”Det är slut!”

Diana Hsieh har gjort en lista över roliga filosofiska ”break up”-lines. Några av mina favoriter är:

The Humean: Just because we’re always together doesn’t mean we BELONG together. (Paul Audi)

The Relativist: It’s no one’s fault. (P.K.)

The Adam Smithian: I’d rather use my ”invisible hand” than sleep with you.

The Nominalist: There’s you and there’s me. There is no us.

Reproduktion eller liv?

Det är sällan någon lyckas komma med någon seriös och bra invändning emot objektivismen. Men en ständigt återkommande invändning brukar formuleras ungefär så här:

Rand säger att alla livet är det yttersta värdet för alla levande organismer. Men det är uppenbarligen inte sant. Alla biologer vet att det finns djur som agerar som om de ser reproduktion, inte deras liv, som det yttersta värdet. Detta bevisas av det faktum att de ofta tar dödliga risker för att skapa en avkomma och att många mycket riktigt dör till följd av att de försöker skapa en avkomma. Reproduktion är alltså, om något, det yttersta värde och värdemätare som styr deras beteende. Rand har alltså fel.

Det är begripligt om man inte riktigt vet hur denna invändning ska bemötas. Det är av uppenbara skäl ingen bra strategi att börja med att förneka fakta om hur det faktiskt förhåller sig med dessa djur och på den vägen försöka rädda Rands metaetiska teori om livet som det yttersta värdet. Så vad göra?

Om man tänker efter kommer man att lägga märke till ett par saker.

Denna invändning har, när allt kommer omkring, ingen som helst relevans för Rands tes. Det faktum att Rand påstår en sak om hur djur beter sig säger i slutändan ingenting alls om vad som är eller bör vara det yttersta värdet för oss människor.

Anledningen till varför människans liv är och bör vara det yttersta värdet följer kortfattat av det faktum att det endast finns ett fundamentalt alternativ i universum: existens eller icke-existens. Och som Rand påpekar berör detta alternativ endast en sorts entiteter i universum: levande varelser. Det är bara levande varelser vars existens som levnade varelser är villkorlig. Alternativet är alltså liv eller död. Det är allt. Om man väljer att leva, då väljer man också att etablerar livet som det yttersta värdet. (Det finns här nu massor med frågor och andra invändningar man kan tänkas komma med, men jag tänker inte ens överväga att behandla en enda, om ni inte har läst Rands essä ”The Objectivist Ethics”. Och jag är medveten om att min summering av Rands argument lämnar mycket att önska.)

Men varför tar hon då upp detta till att börja med? Vare sig hon har fel eller inte, tog hon upp det eftersom hon ville påpeka två saker. Dels att det som gör målinriktat handlande hos djur såväl som människor, och alla andra levande varelser, möjligt och verkligt, är det faktum att de i egenskap av att vara levande varelser står inför ett fundamentalt alternativ: existens eller icke-existens; liv eller död. Dels ville hon poängtera att djur till skillnad från människor har en inbyggd värdemätare som styr deras beteende. Hennes poäng är att det är just därför som vi människor, men inte andra djur, behöver en moralfilosofi som säger vad det är vi bör göra, vad det är för sorts värden vi bör sträva efter, etc.

Nu är det faktiskt på det vis att det faktum att det finns djur som strävar efter reproduktion även om det sker på bekostnad av deras eget liv, utgör när allt kommer omkring inget argument för att det är reproduktion som är det yttersta värdet för dessa djur, istället för deras liv. Harry Binswanger har nämligen visat att man faktiskt kan vända på perspektivet. Eller rättare sagt kan man visa att reproduktion och livet som yttersta värde i princip är ekvivalent. Hur? Binswanger förklarar:

The equivalence of the two ultimate goals – survival and reproduction – is obscured by the fact that ”survival” is usually understood to mean the continuation of the life of a presently existing organism. If, however, we include X’s being conceived as a contribution to X’s survival (or perhaps the better term would be X’s life), the equivalence becomes apparent. (The Biological Basis for Teleological Concepts, s 155)

Och:

The reproductive actions of the parents are understood as directed toward the goal of producing offspring. In the usual cases, however, this goal does not benefit the parents in any way. In fact, since the parents must expend considerable energy and take large risk in mating and reproducing, the consequences to the prospective parents’ survival are negative: they would be vastly better off if they were able to refrain from reproductive behavior. On the other hand, the parents could not have come into existence at all, could not have lived, if their parents had not engaged in reproduction. The organisms of a given generation owe their lives to the reproductive behavior of their immediate parents and of all their ancestors back through the ages. It is the survival benefit (viz., being born) that the parents derive from past acts of reproduction in their ancestral line which explains their present acts of reproduction. Barring mutations that eliminate the gene complexes for reproduction, there is no way for a given organism to obtain the benefits of past acts of reproduction without having to repeat those acts upon their own maturity.

Hence reproduction is goal-directed by the individual-survival concept of genetic selection: reproduction is a self-generated action caused by the survival value to the agent of past instances of the goal. The goal here is the reproduction of viable descendants: the past instances of the goal are the past instances of the production of viable descendants – including the production of the organism now engaging in reproductive actions. It is no objection that the present reproductive actions of the parents will not result in any consequent survival benefit to them: the proposed analysis is not phrased in terms of any future survival benefits which might result from a given action, but in terms of the action’s past survival value. (Ibid, s 156-157)

Och slutligen:

From the standpoint of individual survival as the ultimate goal, it is better to risk death at the age of parenthood than to have died as a fledgling (or never to have been born because one’s ancestors died as fledglings) – and for any sub-human whose behavior is genetically determined, this is the only alternative. (Ibid, s 158)

Jämför nu detta med vad Rand faktiskt säger via Peikoff:

Plants and animals initiate automatically the actions their life requires. Such entities may encounter adverse conditions beyond their capacity to cope with, such as drought, temperature extremes, or an absence of food. In addition, an animal’s knowledge may prove inadequate (a large-scale example would be the lemmings that unwittingly swim out too far and perish). But whatever the conditions they encounter and whatever an animal’s knowledge, there is no alternative in the functioning of these organisms: within the limits of their ability, they act necessarily to attain those objects that sustain their existence. They can be destroyed, but they cannot pursue their own destruction or even be neutral in regard to it. Implicitly, life is their inbuilt standard of value, which determines all their goals and actions. (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, s 213)

Som ni ser är det inte bara som så att invändningen är helt irrelevant för hennes tes, det hon säger krockar faktiskt inte heller med verklighetens fakta. Reproduktion kan förstås som ett överlevnadsvärde i relation till en varelses liv.

