”Pophögern” eller åtminstone tre av dess representanter, Johannes Forssberg, Linda Backman och Jonathan Fried, skrev den 28 juni en artikel i Expressen om just ”pophögern”. Jag läste den dock först idag och även om bloggen är på semester kan jag inte låta bli att kort kommentera denna artikel.

Vad är denna pophöger? Den går inte att identifiera i några speciella ideologiska termer (annat än möjligtvis deras tro på ”förtryckande strukturer” som, trots att de i andra sammanhang sägs vara ”osynliga”, de ”bara för tydligt såg omkring” sig). Det beror på att ”pophögern” står inte för några specifika idéer. ”Pophögern” är ungefär lika ytlig och substanslös som skräpet som sänds på MTV. Detta är ytterst konkretbundna människor. Dessa människor låter sig inte identifieras i termer av idéer, principer, ideologi. Det är inte argumenten som styr dem, det är deras känslor, andras utseende, klädsel, beteende och attityder.

De avfärdar inte ideologier på ideologiska eller intellektuella grunder, utan på känslomässiga grunder. Det är inte argumenten som får dem att bli först vänster sedan höger, det är deras känslor och ofokuserade intryck. Låt mig citera lite på måfå ur deras artikel:

Pophögern är den som inte låter sig skrämmas till socialism av borgerlighetens punschångor. Popvänstern var den som var så skraj för egomän i portfölj att de hellre ville ha planekonomi än att vara på samma sida som Bo Lundgren. Nu börjar vi haja att det är ohållbart att förhålla sig till ytterligheter på det sättet. Bara för att man är för marknadsekonomi behöver man inte vara en kylig egoist.

Man ”skräms” in i det ena eller andra lägret på grund av ”borgerlighetens punschångor”. Debatt? Argumentation? Har inget med saken att göra. Observera deras motstånd till ”ytterligheter” dvs till att vara ”extremt”, men vad som är ”extremt” här är inte identifierat i ideologiska termer utan i termer av oväsentliga detaljer och konkreter: ”egomän i portfölj” och Bo Lundgren representerar borgerligheten, högern, kapitalism. Lägg märke till den där sista meningen. I ett nomralt fall skulle man ju kunna ta det där som en meningslös kommentar. Men vi ska snart se att detta inte är en slumpartad mening. De fortsätter:

Vi var vänster -99. Alla var det. Vi förstår bättre varför när vi tänker oss tillbaka till våra högstadieskolor. Högern var killen i klassen som gick runt med sin pappas oversizade kostym och hade slipsnål när han på lördagen satt med sin enda kompis och drack konjak. Högern var Muf som log hurtigt mot oss när de delade ut ‘jag älskar att äga’-pins och predikade egoism.

Observera: inte ett knyst om några idéer, principer, ideologi eller argument. De avfärdade högern eftersom högern bestod av tråkiga överklassbrats. OK, jag tycker också att tråkiga överklassbrats är ganska hemska och meningslösa. Den enda idé, om någon, som nämns här är det faktum att mufare ”predikade egoism”. Bortsett från att jag har svårt att föreställa mig att det finns några muffare som har tillräckligt med civilkurage för att ”predika egoism” på skolorna, så vill jag återigen påpeka hur meningslös denna kommentar hade varit i normalfallet. Men detta är inget normalt fall, för lite längre ned skriver de: ”Vi som var lite bräckliga och inte kunde identifiera oss med Ayn Rands solitära hjältar valde den röda sidan.” Det är förstås från Ayn Rand som behovet av att avfärda egoismen kommer ifrån.

Notera att det är inte på grund av några specifika idéer som Rand har som de verkar avfärda henne (förutom möjligtvis det faktum att hon förespråkade något så ”anstötligt” som egoism, dvs individens rätt att leva för sin egen skull, dvs som ett självändamål istället som ett medel åt andras ändamål). Nej, de avfärdar henne eftersom de inte kunde identifiera sig med hjältarna i hennes skönlitterära böcker.

Det jag har noterat bland människor som inte kan ”identifiera sig” hos Rands hjältar, är att de ofta inbillar sig att karaktärerna är till för att imitieras. Det är sant att en del av Rands karaktärer har många beundransvärda och egenskaper som inspirerar. Men om man verkligen tror, vilket många människor uppenbarligen gör, att man är en misslyckad människa, eller rentav omoralisk människa, eller en ”dålig objektivist”, etc bara för att man inte är ett geni som John Galt, eller en självständig människa som Howard Roark, eller en produktiv gigant som Hank Rearden, då har man helt missat poängen. Men hur kan man begå ett så allvarligt misstag i sitt tänkande? Genom att fästa blicken vid oväsentligheterna och/eller vägra läsa ut väsentligheterna. Så när de läser om Francisco D’Anconia då tänker de ungefär så här: ”Den här killen är överklass, han är väldigt intelligent, han är väldigt produktiv, han är väldigt framgångsrik… Han är en hjälte i boken… Han representerar därför det goda… Detta är inte jag… jag är inget annat än en medelmåtta… Jag kan inte nå hans specifika nivå i livet… Eftersom han är det goda begär Rand det omöjliga… Alla kan inte vara sådana här ”övermänniskor”… [sedan evaderar jag alla goda karaktärer i boken som inte är dessa övermänniskor såsom Eddie Willers]… Vem är Rand att ställa sådana här omänskliga krav på mig?! Usch! Jag vill inte ha med detta att göra! Jag vill inte ha med hennes hänsynslösa och kyliga egoism att göra! Hon hatar de svaga och fattiga… de bräckliga…” Sedan blir resten dimma och sedan är det, vad dessa människor anbelangar, färdigt. Det är i sådana här oväsentliga termer som de anammar och avfärdar allt i sin omgivning, inte bara Rand:

Det var inte nödvändigtvis innehållet i Bo Lundgrens politik som fick oss att avsky honom, snarare den kyliga autism med vilken han uttryckte den.

Det är inte vad folk säger, det är inte huruvida det de säger är sant eller falskt, som spelar någon roll för ”pophögern”. Det är om deras tonläge eller sätt att uttrycka sig är ”kyligt” eller ”varmt”, om det får dem att känna sig bekväma eller om det får dem att känna sig obekväma. Det är därför ingen som helst överdrift från min sida att avfärda detta som oseriösa, ytliga och, framför allt, tramsiga människor. Om dessa är minsta lilla representativa för ”pophögern”, då är också hela ”pophögern” trams. När politik är en fråga om vad som är mode får man saker som ”pophögern”. Om jag har förstått mig på det hela rätt, kommer ”pophögern” att försvinna ungefär lika snabbt som den kom. Som alla andra trender och flugor går den förhoppningsvis över snart.