Don Watkins III publicerade idag en underbar analys, fast denna gång på Diana Hsieh:s blogg. (Orsaken är att Don Watkins III av tidsskäl inte kan prioritera sin egen blogg. Men när han väl har det då har Hsiesh gett honom möjligheten att vara gäst på hennes blogg.) I den förklarar han hur intrinsikalistiska objektivister blir oförmögna till ha och uppleva genuina värden och känslor. Detta gör dem även oförmögna till själviskhet, inklusive sådana ytterst själviska företeelser som kärlek och sex.

Socialdemokrater, liksom socialister i största allmänhet, är inte direkt kända för deras förmåga att tänka logiskt. Pär Nuder gjorde oss påminda om det ganska nyligen. SvD:

– De borgerliga har redan berättat att de vill sänka skatterna. De har fortfarande problem med att förklara hur det ska finansieras, säger Nuder till SvD.se. Den privatisering av trafikskadeförsäkringen som enligt ett moderat förslag skulle kunna ge 8 miljarder ser inte ut att kunna drivas vidare, påminner Nuder. – Det verkar bli löntagarna själva som får betala avdragen genom försämringar i a-kassa och sjukersättning, säger Nuder vidare om det borgerliga skatteförslaget som skulle kosta statskassan 45 miljarder kronor.

Vi har hört det förut: ”skattesänkningar kostar”. Men det är ju inte sant. Det kostar ingenting att sänka skatterna. Det som kostar är statens utgifter. De kostar skattebetalarna över 1000 miljarder kronor om året. Resonemanget hos sådana som Nuder påminner ganska mycket om det man ibland kan finna i ointelligenta insändare, där författaren indignerat säger att det inte är befogat att klaga på våra skyhöga skatter, detta då vi i utbyte får sådant som ”gratis” sjukvård. Ja, den är ju så ”gratis” att den ”bara” kostade 60% av våra inkomster!

Att folk får behålla mer av sina egna pengar är ingen ”kostnad”. Om du blir rånad på tusentals kronor, och polisen lyckas arrestera skurken och du får dina pengar tillbaka, då är det ingen kostnad för någon. Så hur kan man då säga att skattesänkningar ”kostar” pengar? Jo, man kan ju säga det om man har fått för sig att man har ”rätt” till andras pengar och det är ju precis vad socialdemokraterna tycker. De tycker att ”folket” har rätt två tredjedelar av din inkomst. Och om behoven kräver det, då tänker de göra anspråk på ännu mera. Det är därför som de upplever det som en ”kostnad” att låta folk behålla mer av sina egna pengar.

Det är denna mentalitet som ligger bakom socialdemokraternas bisarra ”logik” i att kalla sänkta skatter för en ”kostnad”. För denna omoraliska mentalitet borde de, liksom rånaren i exemplet ovan, skämmas. Men det gör dem inte. Vad beror det på? Det beror på att de är övertygade om att de har moralen på sin sida. De är övertygade om att de har en moralisk rätt att stjäla andras pengar, att förslava människor under skatter, att plundra kapitalisterna på deras profiter och arbetarna på deras löner. Vilken moral sanktionerar detta tänkande? Altruismen.

Det är altruismen som gör rovdjur av människor. Ty enligt altruismen är det din moraliska plikt att leva, tjäna och offra dig för andra. Om du inte gör detta frivilligt, då har andra rätt att med tvång om nödvändigt offra dig. Om altruismen säger att det är din plikt att förse de behövande med sjukvård, och du vägrar, då har andra rätt att förslava dig. Det är detta tänkande som ligger bakom föreställningen om att människor har ”rätt” till sjukvård, utbildning, bostad, kläder, mat, vatten, osv.

Det är altruismen som de borgerliga måste våga ifrågasätta om de på allvar ska kunna utmana socialdemokraterna och deras väljare. Det är på tiden att någon säger som det är: att socialdemokraterna och deras väljare är inget annat än omoraliska, vidriga parasiter. Men det räcker ju inte bara med att utmana altruismen. Man måste även komma med ett positivt alternativ. ”Var kan jag finna detta alternativ?” Gissa fem gånger. (En ledtråd: Ayn Rand.)