Står Fredrik Federley för detta?

När jag läste om Centerpartiets förslag om ungdomsavtal blev jag väldigt glad och imponerad. Glad eftersom det är ett väldigt bra förslag och ett steg helt i rätt riktning. Imponerad eftersom förslaget är väldigt impopulärt hos många och partiet gör därför ett djärvt försök att försöka profilisera sig genom att ta en relativt impopulär position. De är villiga att försöka kämpa sig till en opinion för detta förslag. Detta gjorde bland annat att jag tänkte på om man skulle ge Centerpartiet sin röst i höst, helt enkelt för att ge dem stöd för denna idé. Jag har inte bestämt mig ännu, eftersom det finns saker jag vill kolla upp först (framför allt hur de ser på miljöfrågorna).

I samband med detta blev jag också intresserad av vad CUF egentligen håller på med. Detta framför allt eftersom deras ledare Fredrik Federley verkar vara en ovanligt smart och liberal ungdomspolitiker. Så jag bestämde mig för att läsa igenom CUF:s program. Till min stora överraskning upptäckte jag att detta dokument genomsyrades av ”ekologiskt” hippieflum. Jag borde kanske inte ha blivit så överraskad, men det som gjorde mig överraskad är just Fredrik Federley. Hur kan en som verkar vara så vettig och så liberal överhuvudtaget trivas hos CUF? Det är ett stort mysterium för mig. Låt mig ge några konkreta exempel på vad det är jag menar.

Så här inleder de med att beskriva sin ideologi:

I början av 70-talet tas tanken om Lokalsamhället upp för första gången. Lokalsamhället bygger på en social marknadsekonomi – med individen i centrum – som är miljömässigt hållbar och som känner samhörighet och solidaritet med folk i hela världen. Detta kallas också senare för Biosamhället i CUF:s idéprogram.

Således finns tydliga värderingar som frihet, trygghet och jämlikhet för människor, omtanke och ansvar för vår miljö och en ständig kamp mot orättvisor och centralstyrning djupt rotat i vår idéhistoria. Det tydligaste sättet att beskriva vår ideologiska inriktning är Ekohumanismen, en grön socialliberal ideologi.

”Ekohumanism”, eller ”grön” socialliberalism, är alltså deras ideologi. Vad är det? På vilka premisser vilar denna ideologi? Vad innebär ideologin i praktiken?

I ett bisarrt stycke försöker de motivera sin ”gröna” socialliberalism så här:

Vi kan också se att vi påverkas av miljöförändringar orsakade av människan. Ett förändrat klimat, miljögifter, utfiskning och badförbud i förorenade vatten är bara några exempel på vad människans oansvariga verksamhet får för konsekvenser. Miljön är en förutsättning för den mänskliga friheten och för vårt ekonomiska välstånd. Det är först på senare år som världens ledare på allvar börjat inse det.

Vi ser idag att liberalismen efter åratal av miljöförstöring och resursslöseri skriker efter en tolkning av dess relevans i miljöfrågor. Vi ser också miljön som en ytterst angelägen liberal fråga. Anledningen är enkel. Det är först när vi kan överleva som vi kan leva i frihet. Miljöproblemen hotar livet. Alltså hotar miljöproblemen vår frihet – mer än något annat.

Och:

Vi ser människan i sitt sammanhang, vi ser hur hon alltid levt, och alltid kommer att leva i ett beroendeförhållande gentemot den omgivande miljön. Naturen sätter våra begränsningar och dömer efter sin egen lagbok. (Min kursivering.)

Om vi bortser från att de verkar ha okritiskt accepterat miljörörelsens hysteriska skrämselpropaganda som en korrekt verklighetsbeskrivning, så är det intressant hur de ser på relationen mellan frihet och miljön. Notera hur förvirrade de är. Frihet förutsätter en ”grön” politik: Frihet leder inte till bättre miljö, utan bättre miljö leder till mer frihet. Så när jag kör runt i min bil eller massproducera välstånd i min fabrik, då minskas inte bara andras frihet utan även min, eftersom jag ”förstör” miljön? Och därför ska min frihet att köra bil eller massproducera välstånd minskas (regleras och/eller beskattas bort), så att vår frihet kan öka?

Det tycks inte slå dem att människans miljö har ur nästan alla tänkbara avseenden blivit mycket bättre sedan industrialiseringen och att detta faktiskt beror på industrialiseringen.

Det var industrialiseringen som gjorde det möjligt för oss att idag vara befriade från många föroreningar i luften och i vattnet som förr tog många liv. Det var tack vare industrialiseringen som vi fick rent dricksvatten. Industrialiseringen gjorde det möjligt att massproducera billigt stål och järn, som senare gjorde det möjligt för oss att bygga vattenledningar som inte bara kunde ta hand om vårt kiss och bajs, utan även förse oss med rent dricksvatten. Detta gjorde stadsmiljön betydlig renare än tidigare.

Bilarna gjorde också stadsmiljön renare än när vi körde med häst och vagn som ju lämna efter sig enorma mängder hästskit. När vi gick över från ved- och kolkraft till olja och gas, och senare vatten- och kärnkraft, blev vår miljö ännu renare. Inte minst inomhusluften förbättrades när vi gick från vedeldning till olja- och gas och senare el.

Notera vad det var för faktor som gjorde allt detta möjligt, inklusive hela industrialiseringen: det var människans fria förnuft. Det var frihet som gav upphov till industrialiseringen, välståndet och tekniken. Det var Upplysningens idé om att människan ska bruka sitt förnuft för att ständigt förbättra sin tillvaro här på jorden, som lade bakom denna utveckling, inte ”insikten” om att en ”bra miljö” är en förutsättning för frihet. Det var denna attityd som gjorde många människor till övertygade liberaler som i sin tur började plädera för att befria människan. Det var befriandet av människan under 1700- och 1800-talet som gjorde denna utveckling möjlig.

