I DN den 16 april, skrev ordförande för Lärarnas riksförbund, Mette Fjelkner, en debattartikel i vilken hon argumenterar för att man bör förbjuda de religiösa friskolorna. Medan jag rent spontant har sympati för hennes inställning, så var det faktiskt inte frågan om just religiösa friskolor som fick min uppmärksamhet.

Nej, det var istället hennes diskussion om olika frihetsbegrepp. Fjelkner påpekar nämligen att det finns en konflikt dels mellan Europarådets konventionen om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen:

Enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna ska föräldrar ha möjlighet att placera sina barn i en skola vars övergripande inriktning stämmer överens med deras egen trosuppfattning och livsfilosofi. Bland annat av den anledningen och som en följd av friskolereformen i början på 1990-talet har svenska föräldrar möjlighet att sätta sina barn i konfessionella friskolor redan från årskurs ett.

Men Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som i det här fallet bevakar föräldrarnas rättigheter, är inte den enda som ska vara styrande för den svenska skolan. Sverige har också ratificerat barnkonventionen, som sätter barnens rättigheter i det främsta rummet. Att ett barn inte själv kan ta ställning i sakfrågor gör att samhällets roll som försvarare av barnens rättigheter blir extra viktig.

Barnkonventionens artikel 14 gör gällande att barn har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Därför konstaterar hon att det finns ”en målkonflikt i konventionstexterna, där föräldrars rätt står mot barnens.” Denna konflikt måste man lösa. Hur tycker då Fjelkner att man ska gå till väga för att lösa den?

Lärarnas riksförbund har en positiv grundsyn på friskolor med olika typer av profiler. Valfriheten har fört mycket gott med sig och det finns anledning att bejaka den. Men friheten att välja kan aldrig få vara total. Vissa ramar för vad som är möjligt och önskvärt ur samhällssynpunkt måste finnas, något som kan verka begränsande för individen. (Min kursivering.)

Vad betyder detta? Jo det betyder att människor, enligt Fjelkner, egentligen inte har någon rätt till frihet. Hur motiverar Fjelkner detta synsätt? Jo hon hänvisar till de olika internationella konventionerna.

Det är därför viktigt att kunna föra en intellektuell diskussion kring frihetsbegreppet och inse att man ibland måste göra prioriteringar. Det finns, som vi har sett när det gäller konventionstexterna, inte en enda frihet, utan flera. Alla friheter kan inte vara lika mycket värda utan man tvingas i olika situationer rangordna. Detta blir särskilt tydligt när det gäller offentligt finansierade verksamheter som skolan. (Min kursivering.)

Den underliggande filosofiska premissen här är att eftersom människors fri- och rättigheter bara är en social konvention är det upp till folkets tycke att bestämma vilka rättigheter vi har eller inte har. Men detta betyder i princip och i praktiken att vi i själva verket inte har några rättigheter alls. Ayn Rand observerade att om du har rätt till liv, då behöver du ingens tillstånd för att få leva. Och om du har rätt till frihet, då behöver du ingens tillstånd för att handla. Och om du har rätt till egendom, då behåller du inte din egen lön eftersom andra bara har gett dig ett tillstånd att få göra det. Du behåller rätteligen din egen lön eftersom du äger den av rätt, inte av andras tillstånd. Men om du behöver söka ett tillstånd för att få fortsätta äga det du äger av en inbrottstjuv, då har du ingen rätt till egendom. Vad Fjelkner nu säger är att föräldrar har ingen rätt att fostra sina barn på det sätt som de anser är lämpligast. Denna ”rätt” dvs detta tillstånd som de har idag, anser Fjelkner att samhället ska dra in.

Var kommer denna falska och farliga idé ifrån? Den kommer från idén om social subjektivism, dvs föreställningen om att vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, bestäms av vad samhället, gruppen, majoriteten eller folket tycker, tänker och känner. Som ett historiskt exempel på hur farlig denna idé är, har vi Nazityskland: helt plötsligt kom en stor del av tyska folket överens om att judarna inte ska betraktas som människor och att de inte längre hade någon rätt att leva, varför man så att säga drog in deras tillstånd att leva. Denna idé är uppenbart falsk: bara för att samhället tycker, tänker eller känner någonting, betyder inte att det är sant, falskt, rätt, fel, gott eller ont. Det är verkligheten – inte gruppen – som utgör den objektiva måttstocken för rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Utan att hon själv inser det leker Fjelkner en farlig lek med principen om individens rättigheter. När man får för sig att samhället har rätt att rösta bort somliga människors rättigheter, finns det inte längre något principiellt skydd för någon människas rättigheter.