I min essä ”Varför moralprinciper?”, försökte jag förklara varför det är fel att ställa sig frågor av typen: ”Varför ska jag inte stjäla eller ljuga, om jag kan komma undan med det?”. För de som vill ha en grundlig redogörelse om varför jag tycker det, får göra besväret att läsa min essä här. Idag vill jag dock kort behandla en relaterad frågeställning, nämligen om ändamålet helgar medlet. På sätt och vis är detta exakt samma frågeställning som jag behandlar i min essä, men det är just detta sätt att tänka (att ändamålen skulle helga medlen) som gör det så svårt för många att gå med på att det inte ligger i ens rationella egenintresse att bete sig som en skurk eller en lögnare eller en mördare, osv. Detta även om de i någon mening kanske förstår sig på behovet av moralprinciper för att överhuvudtaget avgöra vad som ligger i deras rationella egenintresse.

Objektivismen säger inte att ändamålen helgar eller rättfärdigar medlen. Blotta konstaterandet av att man bör handla med människans liv som det yttersta värdet och värdemätaren, berättigar inte en att t ex stjäla och mörda för att överleva. Detta betyder emellertid inte att en rationell etik bara godtyckligt förbjuder en från att handla på ett egoistiskt sätt och att objektivismens etik därför är motsägelsefull. Objektivismens svar på varför detta inte är berättigat beror just på att det inte är förenligt med principerna för mänsklig överlevnad. Vilka eventuella fördelar man på kort sikt kan uppnå genom att stjäla, ljuga, mörda, osv så är det på lång sikt, och sett i principiella termer, inga värden alls. Det är detta som många ofta har svårt att förstå. Folk som hör detta tänker ofta: ”Ja, men om jag rånar banken, då har jag ju pengar. Massor med pengar. Och dessa pengar är väl ett värde. Eller hur?” Det är detta som objektivismen förnekar. Hur och varför? Även om de på något sätt begriper sig på vikten av rationella moralprinciper, har de svårt att gå med på det. Men det finns nog ett sätt man kan göra detta begripligt för människor, kanske även människor som inte har några förkunskaper om objektivismens etik.

Anta att du är sjukligt överviktig. Så för att uppnå god hälsa måste du gå ned i vikt. Det är i alla fall vad din läkare säger. Om det nu stämmer att ändamålet helgar medlen, då skulle detta betyda att sådana saker som självsvält och bulimi var rättfärdiga. För visst går man ned i vikt om man svälter sig själv eller kräker upp allt man stoppar i sig. Men det gör inte denna viktnedgång till ett värde. Det som gör att det inte är ett värde är just eftersom det är oförenligt med människans liv som standard. Om man går ned i vikt på fel sätt, då kommer man att skada sig själv eller i värsta fall att dö. Det är därför man bör konsultera med en läkare innan man försöker gå ned i vikt på allvar. Det är också därför jag förnekar att denna viktnedgång är av ett värde. Att säga att den är ett värde, trots dess långsiktiga konsekvenser, är detsamma som att säga att det finns ett värde i att ta emot en miljon kronor, även om det sker till priset av att man hugger av sitt huvud (för att låna ett exempel av Peikoff). Om ni hänger med så här långt, då kanske ni kan börja förstå varför jag inte betraktar någonting, såsom pengar, som man har kommit över på fel sätt som ett värde överhuvudtaget.

Men om inte ändamålet helgar medlet, hur ska man då rättfärdiga sitt handlande? Det enda objektivismen förnekar är att ett ändamål helgar vad som helst som fungerar. Orsaken är just den att ”vad som helst” fungerar inte. Ayn Rand talade inte om överlevnad till ”varje pris”:

Man’s life, as required by his nature, is not the life of a mindless brute, of a looting thug or a mooching mystic, but the life of a thinking being—not life by means of force or fraud, but life by means of achievement—not survival at any price, since there’s only one price that pays for man’s survival: reason.

Objektivismen säger alltså att det är det finala ändamålet (människans liv qua rationell varelse) som definierar och sanktionerar de lämpliga medlen för att uppnå detta. Dessa medel är primärt de kardinaldygder som Ayn Rand identifierade såsom rationalitet, ärlighet, självständighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolhet. Det är dessa som utgör de grundläggande principerna för mänsklig överlevnad. Precis på samma sätt är det ändamålet i exemplet ovan (god hälsa) som definierar och sanktionerar de lämpliga principerna för att gå ned i vikt.

Inser man allt detta, då inser man att ändamålet inte helgar medlen, att ”vad som helst” inte går an. Ty det är som sagt ändamålet som definierar och sanktionerar de lämpliga medlen. Vidare inser man att det faktiskt inte finns något värde, även om det kan verka så om man ser på saken kortsiktigt och utan att ta hänsyn till den fulla kontexten, av att vinna värden på fel sätt. Det är också därför de som antar att man kan säga en sådan sak som att ”ändamålen helgar medlen” ofta antar att målet (att gå ned i vikt) är av ett värde i sig (dvs intrinsikalt), detta alldeles oberoende av vilka konsekvenser det får, eller blott för att personen i fråga tycker det (dvs subjektivt). Det enda sätt någon kan få för sig att det trots allt skulle vara av ett värde är just genom att inte tänka på hela kontexten. Men så fort man kommer ihåg den hela kontexten, då inser man att det inte är ett värde och att ändamålet inte helgar medlen.