Ekonomisk verksamhet under kapitalism kan, som George Reisman har noterat, beskrivas som en förbättring av vår miljö, dvs våra levnadsvillkor och vår tillvaro, detta eftersom det i sin essesns handlar om att omforma naturen så att den tjänar våra behov. Att massproducera välstånd handlar ju om att ta materia från naturen, och göra dem tillgängliga i formen av livsbefrämjande varor för massorna. Att massproducera mat och kläder gör dem tillgängliga för massorna. Detta utgör därför en förbättring av människans tillvaro och levnadsvillkor.

Men det är klart. Det krävs bland annat att man har tagit del av en George Reisman för att bli fullständigt varse om detta, så jag kommer inte att klandra dem för att de inte är medvetna om detta. Men tyvärr får deras synsätt här ändå följden att de betraktar omfattande miljöregleringar och miljöskatter, som ett sätt att ”öka” friheten. Men även utan en Reisman borde man inse sådana saker som att en ”ren” miljö förutsätter frihet, dvs kaptitalism. Ty det är endast när människor är rika som det finns ett intresse av och en ekonomisk förutsättning för att bry sig om miljön. Fattiga människor har däremot inte råd att vara ”miljövänliga”. Men denna observation tycks CUF ta som en inbjudan om att det nu är helt ”OK” att införa miljöregleringar och -skatter, detta eftersom vi nu har ”råd” med dessa regleringar. (Men det har vi egentligen inte eftersom dessa regleringar kommer att påverka produktionen och därmed vår levnadsstandard negativt. Det är t ex miljöregleringar och skatter som driver upp energipriserna till väldigt höga nivåer här i Sverige. Människors levnadsvillkor blir därför sämre, inte bättre. Om man däremot hade befriat energibranschen från dessa regleringar och skatter, då hade de producerat mer energi och priset på energi hade gått ned.) Den insikt som de istället borde göra är att frihet är en förutsättning för bra miljö, och att den sortens miljöregleringar och -skatter som de pläderar för är obefogade.

Det är när allt kommer omkring ingen slump att CUF ser på saker och ting som de gör. Ty CUF delar miljöpartiets syn på naturen med alla dödliga och destruktiva implikationer detta har:

Rätten till enskilt ägande är central i den liberala ideologin. Det finns ett sammanhang mellan äganderätten av mark och värdet av att ha en god miljö och drägliga sociala förhållanden för människor. Exempelvis har biologisk mångfald ett egenvärde, därför kan vi inrätta naturreservat för att skydda arter även om detta inskränker på enskilda markägares möjligheter till att bruka marken. Däremot ska staten (eller motsvarande) söka samförstånd med markägare, samt ge en rimlig kompensation till markägaren för eventuellt inkomstbortfall. (Min kursivering.)

Dvs djuren och naturen står över människan; om naturen har ett egenvärde, då har människans liv det inte. Och därför ska staten genom ”samförstånd” (dvs man hotar med våld och erbjuder ”kompromisser” i form av ”rimlig kompensation”) stjäla människors mark, för att lämna den åt djuren. Dvs människan har inga rättigheter alls, men det har däremot djuren. Och om någon tror att jag tolkar detta citat ur sitt sammanhang, läs då detta: ”Varje art på vår jord har ett egenvärde i sig som inte kan mätas i pengar – biologisk mångfald är ett mål och inte ett medel.”

Om någon nu vill invända med att det ur detta även följer att människan har ett egenvärde, då bör jag kan poängtera att det i praktiken inte betyder någonting helt enkelt eftersom det är omöjligt att kombinera idén om att allt liv har ett egenvärde med att människans liv har ett egenvärde. För om alla levande varelser har ett egenvärde och alla levande varelser är ett ”mål” och inte ett medel, då betyder det att vi inte får äta växter för att överleva. För då använder vi dem som ”medel” och inte som ett ”mål”. Naturligtvis får vi inte heller använda djuren som ett medel genom att använda dem som kläder, eller mat, eller husdjur eller försöksdjur.

Det är ur denna kontext som deras syn på miljön bör förstås. Det är inte människans miljö som är primär, även om man först skulle kunna tro det, utan ”den biologiska mångfalden” och dennes förutsättningar som är primärt. Och det är uppenbart att även om de säger att allt liv har ett egenvärde, så väljer de i en konflikt djurens liv framför människans. Det är nog därför som de inte tänker på att miljöregleringar och -skatter faktiskt är faktorer som bidrar till att göra människans miljö sämre. Inte bättre. De antar att ”miljön” med vilket de menar naturen, har ett egenvärde, varför det alltid är av ett värde att ”rädda” och ”värna” om den. Men det stämmer inte. Naturen har inget egenvärde alls. (Inte heller har allt liv ett egenvärde.) Naturen liksom alla andra värden är bara värde i relation till någon. Naturen har bara ett värde för oss människor i den mån den kan tjäna våra behov. Naturen är inte helig och det ligger inte i vårt intresse att behandla den som sådan. Människan kan och bör tämja och omforma naturen så att den tjänar hennes behov. Hennes liv och lycka förutsätter det. Att införa regleringar eller skatter som gör denna verksamhet svårare eller omöjlig, är inte bara omoralisk utan också ytterst opraktiskt – givet att man vill värna om människans liv. Men det är genom att inte göra en tydlig distinktion mellan naturen och människans miljö, som de kan få för sig att saker som faktiskt försämrar vår miljö är ”bra” för miljön. Och på detta sätt kan de lura sig själva och allmänheten om att en ”bra” miljö är en förutsättning för liv och frihet, varför regleringar och skatter är en förutsättning för liv och frihet!

Detta synsätt är uppenbarligen inte förenligt med visionen om ett fullständigt fritt samhälle, dvs ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Detta är något som CUF är fullt medvetna om. Faktum är att de nästan verkar lite stolta över det. Så här skriver de:

Vi vill se en värld av fria människor, men det kräver förutsättningar och möjligheter. För att människor ska kunna bli fria krävs att vi använder oss av en rad instrument så att var och en kan växa som människa och förverkliga sina drömmar. En nyliberal var-och-en-för-sig-själv-politik skapar inte fria människor, bara ensamma människor. Att vara liberal kan betyda mycket. Under lång tid har socialliberalismen varit den breda fåran för de liberala idéströmningarna. Ur den fåran har vi hämtat mycket av vår näring.

Dvs laissez-faire kapitalism leder till inte till frihet utan bara till ”ensamma” människor. Det är inte bra. Nej, äkta ”frihet” kräver nämligen ”instrument” (regleringar och skatter och bidrag?). I vilket fall som helst, kan liberalismen betyda lite vad som helst, för det säger vi i CUF, och då bestämmer vi helt plötsligt att socialliberalismen är det som är det. De ger ingen ytterligare motivering till varför laissez-faire kapitalism inte är något att ha. Detta tycker jag är besynnerligt.

