I en debattartikel på Ungtval.se skriver SSU:s ordförande Anna ”Crazy Horse” Sjödin. Som om hon vore en obotlig mytoman slänger hon ur sig halvsanningar och rena lögner i var och varannan mening. Det är verkligen fascinerande att läsa. Sjödin skriver:

Johan Forsell, ordförande för MUF och hans kumpaner från högerns ungdomsförbund har tidigare föreslagit att lösningen skulle vara att slopa arbetsrätten för ungdomar.

Detta tillsammans med andra förslag som färre högskoleplatser och sänkta ersättningar för sjuka och arbetslösa får en att tro att högern vill ta oss övriga med på en resa tillbaka till 1800-talet.

Det finns absolut inga proportioner i dessa anklagelser. Att minska bidragen med några ynkliga procent jämställs här med att föra vår levnadsstandard tillbaka till 1800-talet! Detta är så oseriöst och löjligt att jag inte vet var man ska börja. Men förutom en massa meningslöst retoriskt pladder om ingenting, försöker hon sedan förklara vad som är så fruktansvärt fel med högerns politik:

Vi har sett den där politiken prövas i andra länder. Mindre av anställningstrygghet och välfärd gör att arbetslösheten dröjer sig kvar samtidigt som utslagningen och otryggheten breder ut sig.

Det finns absolut inga som helst belägg för detta. Detta är inget annat än en ren lögn som slängs ut och som, av en ren händelse, inte backas upp med ett enda exempel. En fri arbetsmarknad resulterar inte i ”utslagning” eller otrygghet. Det är precis tvärtom: det är dagens hårt beskattade och genomreglerade arbetsmarknad som skapar arbetslöshet. Det är också dessa höga skatter, bidrag och regler som gör att folk förblir arbetslösa. Endast på en fri arbetsmarknad finns det ett jobb för alla. Och ett jobb för alla är en förutsättning för genuin ekonomisk trygghet.

Varför envisas då Anna Sjödin och hennes likar med att förneka det uppenbara och fara med osanningar? Johnny Munkhammar ger en ledtråd:

De som försvarar det nuvarande systemet hänvisar ofta till Ingrid Essers avhandling i sociologi. Slutsatsen där är att viljan att arbeta är minst lika stor i länder med höga ersättningsnivåer. Vad hon mäter är dock inte hur mycket som faktiskt arbetas, utan det är mer som en opinionsmätning om man vill arbeta. Och det vill man. (”Så ger sänkta ersättningsnivåer fler jobb!”)

Men verkligheten är förstås den att folk inte kommer att jobba om det inte lönar sig tillräckligt mycket. Det är på den vägen som höga bidrag ”skapar” arbetslöshet: om man betalar folk för att inte jobba samtidigt som man beskattar folk hårt för att de jobbar, då har det effekter. Munkhammar fyller i:

I dag får sjukskrivna 80 % av lönen i offentlig ersättning, men sju av tio har minst 90 % tack vare privata tillägg. Vi ligger således relativt nära en situation där staten betalar nästan lika mycket när vi inte arbetar. En person med genomsnittlig inkomst tjänar 50-70 kr på en dags arbete jämfört med att avstå. (Ibid)

Men låt oss återgå till Sjödin: ”Vi socialdemokrater har en annan lösning.” Jaså? Vad är då denna lösning?

I år införs regler som innebär att unga som varit arbetslösa i mer än sex månader bara kostar företagen hälften så mycket att anställa.

