De borgerliga vill genomföra en del privatiseringar av statliga bolag om de vinner efter höstens riksdagsval. Detta är naturligtvis alltid bra. Tyvärr är de borgerliga, som vanligt, inte särskilt konsekventa. De motsätter sig nämligen bland annat privatiserandet av Vattenfall. Varför? Jo, därför att det råder en ”bristande konkurrens” på elmarknaden. Till DN förklarar de att de ”enda tänkbara köparna av Vattenfall är två-tre stora europeiska intressenter. En försäljning till någon av dem skulle riskera leda till minskad konkurrens.”

Vad är det för idé som ligger bakom detta felaktiga resonemang? Det är moderna nationalekonomins förvirrade föreställningar om konkurrens i allmänhet och teorin om ”perfekt konkurrens” i synnerhet. För enligt dessa föreställningar har de borgerliga helt rätt i det de säger. Detta är således ännu ett exempel på hur dålig och falsk nationalekonomi som lärs ut vid universiteten gör att de borgerliga inte är i stånd att ens försvara en fri marknad på ekonomiska grunder.

Vad är egentligen fel på teorin om ”perfekt konkurrens”? Se George Reismans essä ”Platonic Competition”:

The doctrine of ”pure and perfect competition” is a central element both in contemporary economic theory and in the practice of the Anti-Trust Division of the Department of Justice. ”Pure and perfect competition” is the standard by which contemporary economic theorists and Justice Department lawyers decide whether an industry is ”competitive” or ”monopolistic,” and what to do about it if they find that it is not competitive.”

”Pure and perfect competition” is totally unlike anything one normally means by the term ”competition.” Normally, one thinks of competition as denoting a rivalry among producers, in which each producer strives to match or exceed the performance of other producers. This is not what ”pure and perfect competition” means. Indeed, the existence of rivalry, of competition as it is normally understood, is incompatible with ”pure and perfect competition.” If that is difficult to believe, consider the following passage in a widely used economics textbook by Professor Richard Leftwich:

”By way of contrast, intense rivalry may exist between two automobile agencies or between two filling stations in the same city. One seller’s actions influence the market of the other; consequently, pure competition does not exist in this case.” (Richard H. Leftwich and Ross D. Eckert, The Price System and Resource Allocation, 9th ed., The Dryden Press, Chicago, 1985, p. 41.)

While competition as normally, and properly, understood rests on a base of individualism, the base of ”pure and perfect competition” is collectivism. Competition, properly so-called, rests on the activity of separate, independent individuals owning and exchanging private property in the pursuit of their self-interest. It arises when two or more such individuals become rivals for the same trade. The concept of ”pure and perfect competition,” however, proceeds from an ideology that obliterates the existence of individuals, of private property, and of exchange. It is the product of an approach to economics based on what Ayn Rand has characterized as the ”tribal premise.” (Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, The New American Library, New York, 1966, p. 7.)

Läs hela. Tro mig, det är värt din tid!