CUF är skeptiska till förnuftets roll i människans liv och det är troligt att det är denna skeptiska hållning som också gör dem misstänksamma till ny teknik som en lösning för problem av olika slag. Det är värt att notera att de delar en marxistisk syn på välstånd. De inbillar sig nämligen att slaveriet var orsaken till välståndet i väst:

Människans egenvärde har inte alltid varit en självklarhet och är det fortfarande inte. Mycket av det välstånd vi har idag bygger på förtryck. Människor användes som slavar och naturresurser plundrades hejdlöst i kolonier som Europas länder med tvång lade under sig. Afrikas folk användes precis som Afrikas naturresurser – som handelsvara. Allt detta för att på billigaste sätt bygga upp välstånd i Europa och Amerika. Idag inser ledarna för många av världens länder vilka illdåd som utförts i den egna statens ungdom, och ber om ursäkt för dem. Det visar att vi är på rätt väg. Vi kan inte göra de massakrer som utförts på olika folk ogjorda, men vi kan styra in samhället på en väg som gör att något sådant aldrig kommer att hända igen.

Dvs de tror att man kan skapa välstånd genom våld. Men i verkligheten är det endast tänkande och produktion, som är orsaken till allt välstånd. Förmågan att våldföra sig är endast förmågan att förstöra. Det kan tyckas obetydligt att någon slänger sig med denna marxistiska syn på välstånd, men deras skepticism till förnuftet och därmed människans förmåga att forma om naturen är genomgående. CUF skriver:

Människan kan nyttja naturen för att uppnå sina syften, men vi kan inte tämja den. Varje gång människan försökt har naturen slagit tillbaka, hårt och urskillningslöst. Vi kan tycka att det är fel, eller orättvist, men det är en naturlag vi inte kan ändra på och det bästa vi kan göra är att anpassa oss efter de förutsättningar som finns. Alternativet är ett evigt krig mot naturlagarna, ett krig människan aldrig kan gå segrande ur. I vår strävan att saker ska inordna sig efter vår vilja glömmer vi nämligen att vi själva är en del av naturen.

Och: ”Dagens teknik ger oss unika möjligheter för att bedriva genetisk ingenjörskonst. Vi kan i laboratorier ta fram helt nya grödor som leder till att vi kan odla mat i svältdrabbade områden, och vi kan med genetikens hjälp utveckla nya och effektiva sätt att bota sjukdomar. Men myntet har en baksida. När vi experimenterar med gener riskerar vi få växter som vi inte vet något om, och som i värsta fall kan leda till att andra växter utrotas.”

Är man skeptiskt inställd till människans förnuft och därmed hennes förmåga att ”forma om naturen”, då är man förstås också skeptiskt inställd till vilken roll om någon förnuftet kan eller bör ha i människans liv. Och är man det, då är man förstås också skeptisk till människans behov av frihet qua förnuftsvarelse. Och om man i vilket fall som helst sätter naturen över människan, då spelar det ingen roll om man anser att människan har förmågan eller inte. Hon har nämligen ändå ingen riktig rätt att exploatera naturen. Hon har knappt tillstånd att göra vad naturlagarna ”tillåter” henne att komma undan med.

Det finns mycket fler tveksamheter och konstigheter i CUF:s program, men detta är nog ”höjdpunkterna”. Och med detta som bakgrund kan jag inte låta bli att ställa frågan: ”Står Fredrik Federley för detta?”

UPPDATERING: Fredrik Federley har varit vänlig att besvara frågan. Se kommentarerna.

”Don’t Steal This Article!”

Nu kan de libertarianer som var för fattiga eller snåla för att köpa Greg Perkins underbara artikel ”Don’t Steal This Article!”, läsa den i sin helhet, alldeles gratis, på Diana Hsiehs blogg. Jag rekommenderar alla att läsa den, inte bara fattiga eller snåla libertarianer:

Marxist scholars don’t have much interest in defending individual rights, private property, and free markets — so their antipathy to intellectual property rights in patent and copyright isn’t surprising. In contrast, there are a significant number of libertarian scholars who proclaim individual rights and free markets to be good and desirable, yet who share an antipathy to intellectual property. That is, they systematically defend material property rights while decrying intellectual property as a confused, destructive, and morally bankrupt idea that should be abolished for the protection of our true individual rights.

In making their case, these libertarian scholars[1] cite a blizzard of puzzles and problems surrounding intellectual property. They see incoherency: how is it that, unlike all other rights, intellectual property rights should abruptly vanish after some set number of years? They see arbitrariness: why single out for reward the mental work behind the practical inventions of industry, but deny it for the mental effort behind the theoretical discoveries of science that make those inventions possible? Besides, they maintain, the line between invention and discovery is inherently vague and artificial. And they see a fundamental contradiction: inalienable rights cannot logically conflict with one another, but they find that intellectual property rights violate material property rights in an automatic and unchosen transfer of partial ownership to inventors and authors. Owners of paper and ink can use their property in certain ways only by permission of copyright holders; owners of metal and tools can use their property in certain ways only by permission of patent holders.

To resolve such issues, these libertarian scholars seek a theory of property that will firmly establish material property rights while excluding intellectual property.[2] Stephan Kinsella explains its basis…

Läs resten här.

Neokonservatismens kärna

På sistone har somliga objektivister rätteligen attackerat de neokonservativa som ideologiska fiender till Amerika (se t ex Yaron Brooks Neoconservatives Vs. America). Detta kan komma som något av en överraskning för somliga. För som Brook själv har noterat så för de neokonservativa gärna en pro-amerikansk retorik. Men man bör inte låta sig luras av retoriken. Man bör vara uppmärksam och läsa det finstilta. Man bör även förstå vikten av att tänka på vad som utgör deras fundamentala idéer och premisser. Man bör vara vaksam på de logiska implikationerna av det fintstilta. För det har ofta en helt avgörande betydelse.

Objektivister får ofta kritik för att göra ”orimliga” tolkning av t ex innebörden av det Kant säger eller Hume eller för den delen innebörden av libertarianernas anti-intellektuella och föraktfulla inställning till idéer. Men om man, som sagt, verkligen läser det finstilta och förstår innebörden – den fulla innebörden – då är vissa slutsatser oundvikliga. Ibland behöver man dock inte läsa det finstilta för att förstå. Ibland gör sig folk ovanligt tydliga. (Detta i sig själv gör dock att en del människor inte lyssnar eller tar det på allvar, med motiveringen att ”de menar det inte”. Men problemet är förstås att de gör det.)

Den fundamentala kritik som objektivister reser emot de neokonservativa är att de, trots all sin retorik, väsentligen står för kollektivism och altruism. Och att de har en fascination för begreppet ”plikt”. De anser att Amerika har en av historien given plikt att rädda världen eller åtminstone så många som möjligt. Det är historien som har gjort det till Amerikas ”öde” att vara en världspolis. Denna idé kan man naturligtvis inte motivera på rationella grunder. Det är inte bara det att pliktbegreppet som sådant vilar på irrationella grunder, hela idén om att USA har en altruistisk skyldighet att sörja för t ex irakiernas ödé, går inte att motivera på några som helst världsliga eller rationella grunder. Och den vidare implikationen av detta resonemang är förstås att individen har ingen rätt att existera för sin egen skull, att individen har ingen rätt till liv, frihet eller egendom, dvs att individen har inga rättigheter. Det är denna princip – principen om individens rättigheter – som USA grundades på, men det är denna som de neokonservativa motsätter sig och vill bekämpa. Detta illustrerar deras anti-Amerikanska kärna.

Det senaste exemplet på hur de neokonservativa ger uttryck för detta tankesätt ger David Gelernter från The American Enterprise Institute som skrev en artikel för den neokonservativa tidsskriften The Weekly Standard. I sin artikel ”No More Vietnams” har han en lång utläggning om hur man enligt honom kan förstå sig på debatten om Irakkriget. Nu har jag varken tid eller lust att reda ut alla missförstånd, förvrängningar, ekvivokationer, etc som Gelernter kommer med. Jag kan och vill dock kortfattat redogöra för hur en objektivist skulle kunna resonera om Irakkriget: ”Det är ett altruistiskt och därmed omoraliskt krig eftersom det inte tjänar vårt intresse att slösa tid, pengar och liv på att försöka sprida demokrati i Mellanöstern. Vad vi borde göra är att vi borde en gång för alla göra slut på rebellerna i Irak och sedan lägga allt krut på att göra slut på det växande hotet från Iran. Krig ska inte utföras för att rädda andra eller för att sprida demokrati. Nej, krig ska endast och allena ske i självförsvar. Krig i något annat annat sammanhang är inte bara altruistiskt, det är också en kränkning av individens rättigheter.”

Anledningen till varför jag upprepar detta resonemang, beror dels på att jag vill att folk ska förstå hur jag ser på detta och dels för att undvika missförstånd. Jag tänker nämligen citera Gelernters långa utläggning i sin helhet. Jag gör den nämligen ingen rättvisa om jag kortar ned den och väljer ut det ”väsentliga”; allt är precis lika väsentligt. Här är citatet:

IN THE ARGUMENT OVER IRAQ we can see reflected (like ominous headlights in a rearview mirror) one of the central disputes of modern times–between a traditional ”morality of duties” and a modern ”morality of rights.” Philosophers like to argue that these two worldviews are complementary. In fact they are contradictory. Each of these two worldviews yields an all-inclusive blueprint for society, with no room for further contributions.

Granted, it’s convenient to speak of one’s ”duty” to help the poor and one’s ”right” of self-defense. No contradiction there. But think it over and you will see that, by laying out everyone’s duties explicitly, you lay out everyone’s rights implicitly; and vice versa. You have a right to self-defense–or, to put it differently, a duty to use no violence except (among other cases) in self-defense. Both formulas reach the same destination by different routes. By means of the ”morality of duty,” you shape society the way a sculptor carves stone; by the ”morality of rights,” you shape it the way a sculptor models clay. Two different, contradictory techniques.

The morality of duties originated in Judeo-Christianity, the morality of rights in Roman jurisprudence. The Hebrew tradition knows about rights–but only in the context of covenants, where two parties each acquire rights and responsibilities simultaneously. America’s Founders and Framers spoke of rights, but might well have had this Judeo-Christian idea in mind.

But the modern preference for rights over duties has nothing to do with religion or covenants. And your choice between these two worldviews is important. Morality deals, after all, with how to conduct yourself–whereas a right ordinarily confers an advantageous position, to put it formally; having a right means that your will is favored over someone else’s. It’s therefore conceivable that the morality of duties is the one and only kind of morality; that a morality of rights is a contradiction in terms. It’s conceivable that a ”morality of rights” actually rejects morality in favor of some other way to organize society–I’ll call it ”rights-liberalism.” Rights-liberalism might be better than traditional Judeo-Christian morality, or worse, or neither, but in any case I believe it is not morality. In fact, proponents of rights-liberalism seem to believe (though they rarely say so point blank) that it is the next step beyond morality.

Even if you don’t care about religion, you might still choose the morality of duty, with its focus on an individual’s obligations, over rights-liberalism–which focuses not on your duty but on what is coming to you. Many Republicans and conservatives do prefer to discuss duties; many Democrats and liberals would rather talk about rights.

Now when you assign someone a duty, he is responsible for carrying it out; when you assign him a right, someone else is responsible for guaranteeing it. Rights-liberalism is a worldview that centers on ”make way for me”–and some find it unattractive for just this reason. ”Ask not what your country can do for you,” said JFK, ”ask what you can do for your country.” In other words: Don’t ask for rights, dammit; ask for duties. Nowadays Kennedy’s most famous line is dismissed as a routine call for good citizenship. But there is more to it than that. The statement was taken up with amazing enthusiasm. Every schoolchild knew it. The enthusiasm was partly because the line is catchy; it might also have reflected a deep-lying sympathy over the rising call for civil rights. But it’s also true that America in 1961 was just on the point of seeing traditional morality swamped by rights-liberalism. People felt what was happening. No doubt some felt, too, that Kennedy was sticking up for an older, better worldview that was on its way out.

We find this same deep disagreement over Iraq. Should we talk about America’s duty to protect itself, and do its best to protect other, weaker peoples? Or should we talk about Saddam Hussein’s right to develop weapons so long as they aren’t ”weapons of mass destruction,” and the Iraqi people’s right to life, liberty, and the pursuit of happiness?

