Jag har nyligen läst igenom Fredrik Reinfeldts tal. Det främsta skälet var att jag ville veta exakt hur han försvarade sina förändringar av partiets politik. Det var ingen rolig läsning. Låt mig börja med att ge er lite kontext:

Om detta ska vara vår grund och utgångspunkt, då har vi att utifrån detta utforma en genomförbar politik. För så är det i vår tid. Människor känner väl till budskapet från politiker som säger sig vilja väl och har mer eller mindre goda idéer. Samtidigt ställer sig de allra flesta också frågorna: Kan de regera? Kan de få dessa goda idéer att också bli genomförbar politik? Det här är frågor som ställs också till oss moderater och det är frågor vi har skäl att ställa oss själva.

Detta med en genomförbar politik betyder att vi vet med vilka steg, i vilken takt och vilket tempo vi genomför våra politiska förslag. Det förpliktigar också ett parti som gör anspråk på att förändra människors liv och vardag att vi kan beskriva, inte bara hur det sista steget ser ut, även om de säkert är intresserade av det, utan även hur det första steget ser ut. Ska de ha en möjlighet att gå med oss i förändringen vill de också ha en känsla av att vi förstår detta, har tänkt på det och att vi kan beskriva utvecklingen på ett sätt som ger dem en verklig möjlighet att följa med. Det handlar om trygga förändringar.

Fram till denna punkt i sitt tal har Reinfeldt försökt förklara att moderaterna inte har övergett sina idéer. Det enda som har hänt sedan han blev ledare är att moderaterna nu har ändrat sin uppfattning om vilka sorts förändringar som ska ske, i vilken omfattning och i vilket tempo. Det handlar om ”trygga förändringar”, säger Reinfeldt. Det handlar om att förändra på ett sätt som folk förstår, så att de inte är ”oroliga” inför stora plötsliga förändringar. Jag har tidigare sagt och skrivit att jag inte har något emot ”långsamma” och ”trygga förändringar”. Men detta är inte allt Reinfeldt har gjort. Reinfeldt har, vilket han själv medger i sitt tal, även gjort en del impopulära förändringar i partiets sakpolitik. Så frågan är varför Reinfeldt genomfört just dessa förändringar? Detta är Reinfeldts rationalisering:

Jag blev inte moderat för att jag trodde på revolutionen som idé. Jag har snarare noterat att man med en sådan tro hamnar på andra kanter i politiken. Jag tror inte att revolutionen är möjlig med min syn på människan och demokratin. Revolutionens idé handlar om att jag vet bättre än er andra, och eftersom ni förstår så dåligt följer jag mitt eget tempo och ni andra får se hur det blir. Jag tar härmed också på mig rätten att definiera att min takt och min väg är bra för er. Därtill kan jag bara notera att historien har lärt oss att med revolutioner följer ofta att de som viker från den sanna tron blir inlåsta eller drabbade av något än värre. (Min kursivering.)

Notera vad det är Reinfeldt gör här, notera hans ofattbart oärliga argumentation. Det han säger är att alternativet till att inte vara realpolitisk, är inte att vara ideologiska. Nej, det är att vara en våldsam revolutionär som vill låsa in människor eller värre, dvs förespråkare av någon slags diktatur. Redan nästa stycke verifierar han att detta är vad han menar: ”Jag tror att vi med vår syn på människan och demokratin ska säga att vi tror på våra idéer och vi vill genomföra förändringar, för så är det. Men samtidigt ska vi genomföra dem med stöd av människor.” (Min kursivering). Med andra ord, de som är sanna liberaler, och som av ideologisk övertygelse därför inser att moderaternas sakpolitiska förändringar inte är förenliga med liberalismen, ska genom en pinsam guilt-by-association-argumentation avfärdas som antidemokratiska revolutionärer, som är villiga att kliva över lik för frihetens skull. Fy skäms på dig Fredrik Reinfeldt!