Robert Tracinski förklarar i sin analys om Katrina att människornas beteende kan förklaras av välfärdsstatens skadliga inverkan på människors psykologi. Tracinski skrev:

What Hurricane Katrina exposed was the psychological consequences of the welfare state. What we consider ”normal” behavior in an emergency is behavior that is normal for people who have values and take the responsibility to pursue and protect them. People with values respond to a disaster by fighting against it and doing whatever it takes to overcome the difficulties they face. They don’t sit around and complain that the government hasn’t taken care of them. They don’t use the chaos of a disaster as an opportunity to prey on their fellow men.

But what about criminals and welfare parasites? Do they worry about saving their houses and property? They don’t, because they don’t own anything. Do they worry about what is going to happen to their businesses or how they are going to make a living? They never worried about those things before. Do they worry about crime and looting? But living off of stolen wealth is a way of life for them.

The welfare state–and the brutish, uncivilized mentality it sustains and encourages–is the man-made disaster that explains the moral ugliness that has swamped New Orleans. And that is the story that no one is reporting.

Dr Andrew Bernstein har gjort en djupare och längre analys över detta fenomen i sin essä ”The Welfare State Versus Values and the Mind”. Han visar att välfärdsstaten till sin natur skapade och göder en kultur som underminerar personligt ansvarstagande, självständigt tänkande, personligt initiativ, långsiktighet, osv samtidigt uppmuntrar den människor till att inte ta personligt ansvar, att inte tänka på morgondagen, att inte tänka överhuvudtaget, kortsiktighet, osv. Välfärdsstaten uppmuntrar således till ett självdestruktivt levnadssätt. Det uppmuntrar till ett liv som präglas av fattigdom, missbruk, dålig utbildning, brottslighet, trasiga familjer, etc.

Dr Bernstein visar i sin essä att många av dessa problem som numera präglar de fattiga svarta områdena i USA inte fanns före välfärdsstatens utbyggnad. Han visar även att de svarta före välfärdsstaten, själva såg till att förbättra sina liv genom att skaffa sig bättre jobb och bättre utbildning. Fattigdomen minskade därför kraftigt bland de svarta innan välfärdsstaten. Efter välfärdsstatens utbyggnad har fattigdomen bland de svarta varit i stort sett oförändrad.

Mera fundamentalt visar dr Bernstein i sin essä att välfärdsstaten skapar en klyfta mellan människans grundläggande överlevnadsmedel, förnuftet, och de värden som hennes överlevnad förutsätter. Detta förklarar varför välfärdsstatens påstådda förmånstagare, de fattiga svarta i USA, också är de som har förlorat allra mest på välfärdspolitiken. Faktum är att välfärdspolitikens inverkan har varit så destruktiv att den inte borde ses som ett ”krig mot fattigdomen” utan snarare som ett krig mot de fattiga.