Det råder nu krig mellan Libanon, palestinierna och Israel. Iran hotar att förklara krig mot Israel om de angriper Syrien. Det talas om storkrig. Våra intellektuella ser mycket mörkt på situationen, detta trots att de har fått precis vad de ville.
Våra intellektuella förespråkar pacifism och så kallade rättvisa krig. De förespråkar förhandlingar och kompromisser med terrorister. De fördömer ständigt Israel för att de inte förhandlar tillräckligt eller för att de inte är tillräckligt pacifistiska eller för att de inte för tillräckligt ”rättvisa” krig. Ändå är dagens situation verket av just pacifism, teorin om rättvist krig, ständiga förhandlingar och kompromisser med terrorister.
Israel förhandlade år 2000 med palestiniernas ledare Yassir Arafat och erbjöd dem 96% av allt land de begärde. Allt Israel begärde i utbyte var fred. Vad fick de? En andra intifada, en våg av terrorism, som har kostat hundratals israeliska liv.
När Israel till slut svarade på palestiniernas terrorism, år 2002, då gjorde de ofta det på ett enligt våra intellektuella ”rättvist” sätt. De gick in och utsatte sina soldater för helt onödiga risker. Istället för att låta deras flygvapen jämna terrornästen som Jenin med marken, gick de med på att offra ett tjugotal av sina egna soldater. Varför? Jo, för att skona civila i området. Men en överväldigande majoritet av palestinierna är inte oskyldiga. De stöder som både opinionsundersökningar och deras handlande visar terroristernas sak både materiellt och moraliskt.
Förra året gav Israel i utbyte mot ingenting bort hela Gaza till palestinierna. Vad fick de? En seger för Hamas eftersom de, palestinierna, såg detta som en seger för deras terrorism. Raketer har sedan dess regnat över Israel från Gaza, attacker som Israel inte har svarat på.
Sedan kidnappade palestinierna och Hizbollah tre israeliska soldater, vilket bröt ut dagens situation. Varför? Därför att Israel i åratal har gått med på att lämna ut terrorister för att få hem sina kidnappade soldater. 1985 lämnade Israel ut 1150 libanesiska och palestinska terrorister, för att få hem 3 israeliska soldater. 2004 lämnade Israel ut 436 terrorister för att få hem 3 israeliska soldater.
När man förhandlar med terrorister då ger man dem den principiella överhanden. Man säger i princip till dem att de kan komma undan med deras terrorism. Men inte bara det. Man säger även till dem att de faktiskt har rätt. Så förhandlingar och eftergifter resulterar endast i att man uppmuntrar terroristerna till att slakta fler oskyldiga och att komma med fler krav. Genom att skona de ”oskyldiga” civila ser man till att det moraliska och materiella stödet från allmänheten för kriget mot Israel fortsätter att vara starkt. Historien är fylld av exempel som uteslutande visar hur pacifism och eftergifter av den här sorten endast stärker och uppmuntrar den aggressiva parten i en konflikt.
Men de intellektuella ignorerar och evaderar allt detta och mycket mer därtill. Sedan fortsätter de med att fördöma Israel för att de inte är tillräckligt hängivna till deras irrationella idéer. Sist världen stod på randen till ett världskrig, trodde Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain att han hade skapat ”fred i vår tid” genom att förhandla och ge efter för Hitler. Så borde inte de intellektuella, i ljuset av detta, granska sina egna idéer och premisser, innan de, återigen, kräver att Israel ska förhandla fram en ”fred i vår tid”?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Överlägset mest komiska kommentar kom ju från Expressens Anna Dahlberg, som skyller konflikten på -israeliska bosättningar.
http://expressen.se/index.jsp?a=633377
Det tycks ha gått henne helt obemärkt att konflikten helt utspelas i Libanon (där det aldrig någonsin funnits några israeliska bosättningar) och i Gaza (där bosättningarna utrymdes för nära ett år sedan).
Och när hon ska argumentera för att Israel ska ge efter våldet och gå med på fångutväxling så nämner hon att Israel tidigare underminerat så kallade moderata krafter genom att bara utväxla fångar till ”militanta” grupper. Så, argumentet för att ge efter är att denna policy har historiskt stärkt de ”militanta” grupperna.
Det tycks inte ställas några högre krav på intellektuell förmåga på dagens ledarskribenter, iallafall inte hos Expressen.
