I Expressen den 19:e april argumenterar Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna, för att man bör förbjuda religiösa friskolor. Detta inlägg kom bara tre dagar efter Mette Fjelkner skrev en debattartikel om saken i DN. Sturemark kommer med många bra poänger. Men jag anser inte att han är särskilt konsekvent i sitt sätt att resonera. Sturkmark säger att vi måste ”ställa oss frågan: Vad ska vi lära våra barn? Alla barn har rätt till en erfarenhetsbaserad och naturlig världsbild i skolundervisningen, utan inslag av magi och övernaturliga väsen. De vetenskapliga hypoteser som har störst stöd i våra empiriska erfarenheter ska utgöra grund för undervisningen. Men den vetenskapliga hypotesen med störst empiriskt stöd är att världen är naturlig och inte övernaturlig. Givetvis måste undervisningen i den skattefinansierade skolan bygga på denna hypotes.” Jag delar inte riktigt denna ståndpunkt. Inte bara för att barn faktiskt inte har någon rätt till utbildning. Mina invändningar är mer fundamentala.
Jag anser att religiösa friskolor bör vara lagliga, men de bör absolut inte vara offentligt finansierade. Om föräldrarna vill att deras barn ska gå i en religiös skola, då får de betala det själv. Att tvinga mig och andra som inte delar samma eller ens någon religiös övertygelse att via skatten betala för deras undervisning är en kränkning av min religions- och yttrandefrihet.
Hur ska man förhålla sig till att barn blir indoktrinerade i religiösa dogmer? Det är naturligtvis dåligt för barn såväl som vuxna att de villigt eller motvilligt tar till sig religiösa idéer och värderingar. Men det är inte skäl i sig själv att förbjuda det. Barn som har vuxit upp i religiösa förhållanden är, när de blir vuxna, och givet att de lever i ett fritt samhälle, alltid förmögna att börja tänka kritiskt, att ifrågasätta de religiösa dogmerna. Denna förmåga upphör aldrig. Det är en fråga om fri vilja och allt de måste göra för att börja ifrågasätta sina religiösa trosföreställningar är att de utövar sin fria vilja. Detta betyder inte att det kan finnas ett socialt tryck i omgivningen som gör att det inte är särskilt populärt att ifrågasätta de religiösa dogmerna, men så länge ingen utsätter dig för våld eller tvång, finns det faktiskt inget annat än andra människors ogillande som står i vägen. Och det är inget genuint hinder för kritiskt tänkande; om och när någon bestämmer sig för att överhuvudtaget tänka, då kommer andras ogillande inte att ha någon som helst betydelse för hur man tänker. Det enda som naturligtvis ska vara förbjudet det är att under hotet av våld tvinga barn att ta till sig religiösa dogmer.
Låt mig även påpeka att det är inte bara religiösa dogmer som är dåliga för barn såväl som vuxna. Det finns även en och annan sekulär och, skulle för jag förmoda, ”humanistisk” föreställning som får dåliga konsekvenser om man tar dem åt sig. Jag tänker nu närmast på sådana falska och dåliga idéer som subjektivism, skepticism, multikulturalism, altruism, kollektivism, socialism, rasism, determinism, ekologism, osv. I den mån människor accepterar dem och söker leva efter dem, får det nästan uteslutande dåliga följder för den enskilde individen. Men Sturmark verkar inte ha något emot att barn indoktrineras i dessa idéer i våra offentliga skolor. Det har däremot jag, och, skulle jag tro, en och annan religiös. Men jag vill ändå inte förbjuda några föräldrar från att finansiera privata skolor som lär ut dessa idéer och av samma anledning vill jag inte förbjuda religiösa friskolor. För så länge varken föräldrar eller skolan med våld försöker tvinga på dessa idéer på barnen, har ingen kränkning av någons rättighet skett, och då finns det ingen anledning att förbjuda det. Man har rätt att tycka illa om smörjan som barnen lär sig. Man kan med all rätt klandra somliga föräldrar för deras dåliga omdöme. Men det finns ingen anledning att förbjuda föräldrarna från att förse deras barn med den utbildning som de av någon anledning tror är bäst för dem. Så länge ingen bevisbar skada kan påvisas, och så länge inget form av våld mot barnen har förekommit, finns det, som sagt, ingen objektiv grund för något förbud.
