Det finns de som vill hävda att moralprinciper, såsom rättigheter, är helt meningslösa. De vill hävda att det finns fördelar med att kränka principer, rättigheter, etc. De vill använda denna fördel som ett argument emot kapitalism, rättigheter och objektivismen. De kan gå med på att det inte finns några fördelar med att systematiskt genomföra ”tillräckligt stora” kränkningar av individens rättigheter (mord, socialism, etc). Men de envisas inte desto mindre med att det åtminstone kan finnas fördelar med det på marginalen för en enskild individ. Deras resonemang är så här: Om jag stjäl lite grann, då kommer det endast att ha en marginell inverkan på mitt offer, att det är praktiskt taget obetydligt, men för mig kan det faktiskt vara tillräckligt betydelsefullt, varför det lönar sig. Alltså är det rationellt att stjäla under sådana här omständigheter.

Men detta sätt att resonera håller inte. Varför?

1. Vikten av moralprinciper. När man gör det går man från en princip till en annan. I detta fall går man från principen om individens rättigheter och principerna för mänsklig överlevnad, till ”principer” som är helt oförenliga med dessa principer. Detta får konsekvenser eftersom det betyder att det de gör är faktiskt dåligt och skadligt, i längden, inte bara för deras offer (om än bara lite) utan även för de påstådda förmånstagarna. De säger, utan att vara medvetna om det, i princip: ”_Lite_ gift har ingen dött av!” Sedan konkluderar de att det är ”praktiskt” att ta lite gift, på marginalen. Men de ignorerar och evaderar det faktum att de samtidigt åstadkommer en gradvis, men inte desto mindre verklig förstörelse för dem (och alla andra), på marginalen. (Och om folk tycker detta är ”trams”, då kan man ju lika väl rekommendera folk att aldrig någonsin spara pengar eftersom en låg ränta är ”bara” en gradvis, om än verklig, ökning av ditt sparade kapital. Eller ta en sådan sak som att handla ett paket cigaretter dagligen eller, som jag gjorde för ett par år sedan, 1,5 liter coca cola om dagen. Jag upplevde det som att det endast fanns fördelar för mig, på marginalen, om jag såg på den njutning jag fick ut av att dricka coca cola dagligen. Men jag ignorerade eller evaderade den precis lika verkliga, men marginella, försämringen av min figur och hälsa som följde.)

2. The Broken Window Fallacy. Man försöker gärna påskina att fördelarna är större än nackdelarna (för offret) och att det därför lönar sig. Men det beror på att man endast fäster blicken på de direkta konsekvenserna; man ignorerar de indirekta som man inte ser för tillfället. Jämför med inflation som kan ske gradvis och som kan gynna somliga till en början, men på sikt missgynnar alla. Många bäckar små gör till slut stor skada, men detta tar lång tid för att folk ska se det, och därför tror de att de kommer att komma undan med livet i behåll.

3. Slippery slope. Folk som vill strunta i rationella moralprinciper använder alltid argumentet att skadan bara är marginell, att deras offer därför klarar av det, och givet alla påstådda ”fördelar” med att exempelvis kränka individens rättigheter på ”marginalen”, är det en ”no brainer” vad man bör göra. Men eftersom man har övergett alla rationella principer, och nu vägleds av rakt motsatta principer, och dessutom tror att man kan vinna något på det, då blir det väldigt lätt så (vilket massor med historiska exempel visar på), att man tar ytterligare ett steg, sedan ytterligare ett steg, och till slut är skadan allomfattande. Ta som exempel momsens historia i Sverige. Momsen var från början bara en liten temporär skatt, men idag utgör den en väldigt hög skatt på allt vi handlar och likaså en väldigt stor inkomst för staten. Varje höjning motiverades just eftersom ”skadan” för den föregåenden höjningen var så marginell eller ”osynlig” (eftersom konsekvenserna inte syntes förrän långt senare). De ignorerar också att eftersom de har övergett principen om individens rättigheter, med allt det innebär, öppnar man upp även för att andra än en själv ska kunna lobba för politikerna om sina ”intressen” som skadar andra direkt, dem själva inkluderade. Och det finns absolut ingenting de kan säga emot dessa människor som ju bara använder samma argument som de själva använder sig av: ”Det är bara 5% skatt, du klarar det.” Men när hundra lobbygrupper slåss om våra pengar betyder dessa 5% snart betydligt mer.

