Om man blir deprimerad, då är determinismen, dvs idén att människan saknar en fri vilja, en rent ut sagt livsfarlig vanföreställning. För vad denna teori säger är ju att man inte har något val eller alternativ annat än att vara deprimerad. Man är deprimerad eftersom man är determinerad att vara det på grund av tidigare händelser och handlingar – handlingar som man själv inte hade någon kontroll över, utan som i sin tur var determinerade av ännu tidigare händelser och handlingar.
Man har enligt denna teori ingen genuin kontroll över sitt eget liv, sina egna tankar, sina egna handlingar. Det är detta tankesätt som får många deprimerade till att konstatera att det finns ingen vits med att försöka sträva efter lycka och att följaktligen inte finns någon större vits med att leva. Resultatet är ofta självmord. Allt man kan göra, enligt detta synsätt, är att hoppas på att detta universum har andra förutbestämda ”planer” för en, så att man en dag kan bli fri från denna depression.
Nej, jag har inte varit deprimerad förut, så jag är naturligtvis ingen expert på det här. Men jag vill ändå påstå att insikten att vi faktiskt har en fri vilja har, för många, en avgörande betydelse för deras psykologiska hälsa. Då inser vi nämligen också att vi har ett val beträffande de tankar vi har och de val vi kan göra. Vi kan ifrågasätta våra deprimerande tankar; vi kan ifrågasätta idén att livet inte är värt att leva; vi kan vidta handlingar som förbättrar våra levnadsvillkor; vi kan tänka om; vi kan ge livet en andra chans. Man ska inte underskatta betydelsen av denna insikt.
Faktum är att den övertygar folk om att eftersom de, ytterst, har livet inom deras egen kontroll, är de också, ytterst, sin egen lyckas smed. De kan genom att tänka om och handla rätt åstadkomma lycka på jorden. Jenniy är en sådan människa. Hon var länge deprimerad och försökte begå självmord. Men ett halvår senare tog hon hjälp av en terapeut. Expressen:
– Jag kunde äntligen prata, ösa ur mig. Jag läste en bok om den fria viljan som blev en aha-upplevelse. Plötsligt kunde jag bestämma mig för livet, och steg för steg ljusnade tillvaron.
Jenniy träffade sin man. De gifte sig i julas i Las Vegas och i april föddes dottern Junie.
Vad skulle istället hänt om någon övertygade denna deprimerade Jenniy om determinismens validitet? Skulle det underlätta hennes kamp mot depressionen eller försvåra den? Och om ni tror det senare, vad säger det oss då om deterministerna?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Är man deprimerad är det väldigt lätt att också bli deterministisk – att tänka sådana tankar som att situationen är hopplös och inte går att ta sig ur, att man p.g.a. sin uppfostran är dömd att upprepa samma misstag och gå samma öde till mötes som sina föräldrar (som i sin tur var dömda att upprepa *sina* föräldrars misstag), etc. i samma stil. Depressioner gör också att alla misstag (och alla evasioner, större eller mindre) man gjort sig skyldig till tidigare i livet förstoras upp i ens medvetande och förefaller irreparabla.
Vet man då om att determinismen är en falsk och motsägelsefull filosofi, så har man ju ändå det halmstråt att klänga sig fast vid, hur psykologiskt påfrestande tillståndet i övrigt än är. Men har man accepterat determinismen som *sann*, så kan man ju inte tro annat än att situationen *är* precis så hopplös som man upplever den.
Så visst: determinismen har nog en del självmord på sitt samvete som annars kunnat undvikas. Och deterministerna borde skämmas för att prångla ut en sådan filosofi!
Vad ett tillstånd som depression faktiskt demonstrerar är att den fria viljan inte gör oss allsmäktiga, inte ens vad gäller våra egna mentala funktioner.
Och är man deprimerad, finns det bara en sak att göra: ta sina anti-depressiva mediciner, tillräckligt länge och i rätt dos. Det hjälper faktiskt. Man tar sig inte ur en depression enbart genom en viljeansträngning.
Nog predikat om saken för ikväll…