Tor Wennerberg har skrivit en artikel på Aftonbladets kultursida. Den heter: ”Stackars George, stackars värld”. Detta är en artikel som utgör ett perfekt exempel på vad Ayn Rand kallade för psykologisering. Och det är ett i sanning ovanligt smaklös exempel på det. Vad man än tycker om George Bush, och jag kan komma på många saker att klaga på, så är detta helt obefogat. Det är verkligen lågt. Och det är framför allt helt utan substans.

Vad är psykologisering? ”Psychologizing consist in condemning or excusing specific individuals on the grounds of their psychological problems, real or invented, in the absence of or contrary to factual evidence.” (Ayn Rand, ”The Psychology of ‘Psychologizing'”, The Voice of Reason, s 24). Vad får vi då veta i denna artikel? Wennerberg hänvisar till boken Bush on the Couch av en psykoanalytiker vid namn Justin Frank.

Bush anklagas för att hålla en ”grandios självbild” och att det är denna självbild som ledde honom till att svara på terrorattackerna den 11 september på följande sätt:

När Bush talade till det amerikanska folket direkt efter den 11 september gav han sina landsmän rådet att fortsätta shoppa som vanligt. Det var hans sätt att hantera de nationella känslorna av förlust och sårbarhet. Som Frank konstaterar tycktes han vilja tvinga på hela nationen sin egen oförmåga att sörja. I stället övergick han nästan omedelbart till att tala om blodshämnd och korståg, också det ett sätt att förneka känslor av förlust och sårbarhet. Den förnekade sorgen uttrycktes som omnipotent vrede, till priset av tiotusentals oskyldiga människors liv i Afghanistan och Irak.

Detta är inte bara smaklöst, det är dessutom fullständigt felaktigt. Det finns inga som helst belägg för detta omdöme. Men det blir värre. För Frank slutar inte med att ”analysera” Bush, han fortsätter sedan med att indirekt ”analysera” alla andra som har samma världsbild som Bush tillskrivs:

En idealiserad, grandios självbild kan då bevaras genom att alla negativa (ångestväckande) drag eller egenskaper förnekas och i stället projiceras på omgivningen. På samma sätt som självbilden blir overklig, det vill säga helt igenom god, blir bilden av andra människor starkt förenklad: de uppfattas som antingen helt goda eller helt onda. Förmågan till identifikation och empatisk inlevelse utvecklas aldrig.
  
George W Bush visar, som Frank konstaterar, tydliga tecken på just ett starkt kluvet tänkande, där världen delas upp i ont och gott och där alla nyanser är bannlysta (eftersom de skulle väcka ångest). Det så kallade kriget mot terrorismen är en kamp mellan godheten och ondskan: USA representerar det goda och alla andra nationer är antingen med USA eller med fienden, som består av ”evil-doers”.

Bortsett från att Bush, helt grundlöst, anklagas för att sakna ”empatisk inlevelse”, för att tro att han är ”helt igenom god” (trots att han är kristen och vet att det inte är sant; men medvetna övertygelser och uttalanden är inget som ”psykologiserare” bryr sig om), antyds det här att om man har en svart-vit världsbild, dvs man inser att det finns goda och onda människor (och att det inte finns några motsägelser i verkligheten), då är det ett uttryck för psykologiska problem. Om vi går på Bush handlingar, inte hans ord, då inser vi att Bush inte alls är övertygad om att USA är gott och därför måste försvaras med alla tillgängliga medel. Om vi dessutom ser på hans sätt att uttrycka sig i olika tal inser vi att han definitivt inte är en människa som inte kan se i ”nyanserade” termer. Det är enligt Bush inte islam som är fienden, det är bara en liten grupp av galna radikaler inom islam. Allt detta evaderar Wennerberg och Justin Frank.

Denna smaklösa ”analys” av Bush fortsätter och det blir bara mer och mer groteskt ju längre fram vi kommer:

George W Bush utvecklade, efter sina föräldrars förebild, en kraftfull, livslång försvarsmekanism i form av en självbevarande likgiltighet för andra människors lidande. Samtidigt kom hans sadistiska tendenser till uttryck när han började spränga grodor med smällare (samma sadism som senare, i vuxen ålder, manifesterades när han som guvernör i Texas hånfullt härmade den dödsdömda Karla Fay Tuckers tv-inspelade vädjan till honom: ”Please don”t kill me”).

Så om man har en uppfattning om vad rättvisa är, och därför inte offrar den för att visa mördare nåd, då är man tydligen sadist? (Nej, att man som barn hittar på rena hyss är inte ett bevis för någonting.) Detta är verkligen obeskrivligt lågt, smaklöst och vidrigt. Och detta säger jag alldeles oavsett vad man tycker om Bush. Bush ska inte godtyckligt anklagas på det här sättet. Ska man fördöma honom ska man göra det med fakta och logik som bas, inte genom rena spekulationer om vad som sägs pågå i hans undermedvetna.

Uppdatering: Vad sade Bush själv om avrättandet av Karla Fay Tucker?

When I was sworn in as the Governor of Texas, I took an oath of office to uphold the laws of our state, including the death penalty. My responsibility is to ensure our laws are enforced fairly and evenly without preference or special treatment… many people have contacted my office about this execution. I respect the strong convictions which have prompted some to call for mercy and others to emphasize accountability to consequences.

Like many touched by this case, I have sought guidance through prayer. I have concluded judgments about the heart and soul of an individual on death row are best left to a higher authority. Karla Faye Tucker has acknowledged she is guilty of a horrible crime. She was convicted and sentenced by a jury of her peers. The role of the state is to enforce our laws and to make sure all individuals are treated fairly under those laws.

The state must make sure each individual sentenced to death has opportunity for access to the court and a thorough legal review. The courts, including the United States Supreme Court, have reviewed the legal issues in this case, and therefore I will not grant a thirty-day stay. May God bless Karla Fay Tucker, and may God bless her victims and their families. (A Charge to Keep, George W Bush, s 150)

Sadistiskt och sjukt som bara den, eller hur?