Thomas A. Bowden från Ayn Rand institutet förklarar varför USA inte borde be officiellt om ursäkt för dess historia av övergrepp mot indianerna:

”Before Europeans arrived, the scattered tribes occupying North America lived in abject poverty, ignorance, and superstition–not due to any racial inferiority, but because that is how all mankind starts out (Europeans included). The transfer of Western civilization to this continent was one of the great cultural gifts in recorded history, affording Indians almost effortless access to centuries of European accomplishments in philosophy, science, technology, and government. As a result, today’s Indians enjoy a capacity for generating health, wealth, and happiness that their Stone Age ancestors could never have conceived.

From a historical perspective, the proper response to such a gift is not resentment but gratitude.”

Läs resten här.

Stuart K. Hayashi har idag en bra artikel på Tech Central Station om Morgan Spurlocks senaste projekt ”30 days”. Läs den.

Gordon Cucullu skriver idag på Tech Central Station om den dåliga behandling som förekommer på Guantanamo men som vi inte får höra om i medierna: ”There is far more serious abuse: the relentless, merciless attacks on American servicemen and women by these same terrorist thugs. Many of the orange jumpsuit-clad detainees fight their captors at every opportunity. They attack guards whenever the soldiers enter their cells, trying to reach up under protective face masks to gouge eyes and tear mouths. They make weapons and try to stab the guards or grab and break limbs as the guards pass them food. These terrorist prisoners openly brag of their desire to kill Americans.”

Det kommer inte som någon större överraskning för mig att fångarna vid Guantanamo tar varje tillfälle de får får för att skada och döda de som arbetar vid basen. De är ju trots allt islamiska terrorister, medlemmar av bland annat terroristnätverk som Al-Qaida. Men vi får naturligtvis inte höra indignerade debattörer och journalister protestera emot fångarnas aktiviteter. När Al-Qaida terrorister blir utsatta för ”hård” tortyr, då blir däremot det rubriker över hela världen. Genast börjar journalister och kommentatorer i medierna protestera mot denna ”grymma” och ”omänskliga” behandling av fångarna. De gör på fullt allvar löjeväckande jämförelse med Sovjetunionens Gulag och nazisternas koncentrationsläger. Observera den enorma orättvisan i allt detta.

Fångarna vid Guantanamobasen är av allt att döma inte det minsta lilla oskyldiga. De är terrorister. De är faktiska och/eller potentiella massmördare. De försöker ju som Cucullu visar t o m mörda och planera framtida terrordåd under tiden de är fångar vid Guantanamobasen. Men allt detta ignorerar man. Därför har de inga rättigheter. Det är därför inte fel att i sjävlförsvar tortera av samma anledning som det inte är fel att döda dem i självförsvar. De som jobbar vid basen är däremot oskyldiga. De har rättigheter. Detta ignoreras.

Den påstådda ”tortyr” de enligt medierna har utsätts för är inte hård. Den må vara tillräckligt hård för att få fram resultat, men den går inte på något sätt att jämföra med verklig, hård tortyr. Att döma av protesterna skulle man däremot lätt kunna tro att det var fråga om verklig tortyr, halshuggningar, våldtäkter, etc. Det som ignoreras här är förstås sanningen om den påstådda ”tortyren”.

Vad som också ignoreras är med vilken stötande omtanke USA envisas med att behandla fångarna: ”Yet these thugs are treated with an amazing degree of compassion: They are given ice cream treats and recreational time. They live in clean facilities, and receive a full Muslim religious package of Koran, prayer rug, beads, and prayer oils. An arrow in every cell points to Mecca. The call to prayer is played five times daily.”

Sanningen är att många av dessa terrorister har en tillvaro som i mångt och mycket är mycket bättre än den de hade medan de levde i det ”fria”, något som självfallet också ignoreras av medierna:

”For example, meals for detainees are ample: we lunched on what several thought was an accumulated single day’s ration for detainees. ”No,” the contract food service manager said with a laugh, ”what you’re looking at there is today’s lunch. A single meal. They get three a day like that.” Several prisoners have special meal orders like ”no tomatoes” or ”no peanut products” depending on taste or allergies.

The detainees are similarly catered to medically. Almost every one arrived at GITMO with some sort of battlefield trauma. After all, the majority were captured in combat. Today they are healthy, immunized, and well cared for. At a visit to the modern hospital facility the doctor in charge confirmed that the caloric count for the detainees was so high that while ”most detainees arrived undernourished,” medics now watch for overweight and cholesterol issues.”

Det är nästan så att man spyr!

Inte om människans liv är måttstocken. Ty om människans liv är måttstocken då är de kulturer som genererar frihet, vetenskap, teknologi, lycka och njutning, etc av ett objektivt värde medan de som endast genererar förtryck, slaveri, efterblivenhet, olycka och lidande, etc är av ett mindre eller rentav inget värde alls. Det senaste exemplet på en bevisligen sämre kultur än den västerländska lät sig konkretiseras genom den tragiska berättelsen om Mukhtaran Mai. Mukhtaran Mai dömdes av ett STAMRÅD på landsbygden i Pakistan, till GRUPPVÅLDTÄKT, som ett straff för att hennes BROR hade gjort en annan KLAN sur när denne påstods ha haft ett förhållande med en flicka från denna klan (källa: TV4.se). Detta är primitivt, sjukt, barbariskt och omoraliskt. Ändå envisas vissa med att påstå att alla kulturer är lika mycket värda. Hur de än lyckades nå den slutsatsen, gjorde de det INTE med människans liv som måttstock.

Det sista kapitlet av sitt mästerverk Capitalism: A Treatise on Economics ägnar George Reisman åt att förklara hur man rent praktiskt kan och bör gå till väga för att inför laissez-faire kapitalismen. Det handlar förstås om sådana saker som att ägna sig åt självstudier av Ayn Rand, Ludwig von Mises, m fl. Det handlar om att få den grundläggande filosofiska förståelsen av kapitalismen och dess sanna natur, likaväl som den nationalekonomiska. Det handlar om att år in och år ut bedriva ett långsiktigt och ihärdigt opinions- och upplysningsarbete. Det handlar om att vara ärlig vad gäller ens verkliga motiv och intentioner. Det handlar om att ta det politiska initiativet, om att leda en opinion, inte bara följa den. Osv. Det är en läsning som många liberaler, och inte minst partipolitiskt engagerade borde göra. Reisman visar inte bara hur detta, steg för steg, område efter område, rent praktiskt kan och bör gå till väga, han förklarar även varför det inte är ett dugg praktiskt att till exempel lura väljarna till att acceptera en liberal politik, eller att försöka kompromissa på viktiga principer för någon kortsiktig politisk seger eller liknande. Tvärtom. Låt mig citera:

… [I]t should scarcely be necessary to say that at no time should the advocacy of sound principles be sacrificed to notions of political expediency, advanced under misguided ideas about what is ”practical.” The only practical course is to name and defend true principles and then seek to win over public opinion to the support of such principles. It is never to accept the untrue principles that guide public opinion at the moment and design and advocate programs that pander to the errors of the public. Such a procedure is to abandon the fight for any fundamental or significant change–namely, a change in people’s ideas–and to reinforce the errors we want to combat.

It is definitely not impractical to explain to people that if they want to live and prosper, they must adopt capitalism. It would not be impractical to do so even if for a very long time most people simply refused to listen and went on supporting policies that are against their interests. In such a case, it would not be the advocates of capitalism who were impractical, for they would be pursuing the only course that is capable of working, namely, explaining to people what they must do if they are in fact to succeed. Rather it would be the mass of people–perhaps, indeed, the entire rest of the society–that would be impractical, pursuing as it did goals which are self-destructive and refusing to hear of constructive alternatives. If, to use an analogy from the world of engineering and business, someone knows how to build an airplane or a tractor that people could afford and greatly benefit from, but is not listened to, such a person is not at all impractical because others refuse to listen to his ideas that would greatly benefit them. Rather it is those others, whatever their number, who are impractical. In the political-economic realm, it is the current state of public opinion that is impractical: it expects that men can live in a modern economic system while destroying the foundations of that system–that, for example, they can have rising prosperity while destroying the incentives and the means of the businessmen and capitalists who are to provide the prosperity. The advocates of capitalism, who tell people that the opposite is true and that the opposite policy is necessary, are not impractical. They are eminently the advocates of practicality–of what is achievable in, and by the nature of, reality.

Läs hela här!

