Knappast överraskande för någon som har studerat elementär nationalekonomi. Men ändå. SvD:
De hemlösa blir allt fler i Sverige, visar en rapport från Socialtyrelsen [sic!]. Minst 17 800 personer är hemlösa, visar en genomgång i landets kommuner. Utredarna lägger en stor del av skulden på bostadspolitiken.
…
– Det är ingen särskilt ljus bild av hemlösheten. Den är dessutom mycket komplex och finns i hela landet, i nästan nio av tio kommuner, säger Annika Remeaeus, en av socialstyrelsens utredare.
– Vi ser en tydlig koppling till bostadspolitiken. I de få kommuner som inte har hemlöshet, finns heller ingen bostadbrist.
Håkan Ceder, överdirektör på Socialstyrelsen håller med:
– Hemlöshetsproblemen är i hög grad grundat på briser i bostadspolitiken.
Hyresregleringar i kombination med höga skatter, starka fackföreningar inom byggbranschen i kombination med omfattande regleringar av bostadsbyggandet i största allmänhet, bidrar alla till att begränsa byggandet. Därför lider vi av en bostadsbrist som är så omfattande att den bokstavligen gör flera tusen svenskar hemlösa.
SvD fortsätter:
Flertalet hemlösa står inte inför akuta problem att hitta tak över huvudet inför natten. 4 700 har motvilligt sökt en utväg i mycket korta andrahandskontrakt, eller hos släkt och vänner. För dessa har problemen oftare orsakats av arbetslöshet eller andra ekonomiska problem, snarare än allvarliga sociala problem. För en stor grupp är hemlösheten det enda problemet.
Och vad är den främsta orsaken till arbetslöshet? För höga minimumlöner, orsakade av fackföreningarna, som i sin tur är uppburna av staten.
Medan det finns en del hemlösa som har förtjänat sitt öde, nämligen de som valde att supa och knarka, finns det också en del som inte direkt kunde rå för det, nämligen de psykiskt sjuka. Många av dessa har säkert hamnat på gatan till följd av att man lade ned en massa mentalsjukhus under 1980-talet. Det var ironiskt nog, kan det tyckas, framför allt vänsterpolitiker som drev denna utveckling. De hade nämligen fått för sig att mentalsjukhusen utgjorde en form av ”förtryck”. Så vad man bör göra är att återupprätta mentalsjukhusen, då kommer många av dessa människor som har råkat illa ut att inte längre behöva bo på gatan. Vad gäller bostadsproblematiken i stort är lösningen dock uppenbar: laissez-faire kapitalism; inför marknadshyror, avreglera bostadsbranschen, avskaffa fackens makt att driva fram överlöner. Då kommer vi inte bara att få ett slut på bostadsbristen, vi kommer även att få ett slut på massarbetslösheten.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
”Vad gäller bostadsproblematiken i stort är lösningen dock uppenbar: laissez-faire kapitalism; inför marknadshyror, avreglera bostadsbranschen, avskaffa fackens makt att driva fram överlöner. Då kommer vi inte bara att få ett slut på bostadsbristen, vi kommer även att få ett slut på massarbetslösheten.”
ha ha ha …allt du räknar upp är ju grunden till både bostadsbristen och massarbetslösheten. Att en del aldrig lär sig av historien.
Berätta gärna för oss andra när Sverige hade något som var i närheten av laissez-faire-kapitalism, oreglerad hyresmarknad och bostadsbranch?
Berätta gärna också när facken slutade åtnjuta särställning i lagstiftningen.
Hemlöshet beror på bostadsbrist och när det trygga hemmet är ordnat saknas det stöd och den hjälp som krävs att behålla det. Skillnaden mellan bostadslös och hemlösa är fattigdomen hos de människor som förväntade sig hjälpen hos Soc.
Så för att påvisa en bostadspolitik i förfall sänder jag med den senaste utredningen hur vår bostadsmarknad ser ut för våra unga som vill och behöver ett tryggt hem.
Vi särskiljer ett bostadspolitiskt problem genom att problematisera människor så det kan låta som om det är deras fel att de är bostadslösa. Och då det används flera olika definitioner på vad en hemlös är så är i alla fall drygt 400.000 unga i Sverige som saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel. Totalt saknar 46.000 unga föräldrar ett eget boende.
Det är långt ifrån bara studenter och obundna ungdomar som flyttar runt i andra hand eller tvingas bo kvar hos föräldrarna.
Bilden som finns av den som hyr i andra hand stämmer inte längre. Det är allt fler med barn som tvingas att bo så här. Har du egen familj är det förstås inte så kul att bo med mamma och pappa, eller att ha en bostad med osäkra villkor, säger Sven Bergenstråhle, bostadsforskare på Hyresgästföreningen.
Han står bakom den färska undersökning av ungas boende som visar att rekordmånga, minst 100.000, i åldrarna 20-27 år bor i andra hand. Ytterligare 308.000 saknar en egen bostad och till exempel bor hos föräldrar, släktingar, är inneboende, hyr studentrum eller delar bostad med kompisar. Med egen bostad menas att en person har förstahandskontrakt på en hyresrätt, eller äger sin bostad.
I hela gruppen utan egen bostad har andelen unga föräldrar ökat från 7 procent 2003 till drygt 11 procent 2007. Det innebär att 46.000 unga med barn står utan egen bostad, enligt Hyresgästföreningens rapport.
– Det är en anmärkningsvärd utveckling och ett allvarligt samhällsproblem. Åtta av tio unga vill ha en egen bostad, men allt färre lyckas få det. Det är brist på hyresrätter i storstäderna och många har inte råd att köpa ett eget boende, säger Sven Bergenstråhle.
Trots att undersökningen visar att cirka 100.000 unga bor i andra hand, tror han att siffran egentligen är ännu högre.
– Alla vågar inte svara, eftersom de kanske bor utan tillstånd. Dessutom är det många som inte går att få tag på på telefon, eftersom de saknar fast adress, säger Sven Bergenstråhle.
Han vill inte spekulera i hur många fler unga föräldrar eller unga människor generellt som tvingas bo i andra eller kanske tredje hand.
– Allt jag kan säga är att problemet är större än vad som syns i statistiken, säger han.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa