Jag såg V for Vendetta i helgen. Jag tyckte om filmen jättemycket. Varför? V – filmens hjälte – är något av de konstigaste och mest intressanta karaktärer jag någonsin har sett i en film. Jag kan inte rättvist beskriva honom, men om jag skulle försöka, då skulle jag nog sagt att han är som en Ragnar Danneskjöld i en Guy Fawkes-mask. Och knivar. Jag är kanske lätt att underhålla, men filmen bjuder också på mycket bra och underhållande aktion. Det är mycket explosioner och sånt. Och sånt gillar jag. Slutligen bjuder filmen även på ett politiskt budskap som kanske inte framställs helt perfekt, men jag gillade det: ”People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.” Jag låter USA:s grundande fäder få expandera på denna idé:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. –That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, —That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. (Min kursivering.)

Jag vill rekommendera alla som vill se en lite annorlunda aktionfilm att se på V for Vendetta.

Nu finns det de objektivister som verkligen gillar filmen. Och de objektivister som inte gör det. De som gillar filmen gör det av ungefär samma skäl som jag gör det. De som inte gör det verkar inte ogilla filmen av estetiska skäl, utan av filosofiska. Och det är väl OK, även om jag anser att man bör döma filmer primärt utifrån estetiska kriterier.

De tycker att hjälten inte är en hjälte och att han inte är en frihetskämpe utan bara en anarkist. De säger att han inte hade några idéer, någon filosofi. Att han kamp mot regeringen inte drevs av en kärlek till frihet, utan bara av hämnd och ett hat mot staten som sådan. Det var absolut inte mitt intryck.

Det finns enligt mig inte mycket i filmen som berättigar en sådan tolkning. Bara för att V inte har ett tre timmar radiotal där han i detalj förklarar sin livsfilosofi, betyder inte att han inte har någon ideologi. Vid ett par scener förklarar han däremot att ideal är jätteviktiga, och att det bland annat är det som driver honom.

Han var ute efter rättvisa och det i en dubbel bemärkelse. Dels är han själv offer för en grav orättvisa från den totalitära regeringens sida. Dels är hela samhället som sådant orättvist. Och han tar verkligen rättvisa och moral på allvar. Han har inga problem med att döma hela folket för sin passivitet inför den totalitära regeringens censur och ständiga övergrepp.

V ville att folket, tillsammans med honom, skulle göra sig av med sin totalitära stat, men ingenstans framgår det att han gör det för att han är emot staten som sådan eller för att han vill ha anarki.

Det är för övrigt kanske även tanken, från manusförfattarnas sida, att filmen ska få en att ifrågasätta vad som egentligen är terrorism och om terrorism egentligen är fel. Det vill säga, det är mycket möjligt att de försöker sudda ut skiljelinjen mellan vem som är en frihetskämpe och vem som är en terrorist. Om detta är deras intention eller inte, vet jag inte. Det är bara något jag har fått för mig att jag ska ha läst någonstans. Men om det nu är deras intention, då tycker jag att filmen misslyckas i detta avseende. För jag hade i alla fall inga som helst svårigheter med att skilja på frihetskämpen som V och terroristerna som utgör regeringen. Och det hade inte folket heller. Och jag är kanske naiv, men jag tror inte heller att någon normalintelligent biobesökare, kommer ha några större svårigheter med att se sanningen såsom jag ser den.