Det har konstaterats att svenska ungdomar inte vet så mycket om Olof Palmes politik. Detta får en naturligtvis att ställa frågor om kvaliteten i den offentliga utbildningen. På ett sätt är detta i och för sig en bra nyhet, eftersom detta betyder att den unga generationen förmodligen inte är lika hjärntvättad i socialdemokratisk propaganda som man skulle kunna tro. Men denna okunskap kan även tjäna socialdemokraterna eftersom det är ju svårare att förstå varför Olof Palme var en lika dålig socialdemokrat som alla andra, om man inte vet vad det var för sorts politik han stod för. Så vad stod Olof Palme för?

Johnny Munkhammar summerar arvet från Olof Palme:

…många av Sveriges största problem skapades under hans tid. Han var emot allt det som sedan gjorde Sverige bättre. Han var med om att införa det extrema skattetrycket, den reglerade arbetsmarknaden, de stora offentliga monopolen och bidragen som vi i huvudsak ännu lever med. På grund av ett kompakt och komplett pointresse för ekonomisk filosofi och politik och en vilja att rida på en stark vänstervåg förde han Sverige in i en återvändsgränd.

Försöket att via s k löntagarfonder konfiskera det svenska näringslivet och i praktiken införa det dåvarande jugoslaviska ekonomiska systemet var bara toppen på ett socialistiskt isberg. Tack och lov avvärjdes detta och andra marknadsekonomiska reformer har förbättrat Sveriges läge något.

Expressens ledare (den 28:e februari 2006):

Olof Palmes politiska gärning är djupt problematisk. Han var en opportunistisk politiker som piskade upp ett samhällsklimat och drev en politik som inte var bra för Sverige. Göran Persson har själv flera gånger konstaterat att den ekonomiska kräftgången efter 1970 till stor del var hemmagjord och att Sverige bedrev en politik som inte höll långsiktigt. De borgerliga regeringarna 1976 till 1982 var tveklöst också ansvariga, men Olof Palme var det i allra högsta grad.

De problem som exploderade under 90-talskrisen byggdes upp under 25 år. De ständiga skattehöjningarna, den starkt expanderande offentliga sektorn, de oansvariga lönerörelserna och de återkommande devalveringarna skapade tillsammans ekonomiska obalanser som till slut äventyrade Sveriges status som industrination.

Under 80-talet misslyckades Palme helt med att se att en ny tid var på väg och han bekämpade alla de liberala reformer som sedan genomfördes på 90-talet och som i dag gör svensk ekonomi så vital.

Och Ulf Nilsons kolumn ”Palme gjorde oss likriktade”:

Palme uppfann ingenting men spetsade och förgrovade.
S behövde (som Gunnar Myrdal slog fast) inte socialisera företagen. Man socialiserade människorna. En hel rad beslut (det viktigaste lagen om särbeskattning 1971) gjorde det mer eller mindre nödvändigt för b å d a makarna i ett äktenskap att arbeta utanför hemmet.

I stället för att ta hand om sina egna barn hemma, tar man hand om andras på dagis, sas det. En klyscha, men inte helt osann. Barnen blev samhällets egendom, inte föräldrarnas. Och kvinnorna fångades (fastslog till och med en FN-rapport) i låglönefällan.

Samtidigt skapades städerna om, rent fysiskt, så att Konsum låg på ena sidan torget, Ica på den andra. Mitt emellan låg Försäkringskassan, ofta stans flottaste byggnad.

Ständigt högre skatter minskade medborgarnas rörelsefrihet. Fler och fler blev bidragsberoende och beroende av tjänstemän beroende av beroende. Fler och fler. Och fler.

Förvaltningen blev en maktmaskin i enpartistatens tjänst. Likriktning och elitstyre (och vilken jävla elit, dessa funktionärer!) uppfanns inte av Palme. 30-talets samhällsingenjörer är ansvariga, men situationen förvärrades under hans tid; vi fick en skola där man ingenting lär sig, en vård präglad av köer och en äldreomsorg som – framför allt vad det gäller kvinnor – är för hemsk att beskrivas.

Palme gjorde ingenting för att främja individualism och oberoende. I stället bidrog han, själv intellektuellt vig, till konformism och överdriven samsyn. Kollektivet über alles!

Och slutligen vill jag citera ett av Henrik Unnés debattinlägg:

Palme var … nihilist

Han ville utplåna allt som är av värde. Han ville utplåna de mest produktiva samhällsmedlemmarnas förmögenheter med sin fördelningspolitik. Han ville utplåna friheten genom att främja socialismen i Tredje världen. Han ville utplåna de duktigaste barnens intelligens genom att skapa en förnuftsfientlig skola. Han ville utplåna skönheten genom att stödja den moderna konsten. Han ville utplåna sanningen genom att få till stånd en statlig kontroll av massmedian. Han ville utplåna motståndarnas självaktning genom att utsätta dem för gliringar och infamiteter.

Palme var kort sagt en ond människa.