The problem with the second formulation is that it blacks out whenever we reach the hard questions. Who will police the rights of Iraq, and guarantee the rights of Iraqis? The usual answer is the U.N. or some other multinational concoction. In other words: nobody. Sometimes we do leave things largely to the U.N. The Security Council has just voted to freeze the assets of four prominent Sudanese: the first punitive measures ever against instigators of violence in the Darfur region–which so far has killed hundreds of thousands.

When conservatives repossess the motto ”No more Vietnams,” it will be a perfect occasion to address one of the most important questions of our time. Is American policy based on rights or on duties? Is America in Iraq because of our duties or their rights? If ”their rights” is the answer, liberals are correct: We have stuck our necks out unnecessarily; we could just as easily have let someone else worry about it, the way France and Germany did. If the answer is ”our duties,” we had no choice. We had an obligation to take charge of our own safety in a world that is lousy with terrorists, and we had to face up to our obligations as the world’s strongest nation. And obviously we have duties in nations besides Iraq also. America doesn’t have the power to help everybody–which is no excuse for helping nobody.

American character is on the line. For the sake of this nation–of its good name, its big heart, the sacrifices of its many brave defenders, the genius of its creators–of its greatness, in short–conservatives had better not lose this fight. (”No More Vietnams”, David Gelernter, The Weekly Standard 2006/05/08, Volym 11, nummer 32)

Nu förstår ni kanske varför de neokonservativa faktiskt är fiender till Amerikanism och varför vi objektivister (och alla andra som värderar de idéer och värderingar som USA bygger på) bör ta avstånd ifrån dem.

Vad döljer sig bakom rationaliseringarna?

Dick Erixon uppmärksammade sina läsare idag om en sak som stör mig. Det handlar om den relativism som många debattörer intar i debatten om Irans kärnvapen. En liknande debatt kom för övrigt på tal inför kriget mot Irak 2003.

Dessa relativister och multikulturalister resonerar ungefär så här: ”USA kör med dubbelmoral när de kräver att Iran inte ska ha några kärnvapen. De vill ju själva ha vapen. Och de har inga problem med att Israel har kärnvapen. De är dessutom det enda land som har använt sig av kärnvapen. Vi kan därför inte lita på USA och vi har därför ingen anledning att tro att semifria länder som USA är mindre farliga än totalitära teokratier som Iran. Faktum är att, när allt kommer omkring, utgör USA det störssta hotet för världsfreden. Inte Iran. Så varför Iran men inte USA? Varför Iran men inte Israel?” Dick Erixon svarade retoriskt på denna fråga genom att översätta den frågan till vad den faktiskt betyder: ”varför får polisen ha k-pist, men inte psykopatiska mördare?” Man kan fråga sig varför relativister inte vill ställa sin fråga på detta raka sätt istället.

Men detta handlar inte bara om att somliga inte vill göra någon moralisk skillnad mellan ett semifritt land som USA eller Israel och en totalitär och hotfull teokrati som Iran. För även folk som inte är relativister kan få för sig att resonera så här totalt verklighetsfrånvänt. Hur utmärker de sig? De utmärker sig genom deras imponerande förmåga att fullständigt ignorera och evadera allt vad kontext och fakta heter.

De ignorerar och evaderar inte bara att länder som USA och Israel rent moraliskt är ljusår ifrån sådana länder som Iran; USA och Israel har rätt att leva, Iran har det inte. De undviker att hålla sig till kontexten inom varje aspekt av deras sätt att resonera.

Ta det faktum att de helt ignorerar det faktum att Iran är ett hot. Iran styrs av en president som utan att tveka kommer att släppa atombomber över USA och Israel, och förmodligen även Europa, så fort han bara ges tillfälle. Iran sponsrar sedan en tid tillbaka terrorism mot USA och Israel. De är faktiskt sedan decennier tillbaka i krig med USA och Israel. Så vi vet att de har avsikten och snart även möjligheten att mörda miljoner av oss. Vi vet detta eftersom han har sagt det och eftersom han är en religiös fanatiker. Allt detta, och mycket mer, ignorerar de beträffande Iran.

Det faktum att USA har använt sig av kärnvapen bevisar inte att USA, till skillnad från Iran, utgör ett hot eller är en fientlig nation. Fakta är att om det inte vore just för amerikanska kärnvapen så skulle förmodligen Europa ligga under Sovjetisk kontroll sedan decennier tillbaka. USA har räddat oss undan från kommunismen, bland annat tack vare deras kärnvapen. Allt detta ignorerar dessa relativister. De ignorerar alltså att USA:s kärnvapen har tjänat oss väl och de tjänar oss än idag, om än indirekt via NATO. Många länder i Europa är ju med i NATO och skyddas därmed indirekt än idag av amerikanska kärnvapen. Dessa fakta talar direkt för att vi inte bara bör vara tacksamma för USA:s stöd och hjälp, istället för otacksamma som många ignoranta och nihilistiska svenskar är, de talar även för att idén om att USA utgör ett hot mot vår säkerhet eller mot världsfreden är fullständigt grundlös. Det är inte USA som hotar att förinta två hela länder på jordens yta. Det är Iran.

Att USA använde sig av kärnvapen mot Japan i slutet av andra världskriget var faktiskt en av 1900-talets mest moraliska gärningar. Men även om man kanske inte delar denna kontroversiella uppfattning, kan man inte utan vidare ignorera den principiella skillnaden i att använda sig av försvarsvåld och att använda sig av angreppsvåld. USA använde sig av försvarsvåld mot Japan. Japan använde sig av angreppsvåld mot USA. USA hade rätt att försvara sig med alla medel till buds. Japan hade däremot ingen rätt att angripa USA till att börja med. Man kan fråga sig varför de ignorerar denna väsentliga skillnad. Menar de att man inte har rätt att försvara sig? Om så, då menar de i praktiken att USA har ingen rätt att leva, medan att Iran har det. (Och, i förbigående sagt, är det också vad många multikulturalister tycker.)

