…om att de ”nya” moderaternas strategi att nå fler väljare genom att närma sig mitten, inte är så ny när allt kommer omkring:

Moderaterna gick till val 2002 med strategin att ”sänka trösklarna”, alltså att anpassa sig till mitten för att nya väljargrupper skulle lockas. Statsutgifterna skulle ökas rejält. Moderaterna lovade att spendera mer än regeringen på exempelvis familjerna, skolan, vägarna, försäkringskassan, tandvården, polisen, de handikappade och skuldsatta länder i tredje världen. I andra fall – flygbolagssubventioner, maxtaxan eller ersättningsnivån i försäkringssystemen – anpassade de sig till regeringens utgiftsnivå. De direkta besparingar som föreslogs uppgick inte till mer än 20 miljarder kronor (av offentliga utgifter på sammanlagt 1 224 miljarder kronor och statsutgifter på över 700 miljarder).

Att på basis av en sådan budget också vilja sänka skatten blir naturligtvis inte särskilt trovärdigt. Men föreslogs stora skattesänkningar? Knappast. De 130 miljarder kronor som föreslogs (vid god tillväxt, annars 80 miljarder kronor delvis finansierade genom höjda obligatoriska avgifter) motsvarar hälften av hur mycket skatteintäkterna ökade mellan 1998 och 2002. Någon gång år 2000 levde vi alltså med ungefär det statsomfång som skulle bli resultatet om moderaternas förslag helt och hållet finansierades genom motsvarande utgiftsminskningar.
– Smedjan.com

Vi vet ju alla hur det gick då. Ändå fick då som nu Bo Lundgrens ”nyliberalism” skulden för moderaternas historiska nederlag.