Om man förbjuder föräldrarna från att försöka uppfostra sina barn i enlighet med sina värderingar, då förbjuder man i praktiken vissa idéer. Då förbjuder man människor från att agera utifrån deras eget moralomdöme. Är det meningen att staten ska börja indoktrinera folket i ”acceptabla” moralomdömen? Är det meningen att man ska hamna i fängelset för handlingar motiverade av fel moralomdömen, även om ingen blir skadad? Även om ingens rättighet har blivit kränkt? Jag menar att sådana förbud är helt omotiverade och öppnar upp vägen för enormt godtyckliga lagar. Det är och ska naturligtvis vara förbjudet att initiera bruket av våld – oavsett orsak. Men så länge inget våld har initierats, finns det absolut ingen anledning att börja fängsla människor. Och jag tycker inte att det är ett dugg ”humant” att faktiskt kränka de religiösa människornas rätt att tro på vad de vill, och på ett fredligt sätt utöva sin religion, sprida sin religion, och fostra sina barn i enlighet med sin religion, precis som Sturmark har rätt att fostra sina barn i enlighet med hans humanistiska värderingar, med allt det kan tänkas innebära.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag hakade upp mig på den här formuleringen hos Sturmark:
”I strikt kunskapsteoretisk mening kan vi inte veta om det existerar några övernaturliga väsen eller en ursprunglig skapare.”
Ska sådana här saker läras ut i skolan, kan man väl lika gärna förbjuda *all* skolgång? ;-)
hehe
Hur mycket psykisk tortyr ska vara tillåtet? Låsa in barnen i ett mörkt rum och vägra dem all kunskap om världen? Nej? Varför ska då religiös hjärntvätt vara tillåten?
Föräldrar har positiva skyldigheter mot sina barn, iom att de satt dem till världen. Detta inkluderar att inte initiera tvång mot dem i form av misshandel. Och att skada någon för livet genom att låsa in dem i ett rum (bokstavligt talat, som det skedde med Kaspar Hauser, eller bildligt talat, som det sker i religiösa samfund) är misshandel.
”Då förbjuder man människor från att agera utifrån deras eget moralomdöme.”
Nej, vuxna människor får gärna vara muslimer eller scientologer eller pastafarier eller vad Wotan de vill. Men det ska inte vara tillåtet att misshandla barn. Jämför sex mellan samtyckande vuxna vs pedofili.
Naturligtvis menar jag inte att föräldrarna har rätt att tortera deras barn, även om det är vad deras moralomdömen säger. Det gör jag för övrigt klart, flera gånger om, bland annat eftersom jag, om och om igen, betonar att de inte har någon rätt att med våld eller tvång pracka på sina barn, eller någon annan, sina värderingar eller sin religiösa tro. Och givetvis, om man kan objektivt bevisa att religiös hjärntvätt är direkt jämförbart med att misshandla barnen på andra sätt, då tycker jag att det är fritt fram att försöka kriminalisera denna sorts hjärntvätt. Jag personligen vet dock inte hur man ska gå tillväga för att avgöra hur detta är en form av misshandel som går att jämföra med t ex att låsa in folk i mörka rum. Därför gick jag inte in på den diskussionen. Jag vet helt enkelt inte hur man ska dra en lämplig gräns här. Låt mig göra ännu en jämförelse. Är det föräldrarnas ansvar att förse sina barn med mat? Ja, men med utbildning? Inte nödvändigtvis. Det är sant att eftersom föräldrarna satte barnen till den här världen tog de också, implicit, på sig ett ansvar för att sörja för det här barnets välfärd till dess det är vuxet och kan förväntas ta hand om sig själv. Men om en förälder är oförmögen att t ex förse sina barn med utbildning eller med andra saker som visserligen är bra för barnen, men som man inte har råd med, då kan man naturligtvis säga att detta är dåliga människor som inte planderade sin ekonomi tillräckligt väl för att även kunna förse sina barn med en utbildning. Men betyder det att man ska fängsla dem för ”misshandel” eller för ”försummandet” av barnens välfärd? Min ”magkänsla” säger, tills vidare, nej. Men mitt förnuft vill tänka lite mer på saken. Om du eller någon annan har ett vettigt svar på mitt problem med att dra gränser här, då är jag villig att lyssna.
Jag tror att anledningen till varför jag spontant inte skulle betrakta ett liv under en religiös tillvaro som hjärntvätt är för att jag inte tror att folk förlorar sin förmåga att tänka kritiskt. Och om inte man låter sig själv hjärntvättas, då tror jag inte att folk kan bli hjärntvättade. Man måste gå med på att okritiskt och passivt acceptera allt man hör omkring sig. Om någon nu invänder med att barn är väldigt lättpåverkade och att de inte är i stånd att tänka kritiskt, så säger jag att jag har i alla fall observerat att barn är väldigt nyfikna av sig, och om och om igen ställer kritiska frågor, ofta inte medvetna om hur oerhört komplicerade deras frågor är, för att inte tala om hur kontroversiella de ibland kan vara. Så barn kan visst, så länge de lämnas fria, få för sig att tänka kritiskt. Naturligtvis kan barn skrämmas till att låta bli, om föräldrarna skäller ut dem och så, men att fängsla föräldrar för att de ibland skäller ut sina barn, verkar inte särskilt rimligt. Även om deras skällande är ganska obefogat.