Ayn Rand sade vid ett tillfälle att det bästa sättet att förstå den faktiska innebörden av en idé är genom att ta den bokstavligt och försöka konkretisera den i verkligheten. Jag håller med henne om detta. Precis som alla dåliga filosofier i grunden har sina rötter i rationaliseringar, så är det även som så att alla evasioner och fall av ”context dropping” som jag har gett ovan motiveras av rationaliseringar. Det bästa sättet att se vad det är för faktisk innebörd som döljer sig bakom dessa dessa rationaliseringar är genom att ta dem bokstavligt. Det var detta som Dick Erixon gjorde i citatet ovan. Givet detta, och givet att vi vet att dessa människor måste ägna sig åt enorma evasioner och åt en systematisk ”context dropping”, då kan och måste man fråga sig själv vad det är dessa människor egentligen vill.

Tycka vad man vill om USA:s försök att sprida demokrati i Mellanöstern, men när folk protesterar emot denna idé, då har de så gott som aldrig ett klart och tydligt svar på frågan om huruvida de verkligen anser att det vore bättre för irakierna eller för den delen oss i väst, om massmördaren och tyrannen Saddam Hussein fortsatte styra Irak. Då alternativet till att invadera Irak var just att låta Saddam Hussein sitta kvar vid makten, får man ju förmoda att de av någon anledning föredrar detta alternativ framför ett demokratiskt Irak. (Och vad deras intentioner än är, är det inte irakiernas välfärd.) Och när samma människor nu börjar protestera emot USA:s tal om att kanske svara militärt på det växande hotet från Iran, då måste man återigen fråga sig vad det är dessa människor vill. Vill de att Iran ska förinta Israel? Vill de att Iran ska förinta USA? I praktiken är det nämligen vad som väntar om man låter Iran få kärnvapen.

Dagens citat:

Induktion är strängeligen förbjuden. Använder man sig av induktion kan man lätt komma fram till att någon som häver ur sig den ena dumheten efter den andra faktiskt är dum. Och den slutsatsen får man inte lov att komma fram till. Den skulle lätt kunna kullkasta hela det akademiska etablissemanget. – Per-Olof Samuelsson

Så väldigt sant.

En kort kommentar om induktionsproblemet

Alla som studerar filosofi stöter förr eller senare på det så kallade induktionsproblemet. Problemet går ut på hur man kan berättiga generaliseringar ur ett begränsat antal observationer. Problemet är att induktionsprincipen inte går att härleda medelst deduktion eller genom erfarenhet.

Försöker man härleda det rent deduktivt skulle det se ut ungefär så här:”Premisser: 1. Metall X1 utvidgades när den upphettades vid tillfället t1. 2. Metall X2 utvidgades när den upphettades vid tillfället t2. n. Metall Xn utvidgades när den upphettades vid tillfället tn. Slutsats: Alla metaller utvidgas när de upphettas.” Och detta sägs inte vara en logiskt giltig slutsats. Varför? ”Oavsett hur många observationer av utvidgade metaller som vi har att arbeta med, dvs oavsett hur stort talet n må vara i vårt exempel, så kan det inte finnas någon logisk garanti mot att ett visst stycke metall vid något tillfälle kan tänkas krympa när det upphettas. Det ligger ingen motsägelse i påståendena att alla kända exempel på upphettning av metaller resulterat i utvidgning och att ‘alla metaller utvidgas vid upphettning’ är falskt.” (Vad är vetenskap egentligen?, A F Chalmers, s 55). Det ges egentligen ingen förklaring till varför det inte vore en motsägelse, givet allt vi vet om metaller. Och givet allt vi vet om metaller anser jag att vi är fullt ut berättigade att säga att det hör till metallers natur att utvidgas när de upphettas, varför det faktiskt är fråga om en motsägelse att hävda att motsatsen är möjlig. Men författaren verkar, precis som Hume före honom, systematiskt ignorera en sådan självklarhet som identitslagen. Medan Hume till min kännedom inte ger någon som helst motivering för att evadera att tingen har en identitet som bestämmer vad deras beteende och vad som är logiskt möjligt för dem eller inte, så bjuder Chalmers på en motivering:

Detta enkla förhållande [att det inte är en logisk motsägelse att hävda att metaller kan krympa om de upphettas] belyses av ett ganska ruggigt exempel som tillskrivits Bertrand Russell. Det handlar om en kalkon som under sin första morgon på kalkonfarmen märkte att han blev matad klockan 9. Sedan den erfarenheten upprepats varje dag i flera veckor, kände sig kalkonen tryggt kunna dra slutsatsen ”jag blir matad klockan 9 på morgonen”. Den slutsatsen befanns dock vara definitivt falsk, då kalkonen på julafton i stället för att matas fick halsen avskuren. Kalkonen resonemang ledde honom från ett antal sanna observationer till en falsk slutsats, vilket tydligt visar hur resonemang är ogiltigt ur logisk synpunkt. (Ibid)

Detta är ganska talande. Det är nästan som om Chalmers tror att hans läsare är ungefär lika korkade som kalkonen i berättelsen ovan. Notera hur han ignorerar den helt avgörande skillnaden mellan det metafysiskt givna och det människotillverkade som ett slags bevis för att det också är ”logiskt möjligt” för metaller att helt plötsligt börja krympa när de upphettas. Människor har fri vilja, så det fanns därför ingenting som gjorde det nödvändigt för bonden att slakta kalkonen just den där dagen. Han kunde, om han ville, struntat i att slakta kalkonen, eller att slaktat något djur överhuvudtaget. Eller så kunde han, om han av någon anledning föredrog det, slaktat ett annat djur i kalkonens ställe. Men varför ta upp detta exempel som om det vore det minsta lilla relevant? Metaller har ingen fri vilja. Metallers beteende är, som sagt, bestämt av deras natur, deras identitet. På grund av hur metaller är beskaffade, är det inte alls logiskt möjligt för dem att helt plötsligt ”få för sig” någonting annat än att utvidgas när det upphettas. Metallers beteende är, till skillnad från t ex mänskligt beteende, inte öppet för någons fria vilja eller nycker eller preferenser eller fantasier. Nej, metaller är vad de är och vad de är bestämmer också vad som är och inte är logiskt möjligt beträffande dem.

Kollektiv subjektivism gone wild

Socialistblaskan Expressen fortsätter, under rubriken ”Avregleringen är misslyckad”, sitt korståg mot den ”fria” elmarknaden. Detta trots att åtminstone en människa har direkt informerat dem om att deras vinkling av situationen är helt felaktig. Indirekt är det fler som har informerat dem om det. Men detta struntar Expressen i. De bryr sig uppenbarligen inte om fakta. Så på vilka grunder väljer de att vinkla denna ”story”? Jo, de hänvisar naturligtvis till ”om folket säger så, så är det så”-ismen. Det vill säga till kollektiv subjektivism, idén om att vad som är sant eller falskt bestäms av vad gruppen — det svenska folket — tycker. Jag citerar:

Expressen har i en serie artiklar granskat den avreglerade elmarknaden och bland annat berättat om prisbildningen, storbolagens uppköpsrundor och de rikligt avlönade toppcheferna.