Det är torsdag och det betyder att Smedjan har uppdaterat sig. Denna gång är det Mattias Svensson som står för kolumnen. Vad ska jag säga? Han har lyckats igen. I sin senaste kolumn, ”Fi tänker som inskränkta hemmafruar”, går Mattias Svensson igenom F!:s program. (Vilket ju är tacksamt för det betyder att jag slipper göra det.) Det är en kuslig läsning som Svenssons redogörelse bjuder på. Ty i detta program avslöjas feminismens sanna kollektivistiska och totalitära natur.

Elan Journo från ARI har skrivit en förträfflig op-ed om FN:s neutralitetsfetisch, och vilka konsekvenser det får:

More than 170 political leaders from around the world recently met at the United Nations to consider what the New York Times called ”the most sweeping institutional changes” in the organization’s history. But this exercise was, predictably, hopeless. Although both detractors and defenders eagerly proposed ”reforms,” they skirted the UN’s insuperable problem: its corrupt ”ideal” of moral neutrality.
– ”The UN’s ‘Virtue’ Is Its Vice: How The United Nation’s Neutrality Props Up Evil Regimes”

I tisdag kunde vi läsa följande i SvD:

Konflikten om Nordkoreas kärnvapen har undvikits – åtminstone tills vidare. Det tycks vara facit från den senaste samtalsrundan om Nordkoreas kärnvapenprogram, som avslutades i Peking i går. Nordkorea har gått med på att ge upp sitt kärnvapenprogram. I gengäld har USA lovat hålla den koreanska halvön kärnvapenfri och inte angripa Nordkorea. Sydkorea och de andra länderna som deltagit i samtalen har också förpliktat sig att förse Nordkorea med den energi som landet behöver, och som länge var den officiella anledningen till att Nordkorea redan på 1960-talet började bygga en kärnreaktor.

En seger för diplomatin? En seger för freden? Knappast. Detta är inget annat än ren utpressning från Nordkoreas sida. Syftet är inte fred, utan att vinna tid. De hotar med kärnvapen, och säger: ”Ge oss pengar, bistånd, teknik och SÄKERHET, att få utveckla våra kärnvapen i fred… annars!”. Detta är i stora drag inget annat än en upprepning på de förhandlingar som USA har haft med Nordkorea i över 20 år. Och vi vet ju var dem ledde till.

Eftersom det bara är Nordkorea som vinner på detta, och eftersom USA genom att gå med på det här förnedrande spelet visar att de är villiga att ge efter för den här arrogansen och utpressningen, kunde man lugnt räkna med att Nordkorea snart skulle börja ställa nya krav. Nordkorea kräver nämligen att omvärlden (läs: USA) ska förse dem med en lättvattenreaktor, annars går de inte med på att avväckla sitt kärnvapenprogram. Kravet på en lättvattenreaktor är bara ännu en undanmanöver för att köpa tid. Precis som alla andra krav de kommer med. Det bevisar inte att deras verkliga intentioner är fredliga, eller att de bara är ”missförstådda”, eller att de verkligen behöver en sådan eftergift för att känna förtroende för USA.

Nej, detta är ingen kompromiss. Detta är ännu en total seger för Nordkorea.

Det är därför, i samband med detta, lika väntat som deprimerande att få läsa sådan här smörja om de misslyckade förhandlingarna med Iran, på Expressens ledarsida:

USA å andra sidan måste vara berett att erbjuda Teheran samma slags uppgörelse som Nordkorea, det vill säga utlova säkerhetsgarantier och normalisering i utbyte mot att Iran ger upp sina kärnvapenambitioner. Det behövs modiga beslut och modiga ledare om kärnvapenhotet ska kunna desarmeras.

*suck* Har de inte läst någonting om vad förhandlingarna med Iran har handlat om? Vet de ingenting om Iran och deras intentioner? Vet de inget om Irans nya ledare och utvecklingen i landet efter han blev vald? Detta är sanslöst. Den som har skrivit detta måste vara en feg pragmatiker, vilket betyder att han eller hon måste vara mentalt efterbliven. Diplomati eller FN kommer aldrig att stoppa eller ens hämma Iran. Vad som krävs är att USA säger något i stil med: ”Avgå, ge upp, sluta sponsra terrorism, sluta mörda våra soldater i Irak, fänglsa, döda och/eller lämna över alla terrorister till oss, lägg ned era kärnvapenambitioner, osv. Eller dö. Ni har tre dagar på er.” Men det kommer ju inte att hända. Det beror på att vi inte har några modiga eller rationella ledare. Inte i USA och framför allt inte i EU.