4. Inkonsekvens. Det faktum att de inte vill vara konsekventa och löpa hela linan ut är ett bevis för att de inser att deras policy egentligen är självmordsmässig. Ta t ex de som förespråkar statliga minimumlöner. De förnekar ofta att det har skadliga effekter, att det t ex skapar arbetslöshet med alla problem det innebär för de arbetslösa och alla andra. Men om de nu är så säkra på det varför föreslår de då inte bara att man höjer minimumlönen för alla så att alla tjänar 1 000 000 i timmen? Poängen är att på marginalen är skadan lika verklig, bara inte lika omfattande. Men bara för att den inte är lika omfattande betyder inte att den inte existerar. Jämför även med en irrationell inflationspolitik som ingen vill konsekvent tillämpa (eftersom det skulle innebära att hela det ekonomiska systemet kollapsade) eller med skatter (ingen vill ha 100% skatt eftersom det skulle förstöra ekonomin), etc. Jämför även med tullar. Den företagare som skyddas av tullar kan endast vinna på det, på kort sikt, så länge man inte är konsekvent med politiken. Dvs så länge man inte inför tullar på allt och alla och så länge han fortfarande kan köpa bättre produkter från alternativ inom samma bransch som han själv är verksam inom. Men notera att när man väl har övergett principen som förbjöd tullar och andra statliga interventioner, då finns det inte längre någonting som stoppar andra från att lobba till sig samma tullar, vilket placerar honom i en position där han blir tvungen att låta sig vårdas av dåliga läkare (som ju endast är verksamma eftersom de skyddas från av konkurrensen av bättre läkare), eller köpa sina egna undermåliga produkter (eftersom han har blivit skyddad från konkurrensen av bättre alternativ), eller köpa otroligt dyra och fula kläder (eftersom de dåliga klädproducenterna har blivit skyddade från de bättre), etc.

5. Värden är objektiva. En annan viktig poäng som ofta ignoreras här är att värden är objektiva, inte intrinsikala eller subjektiva. De som antar att det finns några verkliga fördelar eller värden av att t ex införa skatter på rika för att förse de fattiga förortsbarnen med ”gratis” utbildning, gör det ofta med utgångspunkten att det antingen är ett egenvärde i att sjukvården är gratis (intrinsikalism) eller också för att de bara känner att det är ett värde (subjektivism). Men så är det inte. Om det inte har något värde för offren, då har det inget värde alls. Och eftersom skattebetalarna betalar under tvång är det inte uttryck för en värdering; en värdering är inte möjlig under tvång. Tvång och förnuft är oförenliga med varandra och av exakt samma anledning är också tvång och värden oförenliga med varandra; man kan inte tvinga någon till att acceptera någonting som ett värde under hotet av en pistol; en pistol är lika lite ett argument för detta som för något annat.

Det är värt att notera att de irrationella lyckosökarnas ”glädje” nästan uteslutande utgörs av eskapism eller av att försöka förfalska verkligheten.

Låt oss ta en diktator som ett annat exempel. Vad är det diktatorn värdesätter? Det är makt över andra människor. Varför är det viktigt för honom att ha denna makt? Därför att han är liksom den simpla tjuven oförmögen att överleva. Varför det? Därför att han, precis som bankrånaren, inte heller använder sitt förnuft. Detta gör honom maktlös precis lika inför naturen och därmed drabbad av samma metafysiska rädsla. Vad han försöker åstadkomma genom att skaffa sig makt över andra människor är att förfalska verkligheten; han försöker få det till att han faktiskt är en människa förmögen att leva och detta gör han som ett försök att skaffa sig lite självaktning. För den här sortens maktmänniskor räcker det inte med att parasitera på andra människors välstånd; de kräver lydnad – ovillkorlig lydnad. Ayn Rand skrev:

A mystic is driven by the urge to impress, to cheat, to flatter, to decieve, to force that omnipotent consciousness of others. ”They” [de rationella människor som är i stånd att handskas med naturen] are his only key to reality, he feels that he cannot exist save by harnessing their mysterious power and extorting their unaccountable consent. ”They” are his only means of perception and, like a blind man who depends on the sight of a dog, he feels he must leash them in order to live. To control the consciousness of others becomes his only passion; power-lust is a weed that grows only in the vacant lots of an abandoned mind.

Every dictator is a mystic, and every mystic is a potential dictator. A mystic craves obedience from men, not their agreement. He wants them to surrender their consciousness to his assertions, his edicts, his wishes, his whims – as his consciousness is surrendered to theirs. He wants to deal with men by means of faith and force – he finds no satisfaction in their consent if he must earn it by means of facts and reason. Reason is the enemy he dreads and, simultaneously, considers precarious; reason, to him, is a means of deception – and only their causeless belief or their forced obedience can give him a sense of security, a proof that he has gained control of the mystic endowment he lacked. His lust is to command, not to convince: conviction requires an act of independence and rests on the absolute of objective reality. What he seeks is power over reality and over men’s means of perceiving it, their mind, the power to interpose his will between existence and consciousness, as if, by agreeing to fake the reality he orders them to fake, men would, in fact, create it. (The Ayn Rand Lexicon, s 122-123.)