I klassikern ”Economics in One Lesson” visar Henry Hazlitt varför det är viktigt att lära sig att ”se” det man vid en första anblick ”inte ser”. Många ser bara de kortsiktiga fördelarna för en grupp och glömmer helt bort de mer långsiktiga nackdelarna för alla.

Somliga får för sig att krig är bra för ekonomin eftersom det skapar ett behov av att producera en massa bomber, stridsflygplan, pansarvagnar, gevär, med mera. Vad de inte ser är allt annat som inte blev producerat och som vi därmed går miste om.

Somliga ser fördelarna av att facket lyckas pressa upp lönerna för en grupp. Vad de inte ser är hur det slår ut de marginella producenterna, skapar arbetslöshet, en mindre produktion, och därmed leder till en sämre levnadsstandard för alla.

Somliga inbillar sig att man kan höja arbetarnas levnadsstandard genom att helt enkelt kräva ut högre löner på bekostnad av arbetsköparnas vinster. Vad de inte ser är att mindre vinster på sikt leder till mindre kapitalackumulation, mindre investeringar, lägre produktivitet, arbetslöshet, och följaktligen en lägre levnadsstandard för alla.

Somliga tror att det är en bra idé kan höja skatterna på kapital eftersom det ger ökade intäkter till staten. Vad de inte ser är alla investeringar som inte blir av, alla företag som inte startas, alla jobb som inte skapas, som ett resultat av dessa skattehöjningar.

Exemplen är praktiskt taget oändliga. Den viktiga lärdomen av att läsa denna bok är en insikt om att statliga interventioner i ekonomin på lång sikt är skadliga för oss alla, varför det inte ligger i någons rationella egenintresse att förespråka interventionism.

Om ni är för snåla för att köpa den, då kan ni lagligen ladda ned den här.

Publicerat i Helsingborgs Dagblad 26 juni 2005 (http://tidning.hd.se/26/hd0115.htm):

Oseriöst cancerlarm om kött
På sistone har man i medierna talat om en ny omfattande europeisk studie som enligt TT lär ha ”bekräftat” ett ”starkt samband” mellan en relativt hög konsumtion av rött kött och tarmcancer. Den relativa risken för att drabbas av tarmcancer av rött kött, är enligt denna studie cirka 33 procent. Det betyder, om ni tillåter att jag förenklar lite, att om 30 av 100 drabbas av tarmcancer bland de som enligt undersökningen konsumerar mindre än en portion av rött kött i veckan, så är siffran av drabbade bland de som åt två portioner (à 80 gram) per dag, 40 av 100. Vad är då problemet? Jo, problemet är att medierna bidrar till att skrämma människor från att njuta av rött kött utan att ha någon vetenskaplig grund för det. För som alla seriösa epidemiologer vet är en relativ risk på mindre än 100 procent inget man bör ta med något större allvar. Helst ska den relativa risken ligga på 200-300 procent för att en studie ska vara intressant ur ett epidemiologiskt perspektiv.

Men ta inte mitt ord på det. Detta är vad det nationella cancerinstitutet i USA säger: ”In epidemiologic research, relative risks of less than 2 are considered small and usually difficult to interpret. Such increases may be due to chance, statistical bias or effects of confounding factors that are sometimes not evident.” Den erkända epidemiologen Ernst Wynder lär även ha sagt att en relativ risk mindre än tre (alltså 200 procent) bör tas med skepticism. Eller som Robert Temple från det amerikanska läkemedelsverket (FDA) uttryckte det: ”My basic rule is if the relative risk isn’t at least 3 or 4, forget it.” Så denna undersökning uppvisar med andra ord inget annat än ett väldigt svagt samband och som inte bevisar, än mindre bekräftar, någonting alls. Det finns sålunda ingen vetenskaplig anledning alls, för att vara rädd för att få tarmcancer av att äta rött kött. Men tyvärr lär detta hindra varken medierna, som vill få tittare och läsare, eller forskare, som vill ha större anslag till sin forskning, från att fortsätta att skrämma livet av allmänheten.