Ringholm sade för några dagar sedan ett par saker om polisen. Han kallade dem för ”jävla slöa” och ”idioter”. Vad tycker jag om detta? Från början tänkte jag säga något om det, men nu behöver jag inte. Anna Dahlberg säger nämligen exakt vad jag tycker om dessa uttalanden: ”Här fanns chansen att diskutera ett brännande problem som berör många medborgare. I stället begravdes debatten under ett tjockt lager av politisk feghet. För i sak är det ingen tvekan om att Ringholm har rätt, låt vara att ordvalet inte var det mest lämpliga.”

Dr Yaron Brooks anförande, ”Neoconservatives Vs. America: A Critique of U.S. Foreign Policy Since 9/11”, går nu att lyssna på gratis på www.AynRand.org. Det enda som krävs är att du blir en ”registrerad besökare”, och det kostar ingenting.

Dr Brooks anförande är en riktig ögonöppnare. Det är den fränaste, mest radikala och bästa kritik jag har hört mot de neokonservativa. Det är, med tanke på utvecklingen i världen, kanske rentav årets viktigaste tal. Det är ett absolut måste för alla som verkligen vill förstå vad det är som är fel på USA:s så kallade krig mot terrorismen. Jag kan inte tillräckligt noga understryka hur viktigt, för att inte säga engagerande och genomtänkt, jag tycker detta tal är.

Många bloggare menar att det tyska valet tyder på att många inte vill ha förändring och reformer, även om det är absolut nödvändigt för att Tysklands ekonomi ska ta sig ur massarbetslösheten och den ekonomiska stagnationen. Dick Erixon skriver:

Europa faller allt djupare ner i en mental depression. Tyska folket hade möjlighet att möta framtidens utmaningar offensivt, men ballade ur och vågar inte stå för några förändringar. Kristdemokraterna, som trots allt hade en mycket försiktig förnyelseagenda, har under valrörelsen tappat så gott som hela sitt 20 procentiga övertag över socialdemokraterna. … Detta i ett land med långt över 10 procents arbetslöshet och utan tillväxt. Tyskland har ingen chans att skapa välstånd om man inte reformerar de extremt generösa pensionsvillkoren och den korta arbetsveckan som tillsammans med alla helger innebär att de tyskar som har anställning nästan aldrig är på arbetet.

Johan Norberg ger oss en ledtråd till vad problemet kan vara:

The unemployment rate in Germany is about 12 percent and growth is nowhere to be seen. And despite the welcome gain for the liberal FDP (9.8% +2.4), Germany voted against reforms to change this. This raises the awkward question if there is a certain stage where dependency on the government has gone so far and a change seem so far off that the electorate becomes more interested in defending good terms for unemployment than in creating opportunities for growth and jobs. In that case, sclerosis creates a public demand for even more stagnation. And when that happens, politicians won’t heistate to meet that demand.

Norberg ställer alltså den fullt befogade frågan: Är det så att människor röstar för att förhindra förändringar och reformer, eftersom dem själva är så ekonomiskt beroende av välfärdsstaten? Givet att det faktiskt ligger något i resonemanget så handlar det som jag kan se det om två saker, och det är väldigt viktigt att få sagt detta. Allmänheten besitter rent allmänt väldigt dåliga kunskaper inom ämnet nationalekonomi. Det är inte nödvändigtvis deras fel, men det är så det är. Detta gör dem ofta helt oförmögna att avgöra vad som objektivt sett ligger i långsiktiga rationella egenintresse. För medan sanningen är den att välfärdsétatism och interventionism inte ligger i någons rationella egenintresse, hindrar det inte massorna från att panikslaget rösta mot nödvändiga reformer i tron om att de bara ”försvarar” sig själva.

Idealister kan lätt bli väldigt deprimerade av att bevittna ett sådant beteende. Lösningen är emellertid inte den att man ska börja tala till människors okunskap och missförstånd, att överge allt vad ideologi och principer helt, och att sluta upp som ”realistiska” cyniker. Det finns inget som är mer opraktiskt och orealistiskt än en sådan strategi. Man kan och kommer inte få allmänheten att inse behovet av att genomföra stora nödvändiga reformer, genom att låtsas som att inga reformer behövs. Man kommer inte att få stöd för några reformer genom att använda sig av dåliga ekonomiska såväl som moraliska argument. (För bevis: observera hur de borgerliga i decennier har misslyckats med att få ett förändringsmandat, på den vägen.) Man kommer naturligtvis inte att få människor till att lockas av en friare ekonomi om man går med på allmänhetens misstankar om att ett sådant samhälle inte ligger i deras egenintresse.

Att övertyga människor om behovet av reformer är inte så rysligt svårt som det ibland kan verka eller låta. Det är bara svårt om man bryr sig mer om att bli vald än om att säga de impopulära men nödvändiga sanningarna. Det handlar om att med hänvisning till ekonomiska argument och moraliska argument förklara för människor att det moraliska också är det praktiska. Dvs, att det faktiskt ligger i människors rationella egenintresse att rösta för en fri ekonomi. Om ni tycker att det är svårt, då beror det förmodligen på att ni själva är för dåligt pålästa, i vilket fall ni genast borde börja förkovra er genom att läsa sådana böcker som Atlas Shrugged och Human Action. Det finns inga genvägar till kunskap och moralisk övertygelse.

Det har kommit ett nytt nummer av den liberala nättidningen Captus. Det är vill jag påstå det bästa numret på länge. Numret börjar starkt med en strålande ledare av Evelina Lorentzons, ”Kapitalism – för kvinnornas skull”.

Tomas Brandbergs artikel om den allmänna flyktingamnestin, ”Inge inga falska förhoppningar”, är däremot inte mycket till läsning. (Jag förstår ärligt talat inte vad den gör i en liberal nättidning som Captus.)

Nima Sanandaji kommer med en stark och ständigt aktuell kritik mot miljöfanatikernas oärlighet. Som vanligt handlar det om deras oförmåga och ovilja att hålla sig till verkligheten, i deras smaklösa iver att plocka billiga poänger på naturkatastrofen i New Orleans.

Patrik M Andersson uppmärksammade i alla fall mig på en fördel med det norska mandatsystemet, nämligen att det blir lättare för folk att faktiskt välja sina företrädare och att utkräva ett ansvar från dessa. Det blir på så vis, som Andersson uttrycker det, en bättre ansvarsfördelning. (Läs den här.)

Christian Sandströms artikel om den våg av Bush-hat som drog över Sverige i efterdyningarna av Katrina, bjuder inte på så mycket nytt. (Det är möjligtvis ”nyheter” för den pinsamt dåligt pålästa Bush- och USA-hatande allmänheten i Sverige. En allmänhet, som när det kommer till många frågor, är så dåligt pålästa att de ibland kan få intervjuobjekten i the Tonight Shows ”Jay Walking” att framstå som sofistikerade medlemmar av ”Fråga Lund”-panelen.) Men det är inte desto mindre en underhållande läsning, varför jag bara måste citera honom:

Voltaire sade en gång att när människor är överens sägs aldrig någonting intelligent. Den svenska USA-debatten är idag så fördummad och vulgäriserad att ungdomar ogenerat skriker, avbryter och hatar människor som inte sätter likhetstecken mellan Bush och Sauron. Såväl blaskigt svammel om att Bush är rasist som mer konspiratoriska resonemang om att George själv rattade in i World Trade Center tas idag på fullt allvar i Sverige. Plötsligt har debatten reducerats till förment postpubertala dyngkakor, urskillningslösa, hatiska vokalljud och schimpanslyrisk slafspopulism.

Än mer patetisk blir debatten när dessa stolta Bush-hatare anser sig slå ur underläge. Hela det svenska etablissemanget är rörande ense om att Bush är en sinnessjuk, agitatorisk och maktgalen rasist som äter spädbarn till frukost och torterar hundvalpar på nätterna. Likväl har kidsen ett kaxigt underdog-perspektiv som försöker signalera självständighet och kritiskt tänkande. Jag tillåter mig att småle och önskar dessa nobla sanningssökare lycka till i sin förtvivlade kamp för gehör hos den dogmatiskt USA-vänliga medieeliten. Ni är kalashäftiga och fantastiskt alternativa och åtnjuter all min intellektuella respekt. Verkligen.

Lord Jefferson har publicerat ett nytt blogginlägg. En riktig tour de force, om ni frågar mig.