Det har kommit ett nytt nummer av den liberala nättidningen Captus. Det är vill jag påstå det bästa numret på länge. Numret börjar starkt med en strålande ledare av Evelina Lorentzons, ”Kapitalism – för kvinnornas skull”.

Tomas Brandbergs artikel om den allmänna flyktingamnestin, ”Inge inga falska förhoppningar”, är däremot inte mycket till läsning. (Jag förstår ärligt talat inte vad den gör i en liberal nättidning som Captus.)

Nima Sanandaji kommer med en stark och ständigt aktuell kritik mot miljöfanatikernas oärlighet. Som vanligt handlar det om deras oförmåga och ovilja att hålla sig till verkligheten, i deras smaklösa iver att plocka billiga poänger på naturkatastrofen i New Orleans.

Patrik M Andersson uppmärksammade i alla fall mig på en fördel med det norska mandatsystemet, nämligen att det blir lättare för folk att faktiskt välja sina företrädare och att utkräva ett ansvar från dessa. Det blir på så vis, som Andersson uttrycker det, en bättre ansvarsfördelning. (Läs den här.)

Christian Sandströms artikel om den våg av Bush-hat som drog över Sverige i efterdyningarna av Katrina, bjuder inte på så mycket nytt. (Det är möjligtvis ”nyheter” för den pinsamt dåligt pålästa Bush- och USA-hatande allmänheten i Sverige. En allmänhet, som när det kommer till många frågor, är så dåligt pålästa att de ibland kan få intervjuobjekten i the Tonight Shows ”Jay Walking” att framstå som sofistikerade medlemmar av ”Fråga Lund”-panelen.) Men det är inte desto mindre en underhållande läsning, varför jag bara måste citera honom:

Voltaire sade en gång att när människor är överens sägs aldrig någonting intelligent. Den svenska USA-debatten är idag så fördummad och vulgäriserad att ungdomar ogenerat skriker, avbryter och hatar människor som inte sätter likhetstecken mellan Bush och Sauron. Såväl blaskigt svammel om att Bush är rasist som mer konspiratoriska resonemang om att George själv rattade in i World Trade Center tas idag på fullt allvar i Sverige. Plötsligt har debatten reducerats till förment postpubertala dyngkakor, urskillningslösa, hatiska vokalljud och schimpanslyrisk slafspopulism.

Än mer patetisk blir debatten när dessa stolta Bush-hatare anser sig slå ur underläge. Hela det svenska etablissemanget är rörande ense om att Bush är en sinnessjuk, agitatorisk och maktgalen rasist som äter spädbarn till frukost och torterar hundvalpar på nätterna. Likväl har kidsen ett kaxigt underdog-perspektiv som försöker signalera självständighet och kritiskt tänkande. Jag tillåter mig att småle och önskar dessa nobla sanningssökare lycka till i sin förtvivlade kamp för gehör hos den dogmatiskt USA-vänliga medieeliten. Ni är kalashäftiga och fantastiskt alternativa och åtnjuter all min intellektuella respekt. Verkligen.