Jag kan inte minnas sist jag såg en så intressant och hetsig debatt som denna. Det som gjorde den intressant var inte alltid vad som sades, eller vilka argument som användes, utan mer de konkreta omständigheterna. För första gången på mycket länge (första gången för min del), kunde vi se en mer eller mindre enad borgerlighet. De själva sade sig vara eniga om hur de ska lyfta Sverige hur massarbetslösheten. Själv tror jag nog att det som enade dem mest var att de fyra var mer makthungriga än socialdemokraterna och deras stödpartier. Men just eftersom de var så eniga, kunde vi för omväxlings skull se en ”frontalkrock”. Det blev inga inbördes stridigheter de borgerliga partierna emellan. De tre vänsterpartierna lyckades inte visa på någon oenighet hos de borgerliga. De borgerliga var dessutom mycket duktigare på att svara åt varandra, vilket ytterligare förstärkte intrycket av enighet.

Vänstern, som många har observerat, framstod som ovanligt mycket på defensiven. Jag har nog själv aldrig riktigt sett dem så mycket på defensiven som denna gång. Och det är ganska intressant med tanke på att de ideologiska skillnaderna förmodligen aldrig har varit mindre. Jag antar att det kan bli svårt även för Göran Persson att besvara kritik från vänster, inte minst när den kommer ifrån moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Jag själv är benägen att säga att de borgerliga vann denna debatt. Det var också sällsynt länge sedan man kunde se en så klar och tydlig seger för de borgerliga i en sådan här debatt. I vanliga fall brukar man bara se en liten seger för ena sidan. Av de debattörer som gjorde bäst i från sig tycker jag nog att Lars Ohly var bäst. Inte för att han egentligen hade något vettigt att komma med, utan för att hans argument och retorik var givet hans ideologi den mest slagkraftiga. Den där miljöpartisten, vad hon nu heter, hon tyckte jag gjorde sämst ifrån sig (inte minst med tanke på att hon försökte göra en billig poäng av naturkatastrofen i New Orleans). Den enda som gjorde lika dåligt om inte ännu sämre ifrån sig var Göran Persson, vars arroganta stil var oförsvarbar. Det finns få saker som är så ohyfsat och ociviliserat som att avbryta andra, hånskratta åt dem, eller vandra omkring i tv-studion som om man vore totalt ointresserad.

Men på ett helt annat plan nämligen det ideologiska, var de borgerliga de största förlorarna. Vilket ju var rätt åt dem. Genom att försöka argumentera emot socialdemokraterna, utifrån socialdemokratiska premisser och socialdemokratiska argument, sanktionerar dem också socialdemokraternas politik. De borgerliga svarade aldrig eller sällan på några av de moraliska invändningar (om hur ”orättvist” det är att människor får mindre bidrag och att detta kan leda till lägre reservationslöner) som Göran Persson och Lars Ohly kom med, de duckade bara genom att tvinga S och V att konfronteras med att folket redan har det så dåligt i deras eget Sverige. Det vill säga, de medgav att detta var moraliskt fel, men att S inte var ett dugg bättre eftersom dem själva i praktiken står för samma sorts politik.

Det enda de borgerliga kunde säga vad gäller diskussionen om att skapa förutsättningar för fler jobb i Sverige, var att man skulle skapa ett bättre klimat för företagare. Det är ju rätt och riktigt. De förmådde emellertid aldrig ge några moraliska argument för varför man ska förbättra villkoren för företagande. I den mån några moraliska argument ändå smugglades in, så var det av en karaktär som om något endast underminerade deras sak. Det var argument om att det måste finnas fler som jobbar och betalar skatt, så att man kan bygga ut den offentliga ”välfärden”. De lyckades inte heller besvara den lika återkommande som moraliskt laddade frågan om hur fler jobb ska skapas av att man sänker bidragen.

Det är nog ingen normalintelligent människa som förnekar att det kommer att löna sig för många att skaffa sig ett jobb om bidragen sänks, men det var och är inte frågan. Frågan är och förblir hur fler jobb ska skapas. Det enda svaret från de borgerliga, men det är otillräckligt, är att förbättra villkoren för företagarna. Så när Lars Ohly med flera försökte få de borgerliga till att erkänna att det enda sättet att få fram fler jobb är just genom att på många håll marknadsanpassa lönerna genom att pressa ned dem, kunde och ville de inte svara. De kunde inte av moraliska skäl, och de ville inte av valstrategiska. (I vilket fall som helst kommer sänkta bidrag inte räcka för att få till en marknadsanpassning av lönerna. Det krävs också att man reformerar eller avskaffar lagar som LAS och MBL. Och jag vill påstå att detta är en avsevärt mycket viktigare förutsättning för att uppnå full sysselsättning, än att sänka bidragen. Jag anser att om man gör det omöjligt för människor att lönekonkurrera om jobben, då gör man det också omöjligt för många att skaffa sig ett jobb. Och att då bara sänka deras bidrag, trots att de fortfarande inte har några större möjligheter att skaffa sig ett jobb, är enligt mig bara dumt och omoraliskt.)

Så vem vann då? Som jag har indikerat tog de borgerliga hem spelet när det kommer till själva debatten. De gav ett starkare intryck på grund av deras starkare enighet. Men de tog inte hem den ideologiskt. Rent ideologiskt gav de vika för sina motståndare och förmådde inte att svara på argumenten alls. Det är också ur detta avseende som denna debatt blev så ointressant. Så frågan är egentligen inte vem som vann debatten. Nej, frågan är istället: Vem bryr sig?