Rand säger att ”Pride is the recognition of the fact that you are your own highest value and, like all man’s values, it has to earned.” (FNI, s. 130). Vi måste förtjäna vår självaktning, vår respekt och kärlek till oss själva. Det är inget vi föds med eller som kommer ”automatiskt”. Men hur förtjänar man det? Genom att handla på ett sätt som gör en själv övertygad om att man faktiskt har förmågan att leva. Denna övertygelse kräver en strävan efter moralisk perfektion. Det är därför som Ayn Rand beskriver stolthet som att vara ”moraliskt ambitiös”.

Vad betyder detta lite mer konkret? Självaktning är ett kardinalvärde, det är något oerhört viktigt. Det fyller nämligen ett oerhört viktigt existentiellt och spirituellt behov hos människor. Om man inte är moralisk, dvs rationell, då kommer man att vara mindre framgångsrik i livet. På grund av sin oförmåga att leva framgångsrik kommer man också att sluta upp som olycklig. På grund av sin oförmåga av att uppleva lycka kommer man också att vara mindre övertygad om att man är förmögen att leva. Och när man finner sig oförmögen att leva, då kommer man att till också att känna sig som en värdelös människa. När man vet att man är en dålig människa – i moraliska, existentiella och känslomässiga termer – då vet man att man inte kan respektera sig själv. Man kan inte älska sig själv eller vara stolt över sig själv. Naturligtvis ser man inte heller någon anledning till varför någon annan skulle kunna älska eller beundra en. Och en människa som känner sig värdelös och dålig, kommer inte bara att vara övertygad om detta, hon kommer också att lida övertygelsen av att hon inte duger till någonting. Detta kommer att göra henne omotiverad till handling, vilket ju ytterligare spär på hennes miserabla situation. (Och strikt talat är detta ju sant. Hennes olycka är priset hon har fått betala för att hon har handlat på ett omoraliskt sätt.) För att förstå vikten av självaktning se t ex på deprimerade människor. Inte bara saknar de ofta motivation för att handla, de lider ofta så mycket att de t o m kan vara villiga att begå självmord. Liv, lycka och självaktning kräver därför, enligt objektivismen, att man är moralisk.

Vad krävs då för moralisk perfektion? Är inte moralisk perfektion något omöjligt? Nej. Idén om att det skulle vara omöjligt att vara moraliskt perfekt kommer främst av olämpliga och falska moralfilosofier. Jag tänker nu närmast på idén att moralen inte har något med livet, lyckan, förnuftet eller verkligheten att göra. Det är inte så konstigt att många ser moralisk perfektion som något omöjligt, eller i varje fall som något oattraktivt, om de anser att altruism är det moraliska.

Moralisk perfektion handlar om att konsekvent leva i enlighet med de rationella principerna för människans överlevnad. För att överleva måste vi måste använda oss av vårt förnuft (utöva rationalitet), och vi måste tänka själva (utöva självständighet). Vi måste sedan handla i enlighet med våra rationellt validerade slutsatser och principer (utöva integritet). Vi måste tänka för att skapa alla de värden som våra liv hänger på (utöva produktivitet). Vi måste hålla oss till verkligheten, inte låtsas att den är något annat än vad den är, och inte ignorera den för vad den faktiskt är (utöva ärlighet). Vi måste se på andra människor för hur de faktiskt är och handla därefter (utöva rättvisa). Alla dygder är bara olika aspekter av den primära dygden rationalitet. Moralisk perfektion handlar sålunda om att uppnå vad Ayn Rand kallar för en ”obruten rationalitet”. Moralisk perfektion är med andra ord strävan efter att vara fullständigt rationell.

Att vara fullständigt rationell medför att man kommer att vara framgångsrik i livet. När man är framgångsrik och lycklig kommer man också få den existentiella och känslomässiga verifieringen av att man faktiskt är förmögen att leva. Detta kommer att göra att man får en självkänsla och självrespekt. Man kommer att beundra och älska sig själv. Man kommer i stället för att känna sig värdelös känna att man är sitt högsta värde, att man är god, bra, värd att respektera och älska, och att man har den moraliska rätten att leva för sin egen skull – att ingen har någon som helst rätt att offra dig.

Det finns naturligtvis mer man kan säga om detta, och alla andra dygder för den delen, men detta bör täcka det väsentliga. Och det bör nu förhoppningsvis framgå varför stolthet är en moralisk dygd.