Men det enda han får av att uppnå lite makt över andra människor är en tillfällig lättnad från den kroniska terror – metafysiska rädsla – som annars plågar honom. Han blir i själva verket aldrig lycklig. Det är därför han aldrig blir nöjd. Så länge han är fundamentalt maktlös inför naturen kommer han aldrig att bli nöjd eller lycklig. Och då ska vi inte glömma bort att det finns andra omfattande problem som ständigt ger en diktator skäl att vara plågad av oro och paranoia. Men till detta återkommer vi senare.

Ta missbrukaren av droger. Vad de försöker undfly är verkligheten för att uppnå en tillfällig lättnad. Men inte blir de lyckliga. Dels beror det på att deras missbruk är självdestruktivt. Så deras ”glädje” är allt annat än motsägelsefri. Dels beror det på att deras missbruk inte löser deras problem. Så många av dem känner sig tvungna att söka hjälp för att göra sig fria från missbruket och ta itu med vad det var som gjorde att de kände ett behov av att försöka undfly verkligheten till att börja med. Dels är denna lättnad på grund av sakens natur av en tillfällig sådan. Deras drogade tillstånd varar ju inte för evigt. (Principen är förstås exakt densamma för missbrukaren av alkohol.)

Ta personen som försöker fejka till sig en självkänsla genom att missbruka sex. Det är självfallet inget fel i att ha sex, och framför allt är det inget fel i att ha sex ofta. Men det är inte lämpligt att ha sex i hopp om att det ska ge dig en självkänsla. Vem du väljer att ha sex med säger en hel del om dig själv och din självbild, dvs din självkänsla. Så en person som försöker uppnå lycka genom att missbruka sex börjar i fel ända. De försöker i regel uppnå någon form av självkänsla genom att ha sex. (Se på sexmissbrukare.) Men självkänsla kommer inte av att ha massor med sex med allt som rör sig. Det kommer av att vara kapabel att leva och att veta att man är kapabel att leva. Folk som försöker uppnå självkänsla genom att ha sex ägnar sig egentligen bara åt en form av eskapism och kommer därför aldrig att verkligen bli lycklig. (Det är därför de aldrig blir nöjda utan bara fortsätter och vill ha mer och mer.) Och det som får dem till att vilja ”fly” undan är det faktum att de inte är lyckliga och inte har någon självkänsla. Ta t ex en man som har ett dåligt självförtroende på grund av hans impotens eller ålder och som genom att ligga med den ena efter den andra unga tjejen försöker han uppnå en självkänsla. Men det fungerar inte, det är därför han fortsätter förgäves, och ett självdestruktivt missbruk uppstår. För att han ska kunna njuta till fullo av sex måste han först ha en självkänsla. Sexet är nämligen en kroppslig hyllning av hans självkänsla, av hans övertygelse av att han förtjänar lycka på jorden. Det är en konkretisering av att han är värdig och kapabel att leva. Det är därför folk som väljer att ha sex med vem som helst, även de oattraktiva (själsligt och/eller kroppsligt) avslöjar hur de ser på sig själva. De som ligger med horor i syfte att uppnå en självkänsla gör sig själv till en hora, inte bara i kroppen, utan även i själen. För vad som ”horas” ut är själen; ens egen syn på sig själv. Observera att de som ofta har sex i syfte att uppnå självkänsla ofta lider just av en dålig självkänsla och att vad de ägnar sig åt är inget annat än sexmissbruk, och att de inte mår bättre av att missbruka sex. Faktum är att sexmissbrukare i regel mår fruktansvärt dåligt av deras missbruk. (Det är också värt att notera att missbrukare i största allmänhet är människor som känner att deras liv saknar ett övergripande syfte.)

Vad är det för mönster vi kan börja skönja redan nu? Det är att den påstådda ”glädje” och ”lycka” som de irrationella lyckosökarna säger sig uppnå är inte en genuin form av lycka. Det är, för att låna en jämförelse av Leonard Peikoff, mer att jämföra med den lättnad som uppstår när man slutar slå huvudet i väggen. De påstådda lyckosökarna drivs mer av rädsla för lidande; rationella människornas lycka drivs av en kärlek till värden. Varför handlar det bara om en tillfällig lättnad från deras kroniska rädsla? Varför blir de aldrig riktigt lyckliga? Även om vi bortser från det faktum att deras ”värden” inte bara tenderar att krocka med varandra – varför de ofta plågas av frustrationer och ångest även när de väl lyckas med att nå sina värden – så krockar de dessutom med verkligheten – varför deras ”lycka” är allt annat än fri från motsägelser vilket kan förklara varför deras ”lyckligaste” dagar nästan uteslutande följs av en smärtsam bakfylla.

