Jag har alltid gillat Bush som talare och retoriker. Han säger ofta många saker som är bra, sant, rätt och gott. Tyvärr säger han också en del saker som är dåligt, fel, falskt och ondskefullt. Men det bra överväger så gott som alltid det dåliga – och det bra är ofta väldigt bra. Jag undrar om han skriver sina egna tal, för det är väldigt bra tal och han är en väldigt bra talare. Så vad är bra och vad är dåligt? Bush inledde sitt tal med att summera sin utrikespolitik:

Abroad, our Nation is committed to an historic, long-term goal – we seek the end of tyranny in our world. Some dismiss that goal as misguided idealism. In reality, the future security of America depends on it. On September 11th, 2001, we found that problems originating in a failed and oppressive state seven thousand miles away could bring murder and destruction to our country. Dictatorships shelter terrorists, feed resentment and radicalism, and seek weapons of mass destruction. Democracies replace resentment with hope, respect the rights of their citizens and their neighbors, and join the fight against terror. Every step toward freedom in the world makes our country safer, and so we will act boldly in freedom’s cause.

Då jag har otaliga gånger förklarat varför jag inte håller med Bush om detta, tänker jag inte upprepa mig. Jag noterar dock att det är fascinerande hur han kan fortsätta och tro på detta trots allt som har hänt på sistone, inklusive valet i Palestina.

Det är bra att Bush återigen identifierar vem fienden är: ”Radical Islam”. Det är dåligt att Bush försöker framställa ”Radical Islam” som en ”perversion by a few of a noble faith”. På ett sätt gör detta inte så mycket eftersom så länge man överhuvudtaget erkänner att det finns militanta och radikala muslimer och att det är dessa som ideologiskt sett är fienden. Tyvärr verkar Bush tro att de ”moderata” muslimerna i stort sett är USA:s vänner. För om Bush verkligen tog sina ord på allvar, borde han då inte gå efter t ex Saudiarabien där detta ”heartless system of totalitarian control” redan råder, för att inte tala om USA:s primära fiende i detta krig, nämligen Iran? Bush verkar inse att fienden är religiösa fanatiker men verkar inte inse att det i så fall implicerar att USA bör ta itu med mullorna i Iran av exakt samma anledning som man bör ta itu med bin Laden och hans underhuggare.

Det är bra att Bush förstår allvaret med att låta terroristerna vinna i Irak: ”They seek to impose a heartless system of totalitarian control throughout the Middle East, and arm themselves with weapons of mass murder. Their aim is to seize power in Iraq, and use it as a safe haven to launch attacks against America and the world.” Det är också bra att han inser att detta krig inte är ett krig mot ”terrorism”. Terrorism är bara det medel som fienden, de radikala muslimerna och staterna som sponsrar dem, använder sig av för att de saknar förmågan för att direkt hota USA militärt och deras intressen i Mellanöstern (Israel och olja). Irak hade intentionen att skaffa sig denna förmåga och därför var det viktigt att sätta stopp för Saddam Hussein. Nu håller Iran på att skaffa sig denna förmåga i och med de i rask takt håller på att skaffa sig kärnvapen. Till skillnad från Irak utgör Irans ledare av religiösa fanatiker som får djupt religiösa människor som Bush att framstå som ateister. Och till skillnad från Saddam Hussein (som knappast var en rationell människa), utgörs ledarna i Iran av religiösa fanatiker som inte har några som helst problem med att bli martyrer. Detta gör att vi bör ta Irans snack om att med hjälp av kärnvapen göra slut på Israel och USA på allvar. Det kan och bör inte avfärdas som tomt snack. Detta gör Iran, potentiellt sett, till ett av världens farligaste länder. Iran är således ett hot som man måste ta itu med.

Det är bra att Bush inser faran i att ge efter för terroristerna: ”There is no peace in retreat. And there is no honor in retreat. By allowing radical Islam to work its will — by leaving an assaulted world to fend for itself – we would signal to all that we no longer believe in our own ideals, or even in our own courage.” Eftergifter kommer endast att uppmuntra terroristerna. Tyvärr är det så att Bush själv har medverkat till detta genom att om och om igen ge efter för terroristerna i t ex Irak. Se bara på USA:s svar på rebellerna i städer som Fallujah och Najaf. Bush medverkar också till detta genom sin pacifistiska inställning till Syrien och Iran. Detta trots att Syrien och i synnerhet Iran förser rebellerna i Irak med ett massivt stöd – rebeller och terrorister som varje dag dödar amerikaner i Irak. Hur och varför tolererar han detta? Det beror bland annat på att Bush verkar förlita sig på demokratins magiska förmåga att nästan automatiskt förvandla hela regionen till en fri och fredlig sådan, varför ett krig mot Iran i preventivt syfte inte kommer att vara nödvändigt.

Bush sade: ”A sudden withdrawal of our forces from Iraq would abandon our Iraqi allies to death and prison … put men like bin Laden and Zarqawi in charge of a strategic country … and show that a pledge from America means little. Members of Congress: however we feel about the decisions and debates of the past, our Nation has only one option: We must keep our word, defeat our enemies, and stand behind the American military in its vital mission.” Detta har han på sätt och vis helt rätt i. Problemet är bara det att om USA forstätter med den inslagna ”strategin” lär de tyvärr aldrig vinna mot rebellerna i Irak.