I julhelgen hade jag en kort men intressant diskussion om höger-vänsterskalan med min storebror. Diskussionen handlade om hur man ska definiera “höger” och “vänster”. Det var, som sagt, en kort diskussion och vi återkom tyvärr aldrig till ämnet igen. Men detta korta utbyte fick mig att börja grubbla. Kan man göra en vettig politisk skala? Om så, hur?

Vad jag började fundera på var detta, vad är det ett politiskt spektrum eller skala bör “mäta” eller relatera? Vad är den mest lämpliga eller relevanta måttstocken? För att komma fram till ett rimligt svar på detta bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka, för att på så vis få ett bättre grepp om själva ämnet politik. Så det första jag gjorde var att jag tog mig en titt på själva begreppet “politik”.

Jag började med att kolla upp ordboksdefinitionen av politik. En ordboksdefinition brukar ge en bra uppfattning om hur de flesta använder ett ord och därmed också—rätt eller fel—hur de flesta ser på saken. Dessutom brukar ordboksdefinitioner vara ganska “neutrala” eller okontroversiella då de sällan vilar på en specifik filosofi.

Så här kommer några ordboksdefinitioner: “the activities associated with the governance of a country or other area, especially the debate or conflict among individuals or parties having or hoping to achieve power”; “the activities of the government, members of law-making organizations, or people who try to influence the way a country is governed”; “your beliefs and attitudes about how government should work”; “the methods and tactics used to run a government or an organization”.

Givet dessa ganska okontroversiella ordboksdefinitioner frågade jag mig själv: “Vad är den mest väsentliga kategorin av frågor som behandlas inom politiken?” Svaret är, som ordboksdefinitionerna ovan delvis antyder, att det handlar om hur man bör organisera och styra ett samhälle för att det ska göra det rätta livet möjligt. Men när det kommer till att organisera ett samhälle så handlar detta, som ordboksdefinitionerna ovan också delvis antyder, ytterst om: Hur ska vi använda oss av statens makt för att åstadkomma det goda samhället? Vad, om något, ska staten göra?

En anledning till att statens existens och syfte måste motiveras har att göra med en väsentlig egenskap med staten: staten är tvång och våld. Ta vilken politisk fråga som helst och du kommer själv att se att den mynnar ut i: Vad ska staten göra för att verka för X? Och oavsett vad man tycker att staten ska göra, så verkar staten alltid med tvång och våld. Alla statens lagar, regler och beslut backas nämligen ytterst upp med tvång och våld—dödligt tvång och våld. Det är detta som utmärker staten som institution. Den har ett monopol på utövandet av lagligt våld och tvång. Alla politiska frågor handlar, således, i slutändan om hur och varför staten ska använda tvång och våld. Ska staten verka för att etablera sanning och moral genom att lagstifta vad som är sant och rätt och sedan straffa avvikare? Ska staten verka för att etablera ekonomisk jämlikhet genom omfördelningspolitik? Ska staten verka för att säkra individens rättigheter dvs individens frihet? Oavsett vilket svar vi landar i handlar det om att definiera vad staten ska göra, dvs hur och varför staten utövar tvång och våld för att åstadkomma och organisera det goda samhället—och därmed göra det rätta livet möjligt.

När man inser detta, då blir det klarare att den enskilt mest väsentliga frågan när det kommer till politik är just detta: Hur ska staten använda sin lagliga tvångs- och våldsmakt för att åstadkomma X? Det som gör detta så väsentligt är just eftersom denna enskilda fråga bestämmer och förklarar nästan alla andra aspekter och avseenden inom politiken. Och om man inser detta och tar ytterligare ett steg tillbaka, då kommer man också att kunna se att när det kommer till att använda sig av statligt tvång och våld, då finns det huvudsakligen bara två sätt staten kan bruka tvång och våld, och det är antingen för att skydda individens rättigheter (dvs individens frihet) eller för att kränka desamma. Du kan ta vilken politisk fråga som helst och du kommer att se att den antingen att syftar eller leder till att man skyddar individens rättigheter eller också inte. Det finns inget mellanting. (Därmed inte sagt att det är alltid uppenbart vad som skyddar eller kränker individens frihet.)

Om man givet detta ska placera politiska ideologier och system på en skala, då är det deras förhållande till principen om individens rättigheter som är den mest väsentliga faktorn att titta på—just då det är denna som bestämmer och förklarar nästan allt annat—och som därför också kommer att vara den mest klargörande och upplysande faktorn att studera om man vill få en bättre förståelse för vad de politiska alternativen består av. (Om en politisk skala däremot försöker mäta oväsentligheter, då kommer skalan att bli oklart och ologiskt. Istället för upplysning, blir det förvirring. För exempel fortsätt läsa.)

Om man skapar en skala som “mäter” eller relaterar ideologier och system beroende på hur de förhåller sig till principen om individens rättigheter, då blir det som så att i ena ändan av skalan har vi de ideologier och system som konsekvent står för skyddandet av individens rättigheter och frihet; det finns bara ett sådant konsekvent alternativ: laissez-faire kapitalism. I andra ändan har vi alla ideologier och system konsekvent och systematiskt kränker individens rättigheter, dvs totalitära ideologier och system. Och då det finns så många sätt man kan konsekvent och systematiskt kränka individens rättigheter, finns det många olika totalitära ideologier och system, men de främsta är: socialism/kommunism, fascism/nazism, teokrati, absolut monarki och anarkism. (Om begreppet “anarkism” har någon som helst en referens i verkligheten, då syftar det logiskt till ett inbördeskrig mellan “konkurrerande stater” eller liknande. Men ett sådant inbördeskrig är inget “system”, det är ett tillstånd och som sådant är det totalt oförenligt med individens frihet. Historiskt sett har anarki—som återigen inte är ett system utan ett tillstånd som är totalt oförenligt med individens frihet—alltid lett till att diktator till slut tar över och återställer ordningen. Så historiskt sett har “anarkism” endast en referens i verkligheten och det är den diktatur som uppstår efter ett tillstånd av anarki. Vilket betyder att om begreppet har någon som helst logisk eller historisk referens i verkligheten, är det antingen till ett tillstånd (inbördeskrig/anarki) som är totalt oförenligt med individens frihet eller också diktatur (étatism) som också är totalt oförenligt med individens frihet. För detaljer studera till exempel Europas historia. Se särskilt utvecklingen mot absolut monarki.)

Då vi av olika historiska och slumpmässiga skäl ofta brukar placera socialism till vänster och kapitalism till höger, så verkar det lämpligt att säga att på den yttersta högerkanten finner vi laissez-faire kapitalismen och att på den yttersta vänsterkanten (där vi logiskt sett måste finna den raka motsatsen) finner flera totalitära ideologier som socialism, nazism, islamism och ekologism (“environmentalism”). I mitten av denna skala finner vi andra ideologier och system som visserligen förespråkar kränkandet av individens rättigheter, men inte på ett konsekvent och systematiskt sätt. Då de inte är konsekventa och systematiska är de inte heller totalitära. Här skulle jag placera ideologier som socialdemokrati, “socialliberalism” och konservatism. Sådana ideologier förespråkar blandekonomi, dvs en blandning mellan kapitalism och étatism, dvs frihet och slaveri. Mer konkret tenderar de att förespråka någon form av välfärdsstat.

Det finns ett ord som samlar alla ideologier som förespråkar statlig makt på bekostnad av individens frihet, nämligen étatism. Så enligt denna skala går vi från den yttersta högern, där vi finner konsekvent kapitalism till den yttersta vänstern, där vi finner olika former av konsekvent étatism. I mitten finner vi inkonsekventa eller “moderata” former av étatism.

Min föreslagna höger-vänster skala ger klara och tydliga alternativ som i sin tur definieras i termer av väsentligheter. Istället för att förvirra och vilseleda oss om de politiska alternativen, ger den oss logisk upplysning. Men även om man kanske är med mig så här långt kan man ju, som min storebror, fråga sig varför vi ska ha en sådan här skala och inte använda oss av andra skalor som sägs visa att det finns många fler dimensioner till politiken. Ja, det finns många fler dimensioner och aspekter, men alla är inte lika fundamentala eller väsentliga. Och om man tittar noga kan man se varför.

Ta till exempel Nolans politiska diagram som istället för att ge oss en skala från höger till vänster, ger oss en kombination av två skalor, spridda över fält som sedan delas in på följande sätt: “liberal” och “konservativ”; “auktoritär” och “libertär”. “Auktoritär-libertär” mäter hur mycket statlig kontroll vi ska ha över individens liv eller, vilket är samma sak, hur mycket individuell frihet vi ska ha. “Liberal”-konservativ” mäter vilken sorts statlig makt eller individuell frihet vi ska ha. De två kombinerade skalorna försöker alltså ge oss kvantitet och kvalitet.

I USA, som alltså utgör kontexten för Nolans diagram, brukar (eller brukade) “liberaler” förespråka eller tolerera frihet för individens personliga och intellektuell liv. De brukar (eller brukade) stå upp för yttrandefrihet och aborträtten. Samma “liberaler” brukar samtidigt förespråka statlig kontroll över individens ekonomiska liv. “Konservativa” brukar (eller brukade) däremot förespråka eller tolerera frihet för individens ekonomiska liv. Samma “konservativa” brukar samtidigt förespråka statlig kontroll över individens personliga och intellektuella liv.

Om man nu tar ett steg tillbaka och ser på det väsentliga då inser man att denna skala inte gör någonting mer eller bättre än min föreslagna höger-vänsterskala. (Om något gör den saker bara mer virrande. Inte minst eftersom “libertarianism”, “konservatism” och “liberal” är alla problematiska begrepp.) För om vi tänker på denna diagram i termer av väsentligheter, kan vi enkelt se att den ändå leder till samma sak: Ska staten skydda individens rättigheter eller inte? Ska staten använda våld och tvång för att skydda individens frihet (kapitalism) eller för att förslava individen (étatism)?

Att det finns de som tror att man kan delvis förslava individen, dvs antingen kontrollera vad individen gör i bolagsstyrelserna (“liberaler”) eller i sängkammaren (“konservativa”) förändrar inte att detta endast är en detalj i sammanhanget. Inte minst eftersom det är i slutändan omöjligt att skilja ekonomisk och intellektuell frihet från varandra; man kan inte utöva intellektuell frihet utan ekonomisk frihet och vice versa. Det finns ingen yttrandefrihet om staten äger och kontrollerar alla medier och plattformar; yttrandefrihet förutsätter således rätten till privat ägande.

Det finns fler bekymmer med Nolans politiska diagram. Den placerar “liberaler” till vänster detta trots att ordet “liberal” historiskt och logiskt sett har att göra med individens frihet. Det är obegripligt att man vill klumpa ihop förespråkare av individens delvisa förslavade med ordet “liberal”. Diagrammet placerar “konservativ” till höger—där vi också brukar placera förespråkare av kapitalismen dvs konsekventa förespråkare av individens rättigheter—detta trots att de konservativa också förespråkare individens delvisa förslavade. Att dessutom antyda att “libertarianerna” är de mest konsekventa förespråkarna av individens frihet gör inte saken bättre då den libertarianska rörelsen explicit och implicit välkomnar anarkister. Detta bidrar till att göra diagrammet förvirrande då anarkism i praktiken är en form av étatism.

Inget blir varken klarare eller tydligare om man brukar sig av Nolans politiska diagram. Nolans diagram är möjligen något bättre än den höger-vänster skala som marxisterna försöker pracka på oss, nämligen en medvetet vilseledande skala som syftar till att ge oss intrycket av att våra enda alternativ är två former av totalitär étatism. “Diktatur för de rika” (fascism) eller “diktatur för de fattiga” (socialism). Syftet med marxisternas irrationella skala är att medvetet osynliggöra laissez-faire kapitalismen som ett möjligt alternativ.

Jag har egentligen sagt mer än tillräckligt om höger-vänster skalan. Men det finns en sak till som jag vill kort kommentera innan vi drar ett sträck för den här gången, nämligen: Vad sägs om så kallade GAL-TAN skalan? GAL-TAN står för “grönt, “alternativt” och “libertärt”—“traditionellt,” “auktoritärt” och “nationalistiskt”.

Om man ska mäta eller relatera något, på en skala, måste det vara möjligt att mäta det med en gemensam måttstock. En skala handlar om att vi relaterar något i termer av “mer eller mindre”. Det är därför vi mäter och relaterar en vikt med andra vikter. Vi mäter och relaterar inte en vikt med t ex andra längder eller färger. Så frågan är: Hur i hela fridens namn kan man ens försöka mäta eller relatera “grönt” med “nationalistiskt”? Eller “auktoritärt” med “alternativt”? De kunde likaväl ha slängt in “tango” och “banan” i denna blandning och det hade varit precis lika obegripligt, meningslöst och förvirrande. Det mest uppenbara problemet GAL-TAN-skalan är att det inte ens är en skala.

Om man är “snäll” skulle man möjligen kunna säga att vad GAL-TAN försöker reda ut är nyanserna som ibland skiljer “liberaler” och “konservativa” åt. Det vill säga, hur mycket eller i vilka avseenden staten ska kontrollera individens liv. Alltså hur mycket eller i vilka avseenden staten ska förslava hennes ekonomiska och/eller intellektuella liv. Men om man vill kalla detta för en skala då är det en bristfällig sådan som bara ger oss falska alternativ: antingen ska vi delvis förslava individen för den orörda naturens skull eller också ska vi delvis förslava individen för nationens skull.

Detta visar att det endast är om man försöker relatera denna godtyckliga samling av tvetydiga och problematiska begrepp—och som tillsammans utgör en icke-skala—till en faktisk höger-vänsterskala kan GAL-TAN möjligen göras någorlunda begriplig. Men tagen för sig själv, säger den oss lite eller ingenting.