(Del 4 kommer förresten senare idag eller imorgon.)

De som tror att lyckans villkor är subjektiva är framför allt subjektivistiska hedonister. De tror att lyckan består i att göra vad man känner för, att handla slaviskt efter sina begär, känslor, preferenser och nycker – vilka de än må är. Så om deras begär säger att man ska ligga med allt som rör sig (barn, djur och döda inte uteslutet), då tror de att detta kommer bringa dem lycka. Om de känner för att supa och/eller knarka ned sig själva, då är detta vad deras ”lycka” kräver. Om de helt plötsligt känner för att mörda eller våldta eller råna en bank, då är detta vad de bör göra för att bli lyckliga. Alldeles oavsett vad dessa så kallade ”lyckosökare” säger, menar jag att de aldrig kan bli lyckliga genom att bara gör vad de känner för. Man kan inte bli lycklig som bankrånare eller mördare eller diktator. Man blir inte lycklig genom att supa och knarka ned sig. Det finns en väsentlig skillnad på den irrationella ”lyckosökarens” påstådda glädje och den rationella människans genuina glädje. Låt mig illustrera denna skillnad med hjälp av några exempel.

Låt oss ta bankrånaren. Vad är det bankrånaren vill? Jo, han vill förstås ”leva livet” utan att behöva arbeta en dag för det. Varför värderar han detta? Det finns förstås många olika skäl till varför en bankrånare skulle kunna värdera detta. Det kan vara allt ifrån hans irrationella begär att få status i andras ögon till den irrationella övertygelsen att han faktiskt förtjänar detta liv i lyx och att han genom att råna banker helt enkelt bara ser till att skapa en lite mer ”rättvis omfördelning” av ”samhällets resurser”. Det spelar faktiskt ingen roll varför någon rånar en bank, min poäng är att oavsett varför kommer han inte att bli lycklig. Det spelar inte heller någon roll om bankrånaren lyckas med att komma undan rättvisan och lagen. Varför inte det? Därför att livet och lycka, riktig lycka, kräver betydligt mer än pengar på banken. Livet och lycka kräver tre kardinalvärden. Rand har identifierat dem som: förnuft, syfte och självaktning.

Människor kan inte överleva som något annat än just människor (det kan verka trivialt men det är trots allt detta som bankrånare och diktatorer söker göra). Människan kan inte överleva genom att anpassa sig efter naturen. Människan måste istället anpassa naturen efter hennes behov. Hon måste forma om naturen för att producera de värden som hennes liv och lycka hänger på. Det rör sig om allt ifrån energin som förser oss med värme, bränsle, mat och ljus. Det handlar om mat, kläder, bilar, datorer, cd-spelare, telefoner, möbler, bostäder, mediciner, etc. Allt detta måste produceras. Men för att producera det måste människan först fatta naturen; att fatta naturen är nämligen en förutsättning för att kunna bemästra den. Utan att fatta naturen kan människan inte ens tillfredställa hennes enklaste av behov såsom att skaffa mat för dagen. För att fatta naturen, så att hon kan skaffa mat för dagen, måste människan tänka. Hon måste använda sig av sitt förnuft. Hon måste med hjälp av sitt förnuft ta reda på vad man kan äta och vad man inte kan äta, hur man lagar maten på ett lämpligt sätt, hur man gör vapen och fällor för att fånga djur, hur man planterar och odlar frukter och grönsaker, hur man fiskar, hur man gör kläder och bygger bostäder som skyddar oss från djur, väder och nattens kyla. Etc. Och detta är som sagt bara för att tillfredställa våra mest grundläggande behov. Det säger sig själv att sådana saker som bilar eller flygplan eller mediciner kräver ännu mer tankearbete för att bli verkliga. Insikten här är att förnuftet är vårt grundläggande överlevnadsmedel och därför är det också ett grundläggande kardinalvärde. Och det enda sätt en människa kan visa att hon verkligen inser värdet av förnuftet är genom att systematiskt använda sig av det. Och att systematiskt använda sig av förnuftet är vad det betyder att utöva den primära dygden rationalitet.

