Att den offentliga sektorn historiskt har varit en motor även för det privata näringslivets utveckling omtalades med flera exempel och att det är så även nu.

En pedagogisk genomgång av finansieringen med många klargöranden av aha-karaktär gjorde Sören Bergquist… – 200 000 jobb i offentliga sektorn skapar minst 100 000 jobb i privata sektorn. Det har visat att vi klarar finansieringen, framhöll Jan Strömdahl. (Min kursivering.)

Jag vet inte vad det är för exempel, men vilka exempel det än är så kan jag avfärda allt tal om att den offentliga sektorn skulle utgöra en ”motor” för ekonomin på rak arm. Den offentliga sektorn producerar ingenting. Staten skapar inget välstånd. Det enda staten och det offentliga gör är att den konsumerar det välstånd som den privata sektorn har skapat. Det är därför som den offentliga sektorn behöver producenterna inom den privata sektorn för att försörja den offentliga. Det är därför som kommunisterna i vänsterpartiet föreslår en progressiv skatt på kommunal- och landstingsnivå och höjda skatter på kapital och profiter. De vill och måste för de offentliga jobbens skull plundra den privata sektorn på pengar.

För varje krona som den offentliga slukar betyder att det blir en krona mindre över till den privata sektorn. Det betyder vidare att för varje offentligt jobb försvinner åtminstone ett i den privata sektorn. Mycket riktigt har jobben inom den privata sektorn bara blivit färre och färre de senaste decennierna, alltsedan välfärdsstaten började byggas ut på riktigt. Eftersom den offentliga sektorn dessutom har en tendens att vara slösaktig och ineffektiv, har den offentliga sektorns expansion förmodligen sett till att förstöra många fler jobb inom den privata sektorn än vad man vid en första anblick kan föreställa sig. Den har av samma anledning också en tendens att behöva mer och mer pengar för att, så att säga, hålla upp standarden. (Och då har jag naturligtvis inte tagit hänsyn till några av de massiva regleringar som förstör för näringslivet.)

Att företrädare för vänsterpartiet verkligen tror på sådant nonsens som att 200 000 jobb inom det offentliga kommer att bidra till 100 000 jobb inom den privata sektorn, trots att det strider mot allt vad sunt förnuft heter, för att inte tala om flera decenniers erfarenhet, kan bara betyda två saker. Det ena, föga överraskande, är att vänsterpartisterna har förlorat precis all förankring i verkligheten. Så är säkert fallet för väldigt många. Men med tanke på hur extremt evasiv man måste vara för att än i dag förespråka socialism, trots att kapitalismens överlägsenhet inte går att undgå, och trots att socialismen uteslutande resulterar i fattigdom, svält och elände, säger mig att de flesta inom vänsterpartiet är inget annat än rena lögnare. De ljuger för sig själva och för alla andra.

Varför ljuger de? Därför att de håller altruismen som idealet. Och om altruismen är idealet, då är också socialismen det moraliska idealet. Allt det lidande och elände som socialismen resulterar i ignorerar de, så att de kan fortsätta tro på socialismens moraliska förträfflighet.