Att begå självmord är inte nödvändigtvis ett omoraliskt val. Ibland kan det vara försvarligt att begå självmord om livet och därmed, i förlängningen, lyckan är omöjlig. Det kan t ex vara om man har drabbats av en fruktansvärd, dödlig och obotlig sjukdom, eller om man t ex har blivit fånge vid något koncentrationsläger och man inte kan se någon annan möjlig utväg. Det finns ingen plikt att leva för levandets skull; inte om det i praktiken betyder att man väljer att utsätta sig själv för en långsam och smärtsam död (i kropp och själ).

Det är däremot extremt omoraliskt att begå självmord om man inte har väldigt goda skäl för det (dvs skäl av den natur som jag nämnde ovan), dvs som man väljer bort livet till förmån för döden dvs livet till förmån för ingenting. Att välja att begå självmord därför att man inte ser någon framtida möjlighet att fortsätta att leva och njuta, är inte samma sak som att välja bort livet till förmån för ingenting. Detta förra är vägran att acceptera ett plågosamt liv som ”levande död” som ett substitut för ett faktiskt eller potentiellt sett lyckligt liv. Det senare är av allt döma inget annat ett uttryck för ett extremt hat för tillvaron och sig själv.

Oavsett vilket är självmord någonting som människor själva väljer. Det är ett uttryck för deras fria vilja. Ingen kan ”hetsas” eller övertygas till att begå självmord. Det är hela tiden upp till var och en att välja livet eller välja döden. Det enda andras hetsande och argumenterande kan tjäna som är som en rationalisering för att begå självmord. Men det är naturligtvis inte desto mindre moraliskt tvivelaktigt, för att uttrycka det milt, att försöka få andra att begå självmord, att argumentera för det, att uppmuntra till det.

Jag kan inte förstå vad det är som får en människa att lättvindigt begå självmord, men vad jag har ännu svårare för att förstå är vad det är för sjuka tankar och begär hos de som söker uppmuntra andra till att begå självmord. Så de ”människor” som nyligen uppmuntrade en tonåring på lunarstorm att begå självmord kan rätteligen fördömas moraliskt. Men vi får inte glömma bort att människor faktiskt har en fri vilja. De tonåringar som valde att ställa sig framför tåget var inga ”offer” för andras ondska. De var endast ”offer” för, om någon, deras egen ondska. Så om någon verkligen ska fördömas för någonting så är det dessa tonåringar, just för hur de så lättvindigt valde att begå självmord.

(En del människor mår onekligen väldigt dålig, de känner sig svårt deprimerade, och kan till följd av detta sakna en lust för att leva. Detta är onekligen ett tragiskt tillstånd, men såvitt jag vet upphör inte människors fria vilja bara för att de blir deprimerade. Och man får inte glömma bort att det faktiskt går att mer eller mindre framgångsrikt behandla depressioner. Det är naturligtvis inte omoraliskt att vara svårt och djupt deprimerad och att därför kanske gå runt med självmordstankar. Men att ge upp utan en kamp emot sitt tillstånd, det kan man ifrågasätta på moraliska grunder. Svåra depressioner går nämligen inte att jämföra, utan vidare, med att t ex drabbas av en smärtsam, dödlig och obotlig sjukdom såsom als.)

Givet allt detta, bör det då vara ett brott att uppmuntra och uppmana andra till självmord? Nej. Framför allt bör det inte vara ett brott att göra det, om det nu inte ens är olagligt att begå självmord.