Hold the boat! Vad är detta om inte ett medgivande om att det finns en relation mellan jobb och skatten på jobb? Och om detta kommer att ha en positiv effekt, varför då förneka existensen av borgerliga förslag som påminner om detta? Varför inte vara konsekventa och föreslå sänkta skatter på allt och alla? Sjödin fortsätter: ”Vi tror också på att skapa fler riktiga jobb för dem som går ut gymnasiet och inför därför 3 000 nya lärlingsplatser. Dessutom skapar vi 11 000 nya sommarjobb som både ger erfarenhet och pengar för unga som pluggar.” Det är knappt att man tror sina ögon. Är detta seriösa förslag? När över en miljon svenskar är arbetslösa, varav flera hundratusen är ungdomar, föreslår man detta som en ”lösning”. Det är inte ens lite roligt. Förhoppningsvis kommer ungdomar att snabbt se igenom dessa patetiska förslag.

Nu kanske någon undrar: ”Varför bryr du dig så mycket Carl?”, för jag blir bara så trött när folk helt obemärkt kan gå ut och säga vad som helst utan att det får några konsekvenser. Inte minst när lögnerna och osanningarna är stora som de är när socialdemokrater och SSU:are uttalar sig. Jag kan bara inte låta bli att kommentera det.

Ett tillägg: Jag vill gärna citera den artikel där Johnny Munkhammar och Johan Forssell föreslår just att ungdomar ska få slippa arbetsrätten. Så här skriver de:

Arbetslösheten bland personer i åldern 15-24 i Sverige är i dag 21,5 procent. Det är högre än andelen unga arbetslösa till och med under krisåren i början av 1990-talet. År 2000 var 10,5 procent av de unga arbetslösa – ökningen hittills under 2000-talet är dramatisk. Med denna ökningstakt är ungdomsarbetslösheten över 40 procent om fem år.

Endast fem EU-länder har en större andel unga arbetslösa än Sverige. Utvecklingen i Sverige kan jämföras med den i reformlandet Irland. 1995 hade länderna lika hög ungdomsarbetslöshet; i dag är den irländska siffran blott 8,5 procent. Den svenska långtidsarbetslösheten bland unga, 18-24 års ålder, har ökat med 22 procent bara det senaste året.

På motsvarande sätt har andelen ungdomar som är sysselsatta minskat successivt. I Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Island och Danmark är en hög andel – mellan 70 och 80 procent – av de unga mellan 20 och 24 år sysselsatta. Sverige ligger på den nedre halvan med 53 procent.

…

Dessa siffror talar ett tydligt språk: Tiotusentals unga riskerar bli en förlorad generation. Så behöver det inte vara – andra lyckas. Irland, till exempel, har låg skatt på arbete och företagande, en fri och flexibel arbetsmarknad och låga offentliga ersättningsnivåer till dem som av olika skäl inte arbetar. Irland har inte bara hög tillväxt och ökning av sysselsättningen utan även mycket låg ungdomsarbetslöshet.

Danmark har också lyckats väl: de har framför allt en relativt fri arbetsmarknad, även om de ännu har kvar höga skatter. Löner och andra villkor bestäms genom avtal på arbetsmarknaden, inte av staten via lagar.

Danska LO är positivt till den fria arbetsmarknaden, för den fungerar. (”Muf-ordförande: Låt unga arbeta utan skatt och avtal”.)

Och lite längre ned konkluderar de att ett

effektivt reformpaket skulle, enkelt och snabbt, kunna utformas som en ”frizon” för alla under 30 års ålder. En zon utan skatter, avgifter och regleringar, där avtalsfrihet råder. Om beskattning av arbete och reglering av arbetsmarknaden anses nödvändigt för högre åldrar får någon form av successiv upptrappning av dessa ske efter 30 års ålder.

I så fall skulle inte staten resa några som helst hinder mellan ungas utbud av arbetskraft och arbetsmarknadens efterfrågan. All arbetslöshet i en sådan situation lär vara temporär. Den ofrivilliga arbetslösheten bland unga skulle i praktiken vara avskaffad. De yngre som skulle få arbete skulle inte betala någon inkomstskatt, men de skulle inte heller vara en utgift för staten.

När man prövar ”högerns” förslag, då betyder det nya jobb. Men detta blundar Sjödin avsiktligen för. Varför?