Carl Svanberg
Ramlösa

Bildtext: ”Det finns ingen anledning alls att vara rädd för att få tarmcancer av att äta rött kött.” Arkivfoto: BARBRO HALLIN

Jefferson Smith har en ny blogg och det är enligt min mening den BÄSTA bloggen just nu. Den handlar om lite allt möjligt, och den är elak och ärlig och just precis därför rolig som fan! Han säger det vi alla tänker och känner, vilket befriar en från känslan av att man är alldeles ensam i sina vardagliga frustrationer. :)

Besök den: http://www.jeffersonse.com/

I det senaste numret av den objektivistiska studenttidningen The Undercurrent skriver Vecheslav Silagadze en seriös men inte desto mindre skön hyllning till kaffet…

Det finns forskare som genom att om och om igen spy ut forskningsresultat, som även om de i själva verket inte bevisar någonting, ändå presenteras som ett nytt allvarligt och överhängande hot mot vår hälsa, mot vår miljö, eller mot något annat vi håller kärt. Forskarna ljuger inte nödvändigtvis när de t ex hävdar i en studie att den relativa risken för att drabbas av tarmcancer ev en relativt hög konsumtion av rött kött är 33%. Men när de presenterar detta som ett ”bekräftat” ”starkt samband” då överdriver de inte bara, de ljuger. Varför ljuger de? Därför att de måste motivera sin forskning. Varför måste de motivera sin forskning? Därför att den till stor del numera är finansierad av staten. Ju bättre de är på att motivera sin forskning, desto större är chansen att deras anslag blir större nästa år.

Om politikerna, och allmänheten, inte kan se att vår skattefinansierade forskning producerar några intressanta eller användbara studier, då det blir det förstås svårare för forskarna själva att motivera varför skattebetalarna ska tvingas försörja dem och deras forskning. Av en ”ren” slump tenderar den politiserade forskningen att ge politiskt korrekta resultat som alltid tycks sammanfalla med någon politisk intressegrupp och deras ideologiska agenda. Eller vänta lite. Vadå ”slump”? Bullshit!, som Penn Jillette skulle säga.

Notera dock hur denna mekanism har en tendens att sprida sig och att den gemensamma nämnaren här är just skattefinanseringen. För ett tag sedan avslöjades att SSU i flera år hade ljugit till sig flera miljoner från skattebetalarna genom att ge uppblåsta och överdrivna medlemsuppgifter till Ungdomsstyrelsen. Mera nyligen har det avslöjats att Ungvänster i flera år har gjort precis likadant. Tydligen var tre av fyra medlemmar i Ungvänster bluff. Varför tycker Ungvänster att det är ”OK” att ljuga så här? En kvalificerad gisning säger att allt är tillåtet för att främja ”revolutionen”. Men nu behöver vi inte gissa: ”Att Ung vänster har dubbla system för medlemsrapportering, ett för att söka bidrag, och ett internt, som man grundar ombuden på, bekräftas av flera andra mycket insatta källor: – UNG VÄNSTER HAR mycket god kontroll över hur många de verkligen är. Till skillnad från SSU har man inte använt medlemsfusket i kampen om makten över förbundet, utan för att få mer pengar i bidrag. Detta tycker de är helt okej, eftersom allt är tillåtet i kampen mot den ‘borgerliga staten’, säger en av dem.” (DN.se).

Lösningen är förstås att helt lägga ned den skattefinansierade forskningen, och av samma skäl helt lägga ned alla offentliga bidrag till inte bara ungdomsförbunden utan också riksdagspartierna. Om ett ungdomsförbund eller ett politiskt parti inte kan försörja sig själva genom frivilliga donationer och medlemsavgifter, då har de inte längre något ekonomiskt existensberättigande. Samma sak är det med forskningen. Att forskningen någon dag kanske kan ge oss någonting är inget som helst argument för att tvinga allmänheten att finansiera den. Det finns inget som garanterar att forskning ger användbara resultat. Därför bör det vara upp till var och en att avgöra hur mycket de själva vill avvara till exempelvis forskning. Samma sak är det med politiska partier och ungdomsförbund. Det är omoraliskt att t ex tvinga mig att till viss del finansiera Ungvänsters verksamhet. Det ger dem en massa orättvisa fördelar i opinionsbildningsprocessen jämfört med mig och alla andra som inte får flera miljoner kronor om året av skattebetalarna. Folk borde själva erkännas rätten att själva få bestämma hur mycket de vill bidra ekonomiskt till olika politiska organisationer. Det vore det enda rättvisa och praktiska.