Somliga har undrat över vad jag egentligen menade med detta:

Jag är inte heller nödvändigtvis emot någon som företräder en principiellt inkonsekvent linje, så länge inkonsekvensen inte är ett resultat av att personen delar ideologiskt oförenliga principer. En företrädare av kapitalism som är inkonsekvent i den meningen att han av rätt skäl står för rätt sorts politik, men trots det inte är villig att fullt ut föra rätt sorts politik, är acceptabel.

Hur är det möjligt att man står för rätt sorts politik av rätt skäl, men ändå är ”principiellt” inkonsekvent? Låt oss försöka konkretisera detta. Säg att någon står för frihandelsprincipen. Vi behöver här och nu inte gå in i detalj på exakt varför denna någon står för denna principen, vi bara antar att personen gör det av rätt skäl (insikten om att egoism är en dygd, handelsprincipen, principen om individens rättigheter, etc). Hur är det nu möjligt för en sådan person att vara ”principiellt” inkonsekvent? Det finns som jag ser det två förklaringar: okunskap och feghet – och dessa två är relaterade till varandra. Om man t ex är dåligt påläst om exakt varför frihandel ger, rent praktiskt, bäst effekter, då kan en sådan person rent principiellt stå för frihandel, men pga av okunskap vågar denna inte konsekvent förespråka frihandelsreformer i alla tänkbara sammanhang. Det är inte några andra principer som talar emot, det är okunskap. Det kan t ex vara inför påståendet om att frihandel leder till vissa dåliga konsekvenser; en del affärsverksamhet får lägga ned på grund av konkurrensen från omvärlden. Detta leder till arbetslöshet, säger kritikerna, och vår okunnige vän av frihandel vet kanske inte riktigt hur han ska bemöta detta. Så han vågar inte konsekvent stå upp för en fri handel; han blir paralyserad och tyst. Om det inte är fråga om okunskap, kan den ”principiella” inkonsekvensen i sig själv vara grundad i vad jag vill beskriva som rädslan för att vara ”impopulär”. Denna rädsla för att vara ”impopulär” är en form av rädsla för konflikter. Man är kanske medveten om att det man säger gör dem upprörda, och så vill man inte provocera dem ytterligare, så man låter dem vinna, för stunden. I rädsla för att de ska höja rösten, ser man till att själv hålla tyst, eller så försöker man kanske skratta bort det hela. Innan man själv vet ordet av det så har man haspat ur sig ord som: ”Missförstå mig inte, jag är inte någon extremist!”, vilket ju endast betyder: ”Förlåt mig för att jag råkar ha åsikter, men snälla ta mig inte på allvar, jag menade det inte!” Till slut bryr dem sig inte. Efter ett gör inte ni det heller. (Sedan slår ni fast att eftersom moral, idéer och principer inte har någonting med verkligheten att göra, är det bara naiva ”opraktiska” idealister, som sysslar med sådant, och så vaknar ni upp en dag som cyniska pragmatiker som tror att man måste lura de dumma massorna till att gå med på en politik, baserad på de principer och ideal som ni har övergett och glömt bort för länge sedan.)

Vad mera fundamentalt ligger bakom allt detta? Rationalism.

Detta är ett mycket vanligt problem bland människor som har börjat tänka i termer av principer och idéer. De låter sig attraheras av principer och abstrakta idéer som av någon anledning tilltalar dem. Det kan t ex handla om moraliska eller politiska principer. Men så fort de har på ett väldigt ytligt plan förstått principernas mest uppenbara implikationer, brukar det tyvärr ta slut där. De gör inga ytterligare försök att genom egna observationer försöka verifiera principen, genom att försöka reducera den tillbaka till dess ursprung: verkligheten. Med andra ord försöker de inte koppla ihop denna abstraktion med verkligheten. Detta gör att de inte alltid fullt ut förstår vad principen eller idén innebär i praktiken. De har ett platoniskt förhållningssätt till det här med idéer och principer. Det är därför de kan låta sig luras av de som kommer med invändningar emot t ex principen om individens rättigheter, som går ut på att det finns vissa ”praktiska fördelar” med att kränka individens rättigheter. Vad gör att de har lätt för att ge efter för den sortens invändningar? Det faktum att de höll principen om individens rättigheter som en ”helig” princip, som en dogm, som bara ”hänger där” i luften, helt orelaterad till verkligheten, till konsekvenser för människans liv. Det fanns för dessa rationalister ingen som helst koppling (mer än möjligen i deras abstrakta luftslott) mellan varför denna principen är så viktig och verkligheten eller människans liv. Därför ser de inga som helst problem i påståenden om att det finns ”fördelar” med att kränka somliga individers rättigheter, samtidigt som de ser enorma problem med detta rent principiellt. På samma sätt ser de rent principiellt inga problem med frihandel, men de ser samtidigt enorma problem med frihandel så fort någon bara påstår att det leder till det ena med det andra.

Detta rationalistiska tankesätt är i sig själv inget omoraliskt, men om man är medveten om att man inte verkar kunna koppla ihop sina idéer med verkligheten, då är det nog dags för en rannsakan. Ty det är inte desto mindre problematiskt (för rationalisten). En sak man kan göra, om man tror sig lida av detta problem, är att fråga sig själv om man ofta tycker sig ha väldigt svårt för att komma på konkreta exempel som talar för sina principer eller idéer. Om man har det då kan det vara en indikation på att man lider av rationalism. Men om man lider av rationalism, vad kan man då göra? Det är en bra fråga som förtjänar ett bra svar. Men på grund av bristande tid har jag inget bra svar på denna fråga. Det korta, men (för rationalister?) kanske något intetsägande svaret, är att det naturligtvis handlar om att successivt försöka koppla ihop dina principer och idéer med verkligheten genom att reducera begreppen till dess ursprung. Vad betyder detta? Hur gör man det? Fler bra frågor, som jag tyvärr inte heller kan eller vill besvara här och nu. Men jag kan ge er en ledtråd i form av en liten övning: Ta ett vanligt begrepp som du på ett eller annat sätt använder dig av i vardagen. Det kan som ett exempel vara begreppet ”tid” och fråga dig själv: Vad – om något – ger upphov till detta begrepp? Det vill säga: Vad är det vi i verkligheten egentligen refererar till när vi talar om tid? (Det är bäst att inte börja med ett alldeles för abstrakt, ta därför gärna någonting som är ”vardagligt” och ”konkret”. I vardagen lever vi alla med begreppet ”tid”. Låt er inte luras av det faktum att ni kanske har fått lära er att tid är en ”social konvention” bara för att vi använder oss av klockor för att mäta tiden, eller bara för att vi använder oss av almanackor. Låt er inte heller luras av att tid skulle vara någonting alldeles för abstrakt för att någonsin kunna vara relaterat till konkreta fakta i verkligheten, bara för att ni inte kan ”ta” på tiden på samma sätt som ni t ex kan ta på ett skrivbord. Kom ihåg att ni inte kan ”ta” på er ”vänskap”, men det betyder ju inte att era vänner bara är några abstraktioner i ett en platonisk idévärld.) Genom att göra övningar av detta slag kan man komma till insikt om att begrepp inte är något overkligt, men även om detta är en enorm insikt som kan befria många från deras rationalism, så är det ingenting som på långa vägar räcker. Det räcker för att få fötterna tillbaka på jorden, men inte mer än så. Men det är en väldigt bra början.