Denna text skrev jag för mer än ett år sedan, men då det handlar om Ryssland, och Ryssland ständigt är aktuellt, ser jag inga problem med att publicera den idag.

Efter det senaste gisslandramat i den lilla ryska byn Beslan har Rysslands krig mot Tjetjenien åter uppmärksammats av media.

Vad är bakgrunden till denna konflikt? För båda parterna finns det många saker som har spelat roll. Det föreligger många historiska faktorer långt tillbaka i tiden. Det här är inte första gången Ryssland har krigat med tjetjenerna. Men om vi för enkelhetens skull håller oss till 1990-talet så har det för Rysslands del varit en fråga om att uppnå ”ordning”.

1990-talet var en i många av seenden kaotisk period för Ryssland. Som om ekonomisk och politisk oordning i landet inte vore nog så led den ryska federationen dessutom utav en alltmer påtaglig inhemsk terrorism utförd med stöd från krigsherrar i det laglösa Tjetjenien. På så vis blev Tjetjenien som en symbol för kaoset i Ryssland.

Ryssarna trötta på eländet ville se en ”stark ledare”. Vladimir Putin levererade genom att svara den tjetjenska terrorismen med en brutal invasion av Tjetjenien. Detta gjorde Putin populär och sedan 2000 har han med folket bakom sig varit Rysslands president.

Under Putins tid vid makten har Ryssland långsamt förvandlats till en fascistdiktatur. Medierna kontrolleras av Krelm. Censur råder. Oppositionen bekämpas. Oligarker arresteras för att de stöder oppositionen. Staten får ett ökat inflytande över ekonomin. Ryssland har blivit alltmer militariserat. Vid det förra kriget mot Tjetjenien var medierna fortfarande tillräckligt fria för att rapportera om vad som hände vid fronten. Idag så arresteras självständiga ryska journalister i Tjetjenien.

Vad värre är att en stor majoritet av ryska folket faktiskt stöder Rysslands utveckling under Putins ledning. Opinionsundersökningar gjorda i Ryssland talar sitt tydliga språk:

”52 procent anser att ett flerpartisystem gör mer skada än nytta, 15 procent att det gör mer nytta än skada. När ‘frihet’ ställs mot ‘ordning’ väljer 88 procent ‘ordning’. 76 procent vill att massmedierna censureras. 74 procent beklagar Sovjetunionens sammanbrott. 72 procent vill begränsa privata ekonomiska initiativ. Tillfrågade om hur de vill att Ryssland skall uppfattas av andra länder svarar 48 procent ‘mäktigt, oslagbart’, 22 procent ‘rikt och välmående’, 6 procent ‘välutbildat, civiliserat och kultiverat’, 3 procent ‘fredsälskande och vänligt’ och 1 procent ‘laglydigt och demokratiskt'” (040822, ”I väntan på Ryssland”, Sydsvenskan).

Ryssarna vill med andra ord att ha en brutal och hänsynslös ledare. Genom kriget i Tjetjenien, censuren och bekämpandet av oppositionen och oligarkerna har Putin etablerat sig som en sådan ledare. Ryssarna var villiga att offra sin frihet för ”ordning”. Putin tvekade inte och gjorde precis som de önskade när han lovade dem ”lagens diktatur”. I Tjetjenien ägnar sig de ryska ockupationsstyrkorna åt att avsiktligen våldta kvinnor, plundra hus på värdesaker, bränna ned dem och avrätta de som motsätter sig. Det här är inte ”terroristbekämpning” – det är terrorism!

Missförstå mig inte. De tjetjenska terroristerna är väsentligen militanta Islamister. De söker genom terror få Ryssland att gå med på att upphöra ockupationen av Tjetjenien och sedan låta Islamisterna få bilda sig en teokrati. De tjetjenska Islamisterna har mördat hundratals ryssar, många av dem helt oskyldiga barn. De är således inte ett dugg bättre än ryssarna.

Så vad vi talar om är alltså två terroristgäng som slåss – inte för frihet – utan över ett territorium. Personligen har jag svårt att se varför man ska ta ställning i konflikten så länge den inte direkt berör våra intressen. Ingen av dem förtjänar nämligen vårt stöd. Men om man tvunget ska ta ställning så gäller det förstås att tillfälligt stöda det ”minst onda” vilket i det här fallet är Ryssland. Fascism är trots allt (om än bara marginellt) ett mindre ont än Islamisk teokrati.

Ryssland kan på kort sikt vara till viss hjälp när det kommer till att bekämpa de militanta Islamisterna men på lite längre sikt finns det all anledning att vara orolig. Filosofen Ayn Rand har noterat att ett lands utrikespolitik avgörs av dess inrikespolitik. Om det stämmer så är slutsatsen given: ett alltmer militariserat och fascistiskt Ryssland är inte att leka med. Låt därför denna konflikt få tjäna som exempel på när ”min fiendes fiende inte är min vän”.

(040910)