig till verkligheten, det metafysiskt givna, för att man ska kunna skapa någonting. En icke-självständig människa gör däremot inte det, han tror att det är nödvändigt att ”anpassa” sig till andra människors åsikter, omdöme, påstående, tycke, osv som om andra människors åsikter och tankar vore viktigare att handskas med än verkligheten. Det finns dock ett problem här. Den som sätter andra människor först, den osjälvständige människan, har ingen relation till verkligheten och vet därför inte hur han ska förhålla sig till hur andra människor tycker och tänker. Han vet ju inte vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, osv. Utan sin egen förståelse av verkligheten som ett en referensram eller standard finns det inget sätt som den beroende människan kan veta vem det är han ska lyssna på eller varför. Så man kan inte använda människor som ett substitut för verkligheten. Det är därför dessa människor i sin rädsla, som kommer av deras hjälplöshet inför verkligheten, är i ett sådant desperat behov av att vända sig till en auktoritet av något slag som kan tala om för dem vad de ska göra, vad som är sant och falskt, rätt och fel, osv. (Jag behöver förhoppningsvis inte förklara särskilt ingående varför detta är en dum idé.)

Att vara självständig handlar inte om att vara en intellektuell innovatör. Det handlar inte om att vara först med någonting. Det handlar inte heller om att man ska ignorera andras idéer och tankar. Det betyder bara att man ska acceptera dem på förnuftsmässiga grunder, inte av blind tro eller för att det är ”inne” eller liknande. Vidare så handlar det självfallet inte om att stå fast vid sina egna tankar och idéer endast för att man själv har kommit fram till dem, utan eftersom man gör det på förnuftsmässiga grunder. Av samma anledning avfärdar inte en självständig tänkare andras idéer bara för att de inte är ens egna. (Det bör påpekas att antingen så tänker man själv eller också tänker man inte alls: det finns inget sådant som en icke-självständig tänkare.)

Men varför är det viktigt att tänka själv? Därför att vi behöver fatta verkligheten, så att vi vet hur vi ska bemästra den, så att vi vet hur vi ska kunna skapa alla de värden som människans liv och lycka fordrar. Det är alltså en förutsättning för att vi ska kunna utföra det arbete som vårt liv hänger på.

De som väljer att inte tänka själva, att inte fatta verkligheten, de kommer inte att kunna skapa. Så de kommer att bli materiellt beroende av andra människor för sin egen överlevnad. Men de som är eller blir materiellt beroende av andra, lär till slut upphöra att tänka själva. Det beror på att man som materiellt beroende av andra kommer att känna sig tvungen att sätta andra människor framför sitt eget tänkande. Om man t ex är beroende av andra människors ekonomiska bidrag, då kommer man att vara tvungen att hålla sig god med dem för att de inte ska dra in sitt ekonomiska stöd. Värt att notera är att det lär finnas många i Sverige som är försörjda av bidrag och som därför inte vågar rösta bort regeringen som ju placerar mat på bordet. Så de känner sig tvungna att överge alla sina egna övertygelser, sitt eget omdöme, sina eget tänkande, osv till förmån för den socialdemokratiska regeringen. De kommer till slut att tycka det är viktigare att ha rätt sorts regering, än att förlita sig på sin egen hjärna och sin egen skaparförmåga.

De som inte är intellektuellt självständiga är alltså inte materiellt självständiga, det beror som sagt på att de inte är inte är förmögna att försörja sig genom eget arbete. De är istället beroende av de självständiga tänkarna och skaparna. Det är dessa som håller dem vid liv. De som är beroende av andra människor är inte överlevnadsdugliga. Det är därför de behöver andra som tänker (och skapar i deras ställe). I den mån de överhuvudtaget klarar livhanken beror det på att de har haft turen att imitera de som upptäckte rätt sorts rörelser. Det är antingen det eller får de försöka överleva som snyltare, och därmed låta sin överlevnad hänga på en skör tråd bestående av andras människors humör, välvilja, osv. Om de istället väljer att leva som brottslingar som plundrar andra för sin överlevnad, förändrar inte det faktum att om det inte vore för att deras offer valde att tänka och skapa, så skulle det inte funnits någonting för dem att plundra. Det förändrar inte heller det faktum plundrarna står i samma situation som snyltarna: de kan bara komma undan med det, på kort sikt, så länge skaparna låter dem komma undan med det. På lång sikt kan de emellertid inte komma undan med det alls. För att tänkarna ska kunna skapa behöver de vara fria. Människor kan nämligen inte tänka under tvång.

Det bör, om man håller människans liv som värdemätaren, nu framgå varför självständighet är en dygd och varför icke-självständighet är en last.