Alltså, det är ju skillnad på att inte sätta sina barn i skola för att man för fattig, och att sätta dem i nån Koranskola där de får lära sig hata Väst och älska döden. Vad gäller den moderna kristendomen, så är den ju iaf inte extremt livsfientlig, utan utövare klarar att samexistera moraliskt i ett fritt samhälle.
Dessutom är det ingen stark rättighet att få vara förälder, så jag anser att man ska kunna tvångsadoptera bort ungarna om föräldrarna missköter sitt jobb alldeles för grovt.
Visst är det en skillnad på att sätta ett barn i en Koranskola och att inte kunna sätta dem i en skola alls, men min poäng är att man i båda fallen kan, om man vill, argumentera för att föräldrarna gör ett dåligt jobb på att ta hand om sina barn. Saken är bara den att om man börjar förbjuda folk från att gå i Koranskolor, då vet jag inte var man ska dra gränsen utan att det också blir andra allvarliga problem. Man kan och bör inte förbjuda idéer eller försöket att sprida dem vidare, inte ens falska, irrationella och livsfientliga sådana. Falska och irrationella idéer är dåliga för den som tror på dem, men så länge de lämnar alla andra i fred, finns det ingen anledning att förbjuda någon från att t ex utöva sin irrationella religion. Men om någon en dag får för sig att de kan våldföra sig på andra, oavsett orsak, då är det fel, och ett brott, och denna någon kan och bör lämpligen sättas bakom lås och bom. Dåliga och irrationella idéer bekämpas bäst genom argument och genom fällandet av moralomdömen; inte genom censur och kriminalisering.
Vad gäller föräldrar så har du helt rätt. Man har ingen rätt att vara en förälder: barn är inte privat egendom. Barn är individer, människor och som sådana har de också rättigheter. I en legal mening är föräldern endast barnets väktare och omhändertagare. Det är förälderns uppgift att sörja för barnets välfärd. Om föräldern försummar denna skyldighet som hon eller han har tagit på sig genom att skaffa barn, då bör staten ta ifrån dem barnen och placera dem hos andra vuxna som är villiga och kapabla att fungera som dess väktare i föräldrarnas ställe.
Men att det finns luddigheter i naturrätten som inte kan härledas objektivt är ju inget nytt. Man får helt enkelt ha ett parlament som drar de gränserna och om folk vill ha en annan gräns får de rösta på ett annat parti. Ett parti kanske drar gränsen vid inlåsning i mörka rum medan ett annat vill likställa Koranskolor vid psykisk tortyr. Låter det OK?
Bortsett från att jag inte vet vad det är för ”luddigheter” du talar om, så tycker jag nog inte att det där låter så OK. Lösningen är istället att man grubblar lite mer på det hela. Att man för tillfället inte vet *exakt* hur man ska dra en gräns betyder inte att det inte går att lösa på ett icke-godtyckligt sätt.
Finns ju många såna gränsfall där den exakta gränsdragningen inte kan härledas objektivt. Eller menar du att alla gränsdragningar i rättsskipningen och lagsystemet går att räkna ut objektivt? Hur är det med åldersgränser t ex?
Ja, många går att räkna ut objektivt, inte minst åldersgränser. Det är naturligtvis sant att det finns de 17 åringar som bör betraktas som myndiga ur ett individuellt perspektiv, men det i sig själv är ingen anledning för att överge vår nuvarande lag som säger att folk ska betraktas som myndiga när de är 18. Dels för att jag tycker att 18 är en rimlig gräns (av flera tänkbara såsom 17 eller 19 eller 20), men dels också för att alternativet med individuella prövningar inte gör saken ett dugg mindre godtyckligt (om man nu tycker 18 är en ovanligt godtycklig gräns). Istället för att varje individ var och för sig ska behöva bevisa för någon myndighet att han eller hon är kapabel att ta ansvar för sitt liv, är det mycket bättre att man som idag bara säger att alla över en viss gräns (i vårt fall 18) räknas automatiskt som myndiga. Istället blir det upp till myndigheterna att i vissa specifika fall bevisa att en enskild individ _inte_ är kapabla att ta ansvar för sitt liv, varför denna bör omyndigförklaras. Det faktum att nästan alla människor är gamla nog för att ta vara för sig själva när de är 18 (eller någon annan mycket närliggande ålder) är den objektiva grunden för att gränsen bör sättas däromkring, istället för t ex vid 10 års ålder eller vid 30 års ålder.
