Hur ska man förstå sig på användbarheten av principer? Jag ska göra ett försök att visa på varför principer är ytterst praktiska medel för att handskas med världen.

Principer fungerar ungefär som våra begrepp. En princip är en grundläggande och generell sanning. Av samma anledning som vi behöver begrepp för att tänka och för att fatta världen på det unika sätt som utmärker oss människor, nämligen begreppsligt, behöver vi principer för att vägleda oss i vårt handlande. Och då talar jag inte bara om moralprinciper. Vi behöver och använder oss av principer inom praktiskt taget varje aspekt av våra liv. Och om vore det inte för våra begrepp och principer, då skulle vi varit tvungna att försöka överleva som djur. Det kan fungera, om vi har tur, på kort sikt. Men det fungerar aldrig på lång sikt.

Låt mig försöka illustrera vad det i vardagen innebär att använda sig av begrepp och principer: När du ser en bit bröd framför dig då kan du inte bara genom att titta på det förstå vad det innebär. Din förståelse för vad detta innebär är en begreppslig sådan. Det är ett resultat av din förståelse för begreppet bröd. (Hur pass bra din förståelse är, beror på hur du gick till väga för att bilda detta begrepp.) Du vet att brödet är ätbart, att du kan skära det i bitar med hjälp av en kniv, att du kan bre smör på dessa brödskivor, att du kan rosta dessa brödskivor. Du vet att du kan frysa in det. Du vet att det kan bli för gammalt, torrt och i värsta fall helt oätligt. Allt detta följer av din förståelse av begreppet ”bröd”; allt detta och mycket mer ligger, så att säga, i brödets natur, givet din kunskaps kontext, dvs givet allt du vet om bröd. Det är därför du inte, likt en nyfödd bebis, måste behandla detta föremål som om det vore något helt nytt. Du behöver inte, varje gång du ser ett bröd framför dig, börja undersöka det, experimentera, observera och spekulera. Du behöver inte tillsätta någon kommitté att utreda vad detta är för något och vad du kan göra med det. Nu menar jag att principer fungerar på exakt samma sätt. Och det är det som är hela poängen med principer: att ta bort behovet av att jämt och ständigt göra nya uträkningar, gissningar, experiment, spekulationer av vad som följer av att vidta en handling framför en annan.

Om du vet, bara för att ta ett enkelt exempel, vad essensen av oärlighet är, då vet du på förhand varför det är en dålig idé och varför du inte kan vinna något på det. Du behöver, precis som i fallet med brödet, inte ”verifiera” detta genom att göra nya experiment eller gissa dig till vad konsekvenserna blir av just den här specifika instansen av oärlighet; konsekvenserna måste och kommer att bli desamma just eftersom det hör oärligheten till. Exakt vad konsekvenserna blir, är bara en obetydlig fråga om detaljer som naturligtvis kan variera från fall till fall, men att det måste sluta illa, det kan du veta i förväg. Observera att ditt liv skulle vara otroligt komplicerat och ohanterbart om du försökte leva utan begrepp. Av exakt samma anledning vore livet otroligt komplicerat och ohanterbart om du försökte leva utan principer.

Du har bara två alternativ: principer eller pragmatism. Om du väljer principer då kan du bara välja mellan att ha rationella eller irrationella principer. Om du lever enligt rationella principer, då handlar du egoistiskt och därmed moraliskt. Om du lever enligt irrationella principer, då handlar du oegoistiskt och därmed omoraliskt. Om du försöker handla utan hänvisning till principer, dvs enligt ett pragmatiskt förfaringssätt, då kommer du aldrig att veta vad som verkligen ligger i ditt egenintresse, och du kommer på grund av sakens natur (pragmatismens natur) att utelämnas till vad som ”fungerar”. I praktiken betyder det att gå efter vad som ”känns rätt” för stunden. Så ditt alternativ är egentligen principer eller att gå efter dina känslor. Dvs principer eller emotionalism. Men det är alltid en dum idé att blint och hjälplöst gå efter dina känslor.

Så länge du söker överleva medelst principer kan du som sagt bara välja mellan sanna eller falska principer, dvs rationella eller irrationella principer, dvs livsvänliga eller livsfarliga principer. Så antingen, bara för att ta ett exempel, anammar du principen att människan har rättigheter, eller också anammar du principen att hon inte har rättigheter. Om hon har rättigheter, då betyder det att alla människor har rättigheter. Om hon inte har rättigheter, då betyder det att inga människor har rättigheter. Det är antingen eller. Det finns ingen medelväg när vi har att göra med frågor om principer. Fråga nu gärna dig själv: vilken princip är den rationella? Principen som säger att du har rättigheter eller principen som säger att du inte har några rättigheter? Fundera lite på vad de faktiska konsekvenserna blir av att anamma de olika principerna. (Har du svårt att konkretisera konsekvenserna? Studera då de blodbad som de kollektivistiska staterna har förorsakat under 1900-talet.)

Att hävda att människan har rättigheter, dvs att alla människor har rättigheter, men att du, och bara du, har rätt att kränka dessa rättigheter, är att begå en logisk självmotsägelse. Så det går inte att på logiska grunder argumentera för denna position. Världen är svart och vit; det finns inga motsägelser i verkligheten annat än i ditt tänkande. Tankar som är motsägelsefulla är därför tankar som inte är förenliga med verkligheten. Tankar som är oförenliga med verkligheten, dvs som inte korresponderar med verkligheten, är falska. Att hålla på denna princip är således att hålla på en motsägelsefull och således falsk princip. De som tvunget vill hålla på denna princip måste därför överge verkligheten, logiken och förnuftet. Att överge förnuftet är av en ren händelse oförenligt med den primära dygden: rationalitet. Den som överger sitt förnuft överger sitt grundläggande överlevnadsmedel och gör sig därför oförmögen att överleva. Att överge principen om rationalitet, till förmån för principen om irrationalitet, är således inte förenligt med människans liv som standard, och är således oegoistiskt och således omoraliskt. (De som tror att de fortfarande är rationella, bara för att de fortsätter att vara rationella ”när de känner för det”, lurar bara sig själva.)

Blev det här med vikten av principer lite begripligare nu? Är det någon som har några invändningar emot min redogörelse?