Samtidigt som miljarderna rullar in till Vattenfall, Eon och Fortum, tvingas hushållen betala alltmer för elen.

Detta trots att politikerna lovade lägre priser när marknaden släpptes fri.

Enligt en ny Temo-undersökning, gjord på uppdrag av fackförbundet Seko, anser 70 procent av svenskarna att avregleringen gjort att priset på el ökat. Nära hälften, 46 procent, menar att avregleringen är orsak till kraftiga prisökningar.

– Det här ger oss ytterligare belägg för att avregleringen av elmarknaden är misslyckad. Elmarknaden är ett osedvanligt dumt område att avreglera. Det är ett område som är viktigt för samhällets alla funktioner, säger Sekos ordförande Jan Rudén.

57 procent av de tusen personer som deltog i undersökningen säger också att deras förtroende för elbolagen minskat efter avregleringen. Och nära hälften – 49 procent – tycker att statliga bolag ska sköta elproduktionen i Sverige i framtiden.

”Det finns ingen elmarknad”

Via Captus hittade jag idag en bra debattartikel av Gunvor Hildén, i vilken hon argumenterar för att problemet med de höga elpriserna inte beror på att vi har en ”avreglerad” marknad, utan att vi inte har mycket till elmarknad alls:

Problemet med den socialdemokratiska förtjusningen är att det inte finns någon elmarknad. Jämför till exempel med flyget. När flyget avreglerades uppstod raskt ett antal nya små företag. Resultatet blev en stenhård konkurrens som ledde till dramatiska prisfall.

Nu kan man flyga utomlands till en bråkdel av kostnaden för några år sedan. Det är marknad. ”Elmarknaden” i Sverige är visserligen något mindre reglerad än förr, vilket också då ledde till något lägre priser. Men producenterna består av tre jätteföretag, alla helt eller delvis ägda av staten. Vattenfall ägs av svenska staten, Fortum delägs av finska staten och Eon delägs av tyska staten.

Politiska beslut, och inte marknaden, styr både vattenkraft och kärnkraft. Återstående utbyggda älvar får enligt riksdagens beslut inte tas i anspråk för vattenkraft, och hur stenhårt kärnkraften är reglerad är ingen hemlighet. Några nya konkurrenter kan inte uppstå.

Som många andra debattörer också har noterat är det ju regeringens egna miljöpolitik som till stor del ligger bakom de höga skatterna. Hildén skriver: ”Mona Sahlin vill beskatta elföretagens övervinster för att kunna genomföra sänkta elskatter för konsumenterna. Men regeringen vill ju att elpriserna ska vara höga för att folk ska spara el. Hur går det ihop?” Bra fråga.

Eftersom denna el”marknad” i själva verket är politiskt styrd, konstaterar hon helt riktigt att det är politikernas ansvar att priserna är så höga, inte ”marknaden”.

Sebastian Weil poängterade nyligen att den svenska el”marknaden” trots allt är den internationellt sett mest avreglerade. I alla fall enligt tidningen The Economist. Och elpriserna är också lägst jämfört med många andra semikapitalistiska länder som USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, m fl. Detta före skatterna. Efter skatterna är de svenska elpriserna bland de högsta i Europa. Ändå har socialdemokraterna mage att lägga skulden för de höga elpriserna på de under skatter och regleringar fastkedjade elproducenterna.

Hela denna historia om ”avregleringen” av elmarknaden för med sig en mycket viktig läxa. Och den är att halvmesyrer sällan eller aldrig fungerar. Detta är också någonting som de borgerliga måste begripa. Många av deras förslag är bra. Men i den mån de faktiskt är bra förslag så är de tyvärr också halvmesyrer. Vad är till exempel vitsen med att sänka ersättningsnivåerna för arbetslöshetsförsäkringen — om man inte samtidigt är villig att avreglera arbetsmarknaden? För många, kanske för de allra flesta, är inte bara problemet att det inte lönar sig att arbeta, som den moderata propagandan säger. Problemet är att det överhuvudtaget inte finns några jobb. Varför inte det? Därför att vi inte har någon genuin arbetsmarknad. Fackföreningarna har med hjälp av staten makten att pressa fram väldigt höga minimumlöner, som skapar arbetslöshet. Även om det är sant att sänka ersättningsnivåer för arbetslöshetsförsäkringen skulle göra det svårare för fackföreningarna att bedriva sin nuvarande politik, räcker det inte på långa vägar. Mer radikala förslag krävs. Men några sådana förslag vågar inte de fega pragmatikerna inom den borgerliga oppositionen.

Det är dock inte bara feghet som präglar den borgerliga oppositionen. Den borgerliga oppositionen verkar lida av ungefär samma okunskap om nationalekonomi som socialdemokrater gör. Det var inte alltför länge sedan Fredrik Reinfeldt avfärdade idén om att privatisera Vattenfall med motiveringen att det bara skulle resultera i ”mindre” konkurrens på den svenska elmarknaden. De allra flesta inom den borgerliga oppositionen har uppenbarligen låtit sig övertygas av den falska teorin om ”perfekt konkurrens”. Det är sannerligen tragiskt när man måste spendera tid inte bara åt att bekämpa de myter om kapitalismen som socialdemokraterna slänger sig med, utan även de myter som de borgerliga slänger sig med.

Den mer fundamantala läxan av allt detta är inte bara att halvmesyrer tenderar att fungera dåligt. Den mer fundamentala läxan av allt detta är egentligen att pragmatism inte fungerar. Notera att det är dålig filosofi som ligger till grund för pragmatismen inom den svenska inrikespolitiken. Notera att det är dålig filosofi som ligger till grund för sådana antikapitalistiska vanföreställningar såsom teorin om perfekt konkurrens. Notera att den fundamentala striden därför inte är en politisk strid mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Nej, den fundamentala striden är den mellan rationell filosofi (objektivismen) och irrationell filosofi. Det är denna långsiktiga opinionsbildning som är den allra viktigaste.