Observera kausaliteten. I den mån människor är rationella, dvs använder sig av förnuftet som ett praktiskt medel för att vinna och bevara värden, kommer människor att vara framgångsrika. I den mån de är framgångrika när det kommer till att sträva efter värden, kommer de att vara lyckliga. Det är den här sortens framgång och lycka som gör människor om att är kapabla till att leva och njuta.

För att man ska kunna leva ett lyckligt liv behöver vi bringa en mening till våra liv. Vi behöver ett centralt och övergripande syfte. En produktiv karriär är inte det enda, men det som bäst kan tjäna som ett centralt syfte. Varför? Därför att alla måste producera allt vi behöver för att leva och bli lyckliga. Mat, kläder, bostäder, datorer, etc växer, som sagt, inte på träd direkt. Så det bästa sätt att ge sitt liv en mening på ett vardagligt plan är genom att ägna sig åt en produktiv karriär. Naturligtvis bör man satsa på en karriär som man tycker är intressant och rolig. Jobb ska och måste inte vara en plåga. Att förse livet med en mening är den bortglömda men oerhört viktiga själsliga sidan av vad Rand kallade för produktivitetens dygd. Utan en mening i tillvaron blir livet inte bara tråkigt, vi blir även mållösa; vi vet inte hur eller varför vi, på en vardaglig basis, ska prioritera något framför något annat. Utan ett övergripande syfte blir vi bara dagdrivare som långsam kastar bort våra liv på ingenting. Man kan inte bli lycklig under sådana här omständigheter. Det är för övrigt därför som även miljardärer behöver en produktiv karriär.

Men en produktiv karriär fyller även ett annat själsligt behov hos oss: vårt behov av självaktning. På grund av sakens natur förser det oss inte bara med en långsiktig mening till tillvaron, det förser oss också med en daglig påminnelse av vår förmåga att producera värden. Därmed blir det en daglig påminnelse på vår förmåga att leva. Till följd av detta kommer de alltså att känna att de är värda att leva och få njuta av livet. Resultatet är alltså en god självkänsla och det är en grundläggande förutsättning för att du ska kunna uppnå lycka. Vi behöver alla en god självkänsla. Vi behöver det för att känna att vi är värda någonting så att vi känner att vi är värda att sträva efter livet och att uppnå lycka. För hur kan du vara lycklig om du känner dig värdelös?

Vad händer när människor inte värdesätter förnuftet? De blir rädda. De kommer att bli rädda eftersom de kommer känna sig maktlösa inför naturen; denna rädsla ska inte jämföras med rädslan för höga höjder eller rädslan för spöken eller något liknande. Detta är en kronisk och allomfattande metafysisk rädsla. Vad beror den på? Genom att inte värdesätta och därmed inte använda sig utav förnuftet, blir man oförmögen att fatta naturen. Observera återigen kausaliteten. När man är oförmögen att fatta naturen, då är man oförmögen att bemästra naturen på ett sådant sätt att man kan få den till att tjäna dina behov. Detta gör att människor misslyckas med uppgiften att leva, och detta leder till död och lidande. Detta omöjliggör också en självaktning, vilket i sig bidrar till att göra människor ännu mer olyckliga.

Förutom att inse värdet av förnuftet och hädanefter systematiskt utöva rationalitetens dygd finns det bara ett sätt som man kan få en tillfällig lättnad från sin denna kroniska terror, nämligen genom att parasitera på de människor som är i stånd att bemästra naturen, dvs tänkarna och producenterna. Men även om vi för enkelhetens skull bortser från det faktum att ett sådant beteende är orättvist, och därför självdestruktivt i längden, kommer man i vilket fall som helst inte att bli lycklig av att parasitera på andra människor. Varför? Det faktum att de känner sig nödgade att parasitera på andra till att börja med kommer inte att ge dem någon självkänsla och därmed inte någon övertygelse om att de är värdiga att leva och njuta av livet. Eftersom de inte har någon produktiv karriär – faktum är att de flesta rånare skyr tanken på en sådan som pesten – har deras liv inget övergripande syfte, ingen mening. Och det blir inte mer mening i deras liv bara för att de lyckas komma undan med ett bankrån. Inte ens genom att ”leva livet” med sina stulna pengar kommer han att kunna bli lycklig. För varje stulen krona han slänger omkring sig kommer han endast att bli påmind om hur oförmögen att leva han egentligen är; han kanske lurar andra till att tro annorlunda om honom, men han kan aldrig lura sig själv; han vet med sig själv att han i grund och botten är en värdelös nolla, vad hans avundsjuka grannar än tror om honom. Det är därför som bankrånaren inte blir lycklig, detta alldeles oavsett om han lyckas komma undan rättvisan och lagen.

(Imorgon kommer del 3)