Jonas Pettersson skrev nyligen en bedrövlig debattartikel i Kvällsposten. Syftet var att bemöta Carolin Dahlman, som verkligen förtjänar att bli bemött för hennes tvetydiga vädjan att, på ”liberala” grunder, reglera samhället ännu mera. Men det Pettersson åstadkom var något mycket värre. Pettersson skriver: ”Friheten kan inte existera utan seder och normer. Den är en produkt av en viss tradition och förutsätter specifika normer och värderingar.” Det är alldeles riktigt att friheten har sina rötter i vissa specifika normer och värderingar. Vilka är dessa? I verkligheten är det främst vårt arv från antika Grekland (främst Aristoteles), Romarriket och renässansens och Upplysningens tänkare såsom Isaac Newton, Francis Bacon och John Locke. Ty det var dessa som lärde människan att tänka, att bemästra naturen, vilket gav människor en respekt för förnuftet, för individens förmåga, för individens värde, vilket slutligen gav upphov till insikten om människans behov av och rätt till frihet. Pettersson summerar det istället så här:

Antikens och kristendomens filosofer hade en kluven uppfattning om människan. Hon var visserligen kapabel till godhet, men också till ondska och egoism. Friheten måste därför tryggas med både yttre och inre spärrar. Från 1700-talet och framåt försökte man begränsa den yttre makten genom sinnrika grundlagar och den inre maktviljan genom överförande av sinne för rätt och orätt, omtanke om helhetens bästa och upplyst egenintresse. Utan dessa värderingar hade friheten förblivit ouppnåelig. (Min kursivering.)

Det är ju tragiskt att Pettersson bidrar till att baktala en sådan vacker dygd som egoismen genom att klumpa ihop det med ”ondska”. Att sedan antyda att det är människors ondska och egoism som är orsak till varför vissa normer (altruism?) behövs för att etablera friheten är att antyda att människor faktiskt inte är lämpliga för att vara fria, om det, som sagt, inte vore för att de hade vissa (altruistiska) värderingar. Betyder detta också att människan endast förtjänar att vara fri i den mån hon är förmögen att frivilligen (dvs på eget initiativ och inte genom någon lag) vara en altruist och kollektivist (”omtanke för helhetens bästa”)? Det verkar så för Pettersson fortsätter sedan med att skriva:

Vissa beteenden motverkas av seder och normer, medan andra uppmuntras. På så vis behöver exempelvis inte otrohet förbjudas eftersom det inte accepteras socialt. Detta är bra eftersom trohet gynnar familjelivet och barnen samtidigt som lagar på området uppfattas som despotiska. På samma vis är det självklart att hjälpa någon som håller på att drunkna trots att det inte finns någon lag som tvingar oss.

Lite längre ned fortsätter sedan Pettersson med:

Ju fler oskrivna regler vi har desto färre skrivna lagar och regler behöver vi… Om människor beter sig själviskt, oansvarigt och normlöst blir det svårt att hålla tillbaka politikerna i deras regleringsiver.

Notera hur han klumpar ihop själviskhet med oansvarigt och ”normlöst” beteende. Notera också den tydliga implikationen: om människor inte går med på att vara altruister frivilligen, då kommer människors själviskhet, dvs ”ondska”, att göra det lättare för politikerna att säga att människor inte förtjänar någon frihet, att de inte här lämpade för frihet, och att staten därför måste intervenera på olika sätt. Det finns mycket som är bedrövligt med detta. Att baktala egoismen är illa nog, att därutöver dessutom antyda att kollektivism och altruism är värdefulla normer och dygder, och att hävda att friheten kräver av människorna frivillig altruism, ja, det är så ondskefullt att jag kan inte ens komma på ett ord som beskriver hur jag känner.

Resonemanget är ju dessutom extremt motsägelsefullt för man kan inte, vilket bland annat Ayn Rand har visat med all önskvärd tydlighet, argumentera för friheten på altruistiska grunder. Om människor inte har en moralisk rätt att existera för sin egen skull, att hennes högsta plikt är att leva och offra sig för andra, då är ju inte ett fritt samhälle idealet utan socialism eller en fascistisk diktatur eller något annat liknande. Detta är för övrigt också något som Pettersson verkar medveten om just eftersom han noterar att politikerna förmodligen hade blivit mycket mer regleringsivriga om de noterar att det krävs tvång för att framkalla altruism hos medborgarna. Ändå argumenterar han för sådana normer som altruismen som om det inte fanns något rationellt alternativ såsom objektivismens etik. Att han inte verkar bekant med ett sådant alternativ antyds i alla fall av att han avslutar sin artikel med följande fråga: ”Liberaler som försöker plocka bort alla normer och värderingar är i färd med att rasera ett bygge som det tagit åtskilliga generationer att skapa, men vad erbjuder de för alternativ?” Att säga att detta är tragiskt är det minsta man kan säga.