Tragiskt men sant.
Jag vill passa på att nämna att det också i senaste numret av ”The Objective Standard” finns en uppsats som ger historiskt perspektiv åt dagens situation (Mellanöstern och ”kriget mot terrorismen”). Skriven av John Lewis och handlar om general Shermans agerande under Nordamerikanska inbördeskriget. (Jag skriver ”också”, för det stod ju en riktigt bra uppsats i första numret.)
Den viktiga principen i detta sammanhang är att ett krig tar slut, när den ena parten är slutgiltigt besegrad – inte förr. Och alla de som ojar sig över civila offer i krig (vilket man ju gott kan oja sig över, för det är inte någon särskilt rolig sak) borde betänka att ju längre ett krig drar ut på tiden, desto fler oskyldiga offer kommer att skördas!
Jag kan hålla med om att det var bedrövligt av Arafat att inte acceptera 2000 års fredsförslag. Det var realpolitiskt sett (inte minst i ljuset av vad som hänt sen dess) palestiniernas bästa chans på tid och evigheter. Samtidigt får man inte glömma att det är israelerna som är ockupanterna och palestinierna som är ockuperade. Om du, Svanberg, fick din tomt och ditt hus ockuperade av en aggressiv granne som ansåg sig ha rätt till den för att hans förfäder ägt den för 2000 år sen, skulle du då inte ta till vapen? Och vad skulle du gilla att bli kallad terrorist när du gjorde det?
vilket man ju gott kan oja sig över, för det är inte någon särskilt rolig sak
Tycker gott fler objektivister kunde ge uttryck för den hållningen…
För övrigt bör jag ju rätta dig när du säger att Israel 2000 erbjöd palestinierna 96% av det de begärde. Visst var det så att de bara erbjöd 96% av de s.k. ockuperade territorierna, men de erbjöd ju faktist som kompensation för de 4% som skulle behållas land av motsvarande yta i pre-1967 Israel i utbyte. Så det landområde som erbjöds var ju faktist totalt lika stort som det palestinska utgångsbudet.
Vilket ju innebär att ytterligare en sak i Anna Dahlbergs kolumn var falsk. I samband med hennes förvirrade argument om att tidigare fångutväxlingar med ”militanta” krafter har gynnat de ”militanta” krafterna så därför bör man genomföra fångutväxling igen, så påstod ju hon att Israel inte gett de ”moderata” krafterna något. Vilket ju är helt falskt, då Arafat först gavs allmänt självstyre över de palestinska territorierna 1993 under Osloavtalet och sedan då i praktiken 2000 erbjöds en full stat över ett område av motsvarande storlek som Gaza och Västbanken.
Dessutom kan ju nämnas hur Israel 1979 gav Egypten hela Sinaihalvön (Detta trots att Sinai innehöll oljetillgångar som hade gjort Israel oljeoberoende. Nu måste man istället importera olja från Ryssland) i utbyte mot inget annat än att egyptierna skulle avstå från att attackera dem igen. Något som väl borde visat hur Israel faktist alltid varit villig att göra eftergifter mot moderata krafter.
Melin: Problemet med dina frågor är att de förutsätter en situation som inte har varit fallet. Palestiniernas krig mot Israel började inte med ”ockupationerna”. Arabvärlden har varit i krig med Israel långt före de 1967 började ockupera land som de lade beslag på efter de omkringliggande länderna, som alltid, startade ett krig mot dem. (Och bara för att någon ockuperar mitt land betyder inte att de är skurkar och att jag har rätt att göra motstånd.) Du förutsätter också att detta primärt handlar om ”ockupation”. Det gör det inte. Gaza och Västbanken var tidigare ”ockuperat” av Egypten och Jordanien. Men det fick inte ”palestinierna” till att i decennier föra ett krig mot varken Egypten eller Jordanien. Denna konflikt handlar primärt om militant islamism. Terroristerna anser att HELA Israel är ”ockuperat” område och att ”Palestinas” befrielse kräver att man kör ut alla judarna från Mellanöstern. Eller, om nödvändigt, dödar dem allihopa.
Stefan Karlsson: Jag instämmer.
Per-Olof skrev: ”Och alla de som ojar sig över civila offer i krig (vilket man ju gott kan oja sig över, för det är inte någon särskilt rolig sak) borde betänka att ju längre ett krig drar ut på tiden, desto fler oskyldiga offer kommer att skördas!”