Ponera också problemet att folk som inte har blivit individuellt myndighetsförklarade, efter en prövning (om det nu skulle utgöra ett alternativ till en generell gräns som vi har idag), förmodligen aldrig kan bli det just eftersom de inte har kunnat leva ett liv som en ansvarstagande vuxen, förrän de blev myndiga, vilket gör att de placeras i en moment 22-situation. Vidare får vi ju inte glömma bort att man kallt kan räkna med att om myndigheterna ska bestämma när man är myndig, lär vi få en extremt godtycklig lista över kriterier (det empiriska belägget för detta är att politiker jämt och ständigt vill omyndigförklara oss och att de sällan dras för att komma på irrationella regleringar inom alla andra områden). I vilket fall som helst är det för det mesta svårare att bevisa att man är myndig än att man är omyndig. Ty även många som faktiskt är gamla nog för att ta hand om sig själv kan ta många dumma beslut i sitt liv, som kan inge tvivel hos byråkraterna om huruvida de verkligen är kapabla att ta hand om dem själva.
Det finns också ett specifikt bevis för att politiker inte har några problem med att ibland göra helt irrationella gränsdragningar (och som vi förmodligen skulle se mycket mer av om politikerna skulle komma på kriterier som varje individ måste bevisa att han kan leva upp till) är det faktum att man som 18 åring räknas förmögen nog att ta ansvar för hela landets framtid genom att t ex delta i val till riksdagen. Men de räknas samtidigt inte gamla nog för att få köpa sprit på Systembolaget. Detta samtidigt som de märkligt nog räknas gamla för att få köpa exakt samma sprit på andra sidan sundet. Och detta är bara _ett_ område. Tänk dig nu att politikerna kommer på en långa lista av kriterier som man ska leva upp till för att vara myndiga i deras ögon! Du kan nog räkna med att många av dem kommer att vara vansinniga.
Lundensis: ”Hur mycket psykisk tortyr ska vara tillåtet? Låsa in barnen i ett mörkt rum och vägra dem all kunskap om världen? Nej? Varför ska då religiös hjärntvätt vara tillåten?”
Carl har ju gett utförliga svar här, så vad jag kan tillägga är att om en friskola faktiskt låser in barnen i mörka rum (eller liknande), så finns det redan andra lagar om sådant – det behövs inget generellt förbud mot religiösa friskolor. Och vad hjärntvätt beträffar, så har vi väl lite till mans utsatts för indoktrinering av ett eller annat slag i skolan. Det är inte bra, men vi är ju inte helt hjälplösa mot den indoktrineringen. (När jag gick i skolan, hade vi fortfarande morgonböner och konfessionell kristendomskunskap på schemat. Såvärst religiös har jag inte blivit av det.)
Jag läste en insändare i DN häromdagen, där skribenten berättade att hon flyttat sin dotter till en av Livets Ords friskolor. Dottern var väldigt glad över det, för nu slapp hon bli mobbad. Jag har väl inte mycket gott att säga om Livets Ord; men om deras friskolor är räddningen från mobbning – vad säger det egentligen om tillståndet i våra vanliga skolor?
Det jag ifrågasätter är ju huruvida det finns en skillnad i art mellan ”låsa in barn i mörka rum” och ”lära ut idéer som är destruktiva för livet på Jorden”. Båda är ju psykisk misshandel.
Lundensis: jo, det finns en artskillnad. Eftersom vi har fri vilja och allt det där, kan vi alltid korrigera irrationella idéer, även om vi fått dem till livs i barndomen. Det blir värre om de irrationella idéerna kombineras med bestraffningar, ifall man inte accepterar dem.
Ta ett sådant exempel som att ett litet barn indoktrineras med sexfientliga idéer. Är det bara det, så kommer man nog så småningom om underfund med att det inte ligger något ont i sex *per se*. Men om man också tvingas sova med händerna ovanför täcket – och kanske blir inlåst i garderoben ifall men inte gör det, eller bestraffas på annat sätt – då kan det säkert ställa till väldiga problem för en senare i vuxenlivet.
Min farmor sade förresten åt mig en gång att man inte får ta i snoppen annat än när man ska kissa. Jag var för ung vid den tiden för att alls begripa vad en sådan förmaning skulle vara bra för. Men någon större skada har jag inte tagit av den. Idag tar jag i snoppen när fan jag vill! ;-) (Ja, faktum är att jag gjorde det den gången också, för jag tog inte farmors förmaning på allvar.)
[…] Appropå hyckleri angående skolpolitik så är den här artikeln mycket läsvärd. Det är tragiskt att politiker argumenterar för ett förbud mot religiösa friskolor, med argumentet att barnen utsätts för indoktrinering. Som om de inte gjorde det i den “vanliga” skolan! Jag menar, det finns ju absolut inte en sån där värdegrund där det står att läraren är skyldig att ta avstånd från de felaktiga åsikterna. Naturligtvis är det inte så att historieböckerna och samhällskunskapslitteraturen hyllar välfärdsstaten, the New Deal, miljömupperi och andra sekulära irrläror. […]
Tänk bara på 9/11 när ni drar era slutsatser.
Talibaner föds i religösa friskolor! Det vet alla.