Jag är bara villig att hålla med om detta i den mån vi verkligen talar om _oskyldiga_ människor. Men bara för att någon är civil betyder inte att man är oskyldig. Och om man inte är oskyldig, utan materiellt och/eller moraliskt stöder terroristerna på olika sätt, då har jag ärligt talat svårt att tycka synd om dessa människor av exakt samma anledning som jag inte kan tycka synd om Saddam Hussein eller Osama bin Laden. Och vi vet att många palestinier aktivt stöder terroristerna materiellt genom att ge dem husrum, genom att smuggla in vapen åt dem, genom att stöda ”välgörenhetsorganisationer”, etc.
Som ett exempel ur högen har vi det faktum att ca 80% av palestinierna stöder enligt en nyligen utförd opinionsundersökning kidnappningen av Gilad Shalit. Enligt samma undersökning ger ca 60% av palestinierna sitt stöd för Hamas raketattacker mot Israel. Hör dessa till de ”oskyldiga” civila? Enligt mitt sätt att se på saken: nej. Varför ska vi oja oss över dessa människors öde? Varför ska vi oja oss ett dugg över människor som dansar av glädje när USA angreps den 11 september 2001? Det betyder dock inte att jag får ut någon pervers glädje av att se dessa människor dödas.
Jag har naturligtvis inga som helst problem med att tycka synd om genuint oskyldiga människor, men det tar jag som en självklarhet. Det är inte bara hemskt och tragiskt när oskyldiga människor dör. Det är direkt osjälviskt och därmed omoraliskt att inte göra vad man kan för att skona dem. (Om man kan utan att det sker på ens egen bekostnad förstås.) Och sett ur detta perspektiv är det alldeles riktigt att ju snabbare man kan få slut på ett krig, desto bättre. Ur alla tänkbara avseenden.
Lundensis: Jag borde nog ha låtit bli att ta med den där parentesen i min kommentar, eftersom det alltid finns någon som hakar tag i det minst väsentliga man skriver.
Jo, det är klart att det finns helt oskyldiga offer i ett krig. Små barn, t.ex., som inte hunnit med att göra något särkilt ont i sitt liv och som bara stryker med ”för fädrens missgärningar”. Och det kan finnas andra tragiska undantag också. Det är *det* jag inte finner speciellt roligt.
Vad beträffar de människor som ”bara” gett terroristregimer, eller vilken regim det nu gäller, sitt passiva medgivande (som inte gjort något ”värre” än dansat i glädje över bombningen av WTC), så har jag absolut ingen misskund med dem.
Vill man absolut ha *noll* oskyldiga offer i ett krig, så får man se till att det inte blir något krig. Och då får man antingen omvända världen till laissez.faire-kapitalism *i rödaste rappet*, för det skulle göra slut på alla krig. (Men det är i dagens läge inte särskilt realistiskt att tro att vi ska kunna göra det så snabbt.) Eller också får man avstå från att ens föra *försvarskrig* och helt enkelt underkasta sig terroristernas krav (och hur många oskyldiga offer tror du *det* i förlängningen kommer att leda till?)
För höge farao, Lundensis (eller vilken potentat du nu vänder dig till i din aftonbön): tror du verkligen att objektivister förespråkar krig mot terrorismen av ren *blodtörst*? I så fall kan du ju ansöka om jobb som ledarskribent på Aftonbladet. Eller ta jobb på UD.
PS. Det finns ju faktiskt ett avsnitt i ”Atlas Shrugged” som är direkt tillämpligt på frågan om ”oskyldiga i krig”. Ayn Rand kallade det själv för ”The Damnation Sequence”, och det är alltså beskrivningen av alla dem som omkom i den stora tunnelkatastrofen. Ayn Rand säger att de alla var skyldiga och fick vad de förtjänade, eftersom varenda en av dem hade gett uttryck för någon/några av de idéer som ledde fram till denna katastrof.
Men t.o.m. i det avsnittet finns det ju en mamma med två små barn. Och de barnen måste väl ändå betraktas som oskyldiga?
Men vems fel var det att de omkom? Ja, inte fan var det någon annans fel än skurkarnas!
PS igen: mot Carls invändningar har jag inget att invända. Men det framgick väl